White dudes who think they are chulos

Stiltje. Bwoy, do I hate that shit. It’s the worst. Leder till apati, orkeslöshet och dåliga filmer. Tröst: skräpmat. Törst: Sierra Nevada Torpedo. Oroväckande konsumtion. Före lunch? Efter lunch. Påfallande den-går-att-dölja-under-en-bylsig-kofta-fetma. Ångest. Självhat. Revanschlusta. Som avtar. Kvickt. Frustration. Irritation. Men nu får fan i mig nå’t hända! Om inget händer i morgon så kommer jag. Vart då? Ingen aning. Vart som helst. Bara något händer. Nu.

Tystnaden och stillheten. Vissa prisar den. Själv förbannar jag den. Sjung långsamhetens lov. Knulla det! Jag vill ha action. Balls to the walls. Fart. Fläkt. Flärd. Nycklar. Pengar. Cigaretter. Då kör vi. Diamanter. Pälsrock. Champagne. Direkt belöning. Pedal to the metal. Ner, ner, ner, ner för backen ner. Simply fucked honey. Pang på rödbetan. Neo-hippies, proggare och newagefreaks, jag spottar i er riktning när jag ser er komma gående på gatan. Nej, när det gäller alla dessa människor som pratar om hur stressade och pressade de är och att de inte hinner med jobb, familj, privatliv och att förverkliga sig själva samt hur det moderna samhället tär på dem så tycker jag att Metallica och Black Humor har sagt det bäst: Kill (‘em) all.

Black Humor: Kill All!!!

Och när det gäller Black Humor och deras album ”Love god, love one another” så får man väl säga – Äntligen! Enligt lösa rykten kommer nämligen detta extravaganta och extraordinära album äntligen att återutges. Äntligen! Varför det har dröjt så här länge är en gåta, för mig lika ogripbar och svårförståelig som svarta hål, rumtidens krökning (det har väl något att göra med att man får dålig koll på tid och rum när man krökar, inte sant) och hur tusan man får en kvinna att få orgasm. Way over my head. Inte ens nära.

Om alla uppgifter stämmer kommer nämligen Parts Unknown senare under våren att återutge detta magnifika monster till album.

”Love god, love one another” är i stil med Axemens ”Big cheap motel”, Crass ”Reality Asylum” och tidiga UT som vi alla älskar så mycket. Spelar det någon roll? Att det är bra skit är egentligen allt du behöver veta. Rent musikaliskt låter det väl som om P.I.L. hade skrivit låtar åt Pere Ubu som sedan hade producerats av Throbbing Gristle. Kontroversiell och utmanande högskolan-för-design-och-konsthantverk-punkrock när den är som allra vackrast. Knivskarpt. Renande. Upplyst. Rakt in i väggen utan en massa gnäll. Fuck att få livet runt köksbordet att gå runt. Vi röstar inte. Och gör vi det, gör vi det med plånboken.

Ursprungligen släpptes ”Love god, love one another” bara i 1000 ex. 1000 ex. som tack vare en mycket kritisk recension i punkrockbibeln Maximum Rock ‘n’ Roll sålde slut snabbare än vad jag hinner säga balls. Anledningen till att the god almighty of american punk sågade Black Humor var att den ena av etiketterna pryddes av en svastika gjord av kryckor, låttiteln ”Auf weidersehn juden” och att man sjöng om att alla tonåriga punk- och hardcorekids inte hade lösningen på världens alla problem.

Den illasinnade recensionen ledde sedermera till att en av Black Humors bandmedlemmar skrev ett brev till MRR och förklarade att:

(1) tonåriga punk- och hardcorekids har inte lösningen på världens alla problem,

(2) ”Auf weidersehn juden” handlar om offermentalitet (eller så är det bara en version av The Beatles ”Hey Jude”), och att bandet består (bestod) av personer som själva kom från judiska familjer och som var OK med text och etikett, samt

(3) vart Black Humor stod rent politiskt var ganska uppenbart (any intelligent person can tell) om man valde att inte lyssna på MMR:s åsikter och förutfattade meningar om punk och vad punk är utan köpte plattan och lyssnade på den själv.

Så vad väntar du på? Ladda ner skiten. Lyssna. Sätt sedan undan ett par spänn varje dag så att du kan köpa plattan när den väl finns tillgänglig igen.

Fuck art! Fuck punk! Fuck people! Let’s dance!

Where the buffalo roam

”Eight o’clock and all is well
Until the brand new beat
You can smell the brand new beat
Can you hear the brand new beat”

Mamma! Can you smell the brand new beat? Det är här. Det har varit här. Det är snart på väg ut. Det kom. Det hördes. Det segrade. Snart är det kört. Snart. Det är bäst att du lyssnar på Young Buffalo innan det dör. Mamma? Vad det är vi hör? Vi hör kids (eventuellt skäggiga 30plusare som tänker sig ny karriärsväg) influerade av Animal Collective, Fleet Foxes och de där andra vi alla tycker om. Men de får ihop det, mamma! De gör faktiskt det. Och, de har handklapp!!! Det gillar ju vi.

Young Buffalo – Catapilah
Young Buffalo – New Beat

The last of the rock ‘n’ roll innocents

Did you ever really kiss somebody?
What do you mean, really kiss?
I mean, so you felt it.
You know, as you felt the ground dropping away beneath you and you were lifted, suspended, arms outstretched, floating in a soft inpulsing sea of golden light?
Yeah!
No.

Ah, jag har alltid älskat lukten av pepparminttuggummi. Bubblor. Stora bubblor. Pop! Rosa moln. Rosa Converse. Svart botten på blonderad kalufs. Urtvättad rosa cheerleadersuniform. Slita jeans med hål på knäna. Svartvitrandiga knästrumpor. Knappar som signalerar att hon är nere med Jerden eller Norton Records. Tonårsuppror. Fejk. Helen Love. Phil Spector. The Nightingales! Ståpukor. Ståpäls. Who put the bomp! The Exciters. ”Ain’t gonna eat my heart out”. Damaged Goods. Woo-oow-oow-körer. Sockersöta anleten. Oskuld. Bubblor. Stora bubblor. Pop! Skakningar hela vägen ner till knäna. Satisfaction. Utmattning. Sömn.

När jag kom hem från Stockholm sent i fredagskväll låg det ett paket och väntade på hallgolvet. Som så många gånger förr. It’s a never ending story. Jag är ledsen för det. Och jag är ledsen att jag tråkar ut dig. GFY! Anyhoo. Ett paket innehållande fem kassetter från Kalifornienbolaget Burger Records. Oh, I’m in heaven when you smile! Fyndet i högen av kassetter var helt klart Garbo’s Daughters debutkassett ”Garbo’s Daughter goes POP!”. Fyra låtar. Klassisk feel good and have fun rock ‘n’ roll. Hjärndöd powerpop. Flottig. Som en tallrik strips med aioli strax före stängning en söndagkväll. Juicy! Kanske är det ungefär i samma anda som Helen Love, The Bobbyteens eller No Bunny. Eller någonstans mittemellan. Powerpop möter glam möter girl groups möter The Ramones. Var det där överhuvudtaget begripligt? Meningsfullt? Skit samma. Garbo’s Daughter består i dag av en enda medlem, om jag har förstått saker och ting rätt, Mandy Mullins. De övriga två medlemmarna, Jaime Sparrowhawk och Machine Gun Kristin Messina, verkar ha hoppat av eller fått kicken. Cat fight? Vad vet jag. Inte för att det spelar någon roll. Skiten är lika bra för det. Årets trevligaste överraskning. Hittills. Som tur är har de varit så vänliga så de har präntat in samma fyra låtar på båda sidorna. Direkt tillfredställelse. Igen och igen och igen.

Garbo’s Daughter: Private Party

Garbo’s Daughter: He Makes My Heart Go POP!

It’s only rock ‘n’ roll but I like it.

Murmurs from the faithful

”Our names are Jake Housh, Ted Hattemer, Greg Bonnell, Jerry Dannemiller. We have been a band since about 1994. We’ve made seven records and many singles in that time. We’ve toured a little, not a lot. Only when time and circumstances allow. The bands we’ve played with and learned from are too many to mention. We all hold jobs at The Ohio State University, not in the same department (although we used to).”

Så ödmjukt presenterar sig Moviola på sin egen sida. Och Moviola är verkligen ett band som inte har gjort så mycket väsen av sig, vare sig ljudmässigt eller PR-mässigt, men det hindrade dem inte från att nagla sig fast i mitt medvetande redan med sin första låt på sin första (wide-release)skiva. En vinglig lo-fi-historia som smyger sig in i hjärtat med raderna ”1970 means so much more than the year we were born”. Det var 1996/97 och sedan dess har jag köpt allt de har gjort. Kanske mest för att de är ett band man vill tycka om, vill stötta men också för att de ständigt visar att de kan viska fram rootsiga melodier med stor popkänsla. Ohippt? Totally! Men vem fan bryr sig när det är precis den typen av musik som får en i gungning. Och precis som min egen smak har blivit allt mer prärieinfluerad under åren har Moviola tagit allt tydligare steg mot ren Americana. Det är inte minst tydligt på deras senaste (och sista?) skiva ”Dead knowledge”.

Moviola – 1970
(The year you were born, 1996)

Moviola – Motorcycle
(Glen echo autoharp, 1997)

Moviola – Monument
(Durable dream, 1999)

Moviola – Rudy
(Dead knowledge, 2007)

A must have for all punks, garagers, scensters & urinators!

Ser du dig själv som en skivsamlare? Är du en av dem? Ett av de kutryggiga, glasögonprydda, surt luktande, skostirrande, besserwissande, andfådda, lätt upphetsade, snörvlande, sjutumssamlande och pretentiösa arslena? Svensk punk 1977 till 1981? Allt som The Fall spelade in under perioden 1981 till 1983. ”The MES, Scanlon, Riley och The Hanley Brothers line-up”? Allt som Will Oldham någonsin lagt sin hand vid? Hudiks finest? Eller är det soul från Memphis mellan 1963 och 1968 som gäller? Jay Reatard? Fransk psych och sitarmangel från 1967 till 1972? Brittiska girl groups? På sjutum? Är du en Dieter eller en Kugelberg? Spelar det egentligen någon roll. Sannolikt inte. Personligen ser jag inte mig själv som en skivsamlare. Även om jag samlar skivor. Även om jag bara för någon vecka sedan pungade ut en ansenlig summa pengar för de tre första singlarna med Brainbombs. Och det trots att jag redan hade två av dem. Trade fodder! Även om dagens lunchsamtal med kollegorna fick mig att inse att jag kanske är lite väl insnöad på europeisk KBD och har lite för bra koll på vad vissa skivor är värda. Vad som fick mig att inse denna bistra sanning var att en av mina kollegor under dagens lunch tog upp att veckans nummer av Affärsvärlden hade en artikel om placeringar. Något som man tydligen har varje vecka. Konstigt vore väl annat. Tidigare har man bl.a. avverkat guld, aktier, räntefonder, viner, fastigheter och gitarrer som placeringsobjekt. Vad som var speciellt med veckans nummer var att denna gång handlade artikeln om placeringar i vinyl (del 1 och del 2). Min kollega upplyste sedan alla vid bordet om att det kanske kunde finnas pengar i hans gamla punksamling (en samling som jag väldigt diskret visat mig villig att köpa för en nätt summa). Mmm, tänkte jag, öppnade munnen och sa: ”det kan nog stämma, framför allt om du sitter på svenska eller skandinaviska singlar från sent 70-tal, och särskilt om det är singlar med lite mer obskyra band som Butter Utter eller band från provinserna som New Bondage. Då kan du säkert ha en och annan guldbit i din samling.” Därefter berättade jag att jag just nu höll koll på en Ebayauktion med en EP med det österrikiska bandet Dirt Shit. En av mina absoluta favoritsinglar genom alla tider. En EP som är helt insane. Brutal. Knäckande. Överdjävlig. Kanske slank det även ur mig att denna EP var värd en hel del deg. Big bucks. Big balls! Och jag berättade bland annat att jag blev sjukt nöjd för ett par dagar sedan när den sent en kväll äntligen dök upp på Iphonens ”Ebayapp”. Och då med ett utgångsbud på bara en euro(!). Problemet var bara att den nu var uppe på 190 Euro(!). Vad jag inte avslöjade var att jag fortfarande planerade att lägga ett bud på EP:n. Lite hemligheter/pinsamheter måste man ju behålla för sig själv. Nu över till det viktiga. Minuter senare kom jag in på mitt rum, loggade in på Ebay och vad fick jag se? Un-fucking-believable. En enkel sökning på Popsike visar att någon har betalat ett rejält överpris för denna dyrgrip. Själv får jag fortsätta att leta. Nästa gång, då djävlar, då ska den bli min! My precious. Fram till dess är jag på jakt efter dessa två franska freakbeat-pärlor med Serge Franklin. Jag måste säga att det här är bland det bästa jag har hört under de senaste veckorna. Grymt livsbejakande. Nästan så man får för sig att gifta sig med skiten. The KKK took my baby away and all I got was this lousy Feeling of Love t-shirt.

Serge Franklin: KKK

Serge Franklin: Exister

Sometimes good guys don’t wear white…

Ibland stinker the good guys av vitlök, grodlår och billig champagne.
Ibland har de på sig en svart t-shirt med Ramonestryck, slitna läderbyxor och geggiga Nike Airs.
Ibland dödar the good guys shamaner, flår dem, spänner upp hudarna över öltunnor, plockar fram gitarrerna och spelar in sina senaste hitlåtar som de sedan graverar in i skinnet och säljer till dig för dyra pengar.
Ibland heter the good guys The Feeling of Love och gör årets album.

The americans köper skiten hos skivbolaget Kill Shaman medan vi européer skyndar till X-mist för att lägga vantarna på en kopia av denna framtida dyrgrip. Bara för att du inte ska fultanka och sno ditt nya favoritband på deg och big bucks postar jag en låt från 2008-års album med det något likartade namnet ”OK, Judge”. OK!

The Feeling of Love – Young Jesus

A friend to all is a friend to drone

Lycka stavas demokrati, social jämlikhet och fredliga sinnen. Det kom några amerikanska forskare fram till för något år sedan. Och lyckligast av alla, enligt samma amerikaner, var danskarna. Hmm? En viss burkadebatt tyder ju på att Shakespeares lilla rad om att det är något ruttet i det rödvita landet trots allt kan ha bäring. Kanske är det därför killarna och tjejen i Chasing Eudaimonia ändå inte slutat anstränga sig. Detta danska bandnamn kan ju nämligen översättas till ”jakten på lycka” eller kanske också ”jakten på godhet”. För här snackar vi filosofi, Aristoteles och det ena med det andra och alla begrepp är därmed så att säga ”up for grabs”.
Precis som man kanske anar gör Chasing Eudaimonia inte Ramones-rock utan här är förebilderna snarare band som Sunn O))) (för jävligt med bara 150 biljetter till Sverige-spelningen förresten – eftersom jag inte har någon) och fina norska shoegazarna i Serena-Maneesh. Och lyckojagarna kan åtminstone känna sig lite glada för tillfället eftersom de har släppt en fin EP på Phisteria records.

Chasing Eudaimonia – Mantra

(Låtarna på EP:n heter Waves och Circles (den senare = deras ”poplåt”), Mantra är från 2007)

Ain’t no hate in the heart of the city

Hot dang! Ding-dong! Vem har nycklarna till jeepen? Är alla på det klara med att Tindersticks är tillbaka? Fo’ real. Richiemanicstyle! Och dessutom i sitt esse. Formtoppade som en ung Mats Wilander på Roland Garros centercourt 1982 eller som Diego Maradona i VM86. Jag tror faktiskt att det luktar lite Morphine, lite Dr John och Paul ”The Modfather” Wellers ”Wild wood”. Nu tänker du förstås, hmm, att det låter som Wellers ”Wild wood” är det bra eller dåligt? Skit du i det, ladda istället ner låtdjävel, och ge din käresta en riktig smällkaramell till kyss istället för att fundera över sådana meningslösheter. Sedan knallar du ner till din lokala skivmånglare och köper skivan för this shit rocks hard!

Tindersticks: Falling Down a Mountain

Avslutningsvis måste jag även posta min absoluta favoritlåt just nu. Det är Mats Gustafssons The Thing som tillsammans med jazzlegenden Joe McPhee gör PJ Harveys ”Too bring you my love”. Så. Djävla. Monumental. Brök! Oink! Ymf! För er som gillar bråkig stöt-jazz. Maskingevär! Det låter ungefär som om den där bråkstaken som alltid satt längst bak i klassrummet och gjorde sig rolig på lärares och klasskamraters bekostnad blev utlurad på skolans lastkaj där han blev uppspöad av skolans ”Nerds United”. Tjoff! Papp! Dank! Brat! Aoaoaoao. Grrr. Bomp! Dratt! Hur lysande som helst. Helt klart den låt jag har lyssnat mest på över de senaste veckorna, och det trots att den är från år 2001 och är producerad av Christian Falk! Good stuff!

The Thing with Joe McPhee: To Bring You My Love

The Waiting place and the seven year itch


I julas fick jag en ny bokhylla. Låter kanske inte särskilt märkvärdigt men det var det. Inte minst för att när man flyttar böcker, skivor och annat smått och gott från ett hörn till ett annat hamnar man oundvikligen på fantastiskt oplanerade resor down memory lane. Resor som kan var upplyftande, informativa, pinsamma eller smått skräckinjagande.  En sådan resa, med en hyfsat skräckinjagande mittpunkt men lyckligt slut, började med ett trevligt återupptäckande av Sean McKeevers fina serie ”The Waiting place”. En av dessa ”coming-of-age-in-a-small-town-and-never-be-able-to-leave” historier som amerikanarna är så bra på. I filmtermer är ”The Waiting Place” en kombination av den ständigt underskattade ”Beautiful girls”, ”Clerks” och John Hughes samlade verk. Det handlar om tonårsangst, kärlek och popreferenser. En av de mer konstiga kommentarerna lyder;

”You ever listen to ”God lives underwater””?

”Yeah, why?”

”Doesn’t it sound like ”Alice in chains” goes ”NIN”, they should be called ”Nine inch cha…”

Någon som kommer ihåg ”God lives underwater”? Inte? Bra! Det är en den här typen av minnespromenader som kan få vem som helst att bli nostalgifobiker och aldrig någonsin mera vilja minnas något som varit. Grunge med metallklang. Pretty shitty stuff.

Men.

”The waiting place” håller. Och ibland bjuder McKeever på fantastiskt bildberättande.

En av huvudkaraktärerna är Scott. En wannabe-skådis som försökte fly hålan Northern Plains, gjorde slut med sin High School sweetheart Ami och stack iväg till college. Det funkade inte. Nu är han tillbaka, jobbar i föräldrarnas videobutik och drömmer om Ami som nu är mamma och gift med den lokala polisen. McKeever gör en perfekt summering av dessa drömmar och tillkortakommande i några få rutor. Och det är då jag minns sorgen över att McKeever inte fortsatte sin berättelse när han blev het serie-artist på Marvel. Tills nu, upptäcker jag till min förtjusning. Oh, kära nostalgitripp, vad underbart. McKeever har precis släppt ”The Waiting Place – The definitive edition” där han samlar alla berättelser och…halleluja…har skrivit till ett avslutande kapitel kallat ”Seven years later”. Cha-ching! It is so ordered och alla referenser till undervattensgudar är förlåtna.

For whom the bell tolls

Hells bells. 2010 fortsätter on a downer. Fuck! Det känns som om vi är inne i en nedåtgående sprial som aldrig tar slut. På bara ett par veckor har Rowland S Howard, Teddy Pendergrass och Jay Reatard klivit av tåget. Gått över till den andra sidan. Dubbelfuck! Och i dag nåddes jag av den hemska nyheten att en av mina största hjältar genom alla tider har gått vidare till nästa nivå. Den 12 januari avled nämligen Vivian ”Yabby U” Jackson, 63 år gammal.

The king of kings. The lord of lords. The conquering lion of Juddah.

Och allt är bara skit, skit, skit, skit, skit. Sa jag att det var skit? Satan i gatan vad jag blir deprimerad av sådant här. Inte för att Yabby U gjort något bra under de senaste tjugo åren men hans 70-talsproduktion är faktiskt utomjordlig. Knäckande bra. Pärlor för svin. Det var som om hans hjärna och nervcentrum för komposition, arrangemang och produktion – vad fan tror du jag har koll på hur hjärnor och sådant fungerar eller då väntar du dig för mycket – blivit benådad av något väsen från en planet långt, långt bort i universum. Handpåläggning. Och allt han rörde vid blev genialt. Lyssna bara på ”Conquering lion” från 1972 eller ”Deliver me from my enemies” från 1977. Jag lovar dig, du har aldrig hört så helgjutna och knäckande plattor tidigare. Tillsammans med Glen Brown är/var Vivian Jackson min absoluta favoritproducent när det gäller gammal rostig jordkällardub. Som Tom Verlaine sjöng i ”Rhyme”, ”heavy duty, to love you baby”. Medan krokodiltårarna trillar långsamt, långsamt ner för din kind kan du alltid lyssna på:

Vivian Jackson & The Prophets: Anti-Christ

Wayne Wade: Man of the Living (producerad av Vivian Jackson)

Dicky Burton: God Is Watching You (producerad av Vivian Jackson)

Yabby U: Rally Dub (Upsetter Mix)

En av de stora har gått ur världen och nu blir det sorgeband i minst en månad.