Hon kom ner från en filmduk och la sin varma hand på min axel

Eftersom den här bloggens största Emily Jane White-kramare är på annan ort och ägnar sig åt helt andra saker än sorgsna amerikanska gitarrpoeter (Offpiståkning i alperna!). Så gör jag min medborgerliga plikt och lägger upp den låt som släppts ut på nätet från Miss Whites kommande skiva. Alla som satt andlöst tuggande på läppen när hennes låt kom i slutet av Cam Archers fina film ”Wild tigers I have known” känner igen stämningen. 
Emily Jane White – Liza
Bonus Emily Jane White – Wild tigers I have known

Onsdags-morgon eller Onsdags-moron

The spirit of  Elephant Six lives on…eller nåt sånt. Nana Grizol är från Athens Georgia innehåller medlemmar från både Elf Power och Neutral Milk Hotel. Inget nytt under den heta amerikanska söder-solen kanske, men lite lagom medryckande popmusik som passar precis att öppna jobbmailen till denna onsdagsmorgon. Och så kan man ju känna sig lite smart när man inser vilken poet som Nana Grizol lånar från i första textraden i For Things that Haven’t Come Yet.
Nana Grizol – Galaxies

Men är det så att du behöver nåt hårdare än Nana Grizol och jobbmaskinens sunkiga kaffe för att vakna har Quasi fått till en lite pärla av slammerpop: Little White Horse Time to wake up brothers and sisters!

I’ll be drinking for christmas without you

It can't believe it's you God, I just can't believe it

So we were talking about music & records
But every song you played me was shite
And then you got upset
when I fell asleep half way through that dreadful film that you insisted we rent last night
So then we tried to talk about films
but I couldn’t think of any of my favourites that you’d seen
And I hate Dirty Dancing with a passion
And apparently you don’t like words on the screen
But we both agreed about Grease
Which made me wonder
How did it work out for Sandy and Danny
Did she turn into a cow, did he turn into a fanny?

Aidan John Moffat. The myth. The prophet. En gång i tiden var han en halvgud. The man with the arab strap. En gång i tiden var han rent av den störste av alla. Större än livet själv? Tja. Nja. Kanske det. The king of kings… äh, ni kan den jiggen. I dag vet i fan var han befinner sig. Slut eller bara på torken? Spelar det egentligen någon roll att hans förra skiva var ren och skär skit, med undantag av ”The big blonde”? Ja, men skit i det nu. Nu är det nya tider och nya givar. I dag är han bara en i mängden. Så är det bara. Så kan det bli. I bland tappar man fokus och kontroll. Det är inte så mycket att göra åt. Det kan hända den bäste. Till och med Mr. Arab Strap.

Nu tycks det dock vara så att Aidan John Moffat är tillbaka i gamet. Och det med en ny låt. En version av den gamla calypsoklassikern ”Monkey talk”. Egentligen är det inte så mycket att bli hård i brallan över. Det är i själva verket en ren petitess.Till skillnad från Hubert Porters originalversion som är sjösjukssvängig mentorökare från mitten av 1950-talet.

Vad som dock är en anledning till att bli fullkomligt vansinnig av upphetsning är den kommande Arab Strap-boxen som släpps på Chemikal Underground under våren. I nuläget är det mitten av april som gäller. En box som kommer att innehålla – och håll nu i hatten, sitt ner i båten och spänn fast säkerhetsbältet för nu blir det åka av – LP-versioner av ”The Week never starts round here” (med vissa modifikationer vad gäller omslaget, enligt uppgift ska det nya omslaget se ut precis som Aidan John Moffat hade tänkt sig det från allra första början, director’s cut and all that jazz) och ”Philophobia” (även här ska omslaget ha blivit uppdaterat efter Mr. Moffats önskemål) samt en bonus-LP med Arab Starps två Peel Sessions och en hel del rara spår och en del bortglömda och dammiga singlar samt en liveversion av ”Girls of summer” inspelad i samband med Chemikal Undergrounds femte birthday bash där bandet introduceras av ingen mindre än the late, the great John Peel. Dessutom kommer boxen att innehålla två CD:s med livematerial från BBC:s arkiv, bl.a. en inspelning av Arab Straps första spelning i oktober 1996, och en helvetes massa EP-spår från tiden runt ”The Week never starts round here” och ”Philophobia”-era EPs. Sist men inte minst lär boxen innehålla en exakt replika av ”The green frog demo cassette” som Aidan John Moffat och Malcolm Middleton skickade in till Chemikal Underground någon gång under 1996.

Och nu vet jag att du, precis som jag, sitter där framför burken och tänker ”oh-my-god-oh-my-god-oh-my-god-oh-my-god, hur i helvete får jag tag i denna godbit, den kommer ju bara att släppas i 1000 exemplar och skivbolaget börjar ta förbeställningar om ett par veckor. Fuck! Själv blir jag så upphetsad att jag blir alldeles till mig i brallan. Det är knappt jag kan sitta still på min stol. Svårt att andas. Lätta svettningar. Hjärtklappning. Mörka ringar börjar formas i armveckan. Andhämtningen allt tyngre. Boing! Jag vill bara rusa upp från min stol och springa ner för alla trappor och ge mig ut på stan för vråla ut att jag bjuder på en runda på puben och att alla som vill är välkomna hem till mig för efterfest. Så djävla lycklig är jag just nu.

Aidan John Moffat: Monkey Talk

Hubert Porter with George Moxey and his Calypso Quintet: Monkey Talk

This is something nasty

Belöning kommer till de som är trofasta och envetna. De som aldrig ger upp. De som aldrig nöjer sig med det lilla. De som pissar bensin på elden. De som skrattar döden i ansiktet. För en sjua. De som tror att det går att leva på vinyl. Och öl. De som höjer rösten och ber folk skärpa sig. Fuck you, nu gör du ett nytt album. Och det ögonaböj! Och se på fan, visst tusan är det så. Belöningen är här. Och den kommer i form av ett nytt album från Guinea Worms. Låt mig bara säga att det inte är en dag för tidigt. Ända sedan The Worms släppte sjuan ”Box of records”Columbus Discount har jag bara gått och väntat på mer. Gimmie, gimmie, gimmie – Darby Crash-style! Första smakprovet från ”Sorcererers of Madness (4rd Year in a Row!!!)” finns ute nu. Och visst, vi får inte mycket men det är nog så frestande:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=fzQO3bD8JQw[/youtube]

Årets album redan i februari? Jag tror fan-i-mig det! Och som mos på grädden bjuder jag även på 2008-års absolut bästa singel och musikhistoriens finaste låt om att samla och lyssna på skivor.

Guinea Worms: Box Of Records

Fågelsånger

När Stuart Murdoch skulle förverkliga sina våtaste 60’s drömmar på riktigt, döpte han projektet til God Help The Girl och så satte han Catherine Iretone bakom mikrofonen som sin egen Sandie Shaw eller Nancy Sinatra. Catherine Ireton axlade den manteln utmärkt. Miss Ireton har i många år haft en folkpopduo, Go Away Birds, ihop med Michael John McCarthy. Målet har hela tiden varit att en dag få ihop ett album.  När låtarna äntligen var tillräckligt många låste duon in sig hemma hos Michael John McCarthy och spelade in tills ögonen blödde, fingrarna värkte och strupen var torrare än en kväll på stan med UNF. Det blev så mycket inspelat att ett album var uteslutet. Istället lägger duon ut ep-långa plattor på sin hemsida för alla att ladda ner. Allt är inte bra – men här kan man hitta guldkorn som dessa
Go Away Birds – The Year of Letting You Down
Go Away Birds – Touch Sensitive

Girl group week, entry #5: Mary Monday & The Bitches

Det sägs att den ryske NBA-spelare Andrei Kirlenko har en deal med sin fru. En deal som varje år ger Kirlenko ett s.k. frikort. Vad det betyder egentligen är att Mr. Kirlenko en gång varje år får ligga med valfri kvinna, det vill säga en kvinna som inte är hans fru. Det här är något som hans fru bara bjuder på lite så där. Frikostigt? Ingen djävla aning. Tydligen finns det en helvetes massa groupies och skit i basketvärlden och frestelserna är tydligen väldigt svåra att stå emot. Vad vet jag? Stackars, stackars mångmiljonärer, de har det verkligen inte lätt. Personligen tycker jag det luktar lite illa om hela dealen men skit samma för det är inte det som är viktigt utan vad som är viktigt är vad du skulle göra om du hade samma deal som Mr. Kirlenko. Ponera att din livskamrat gav dig samma ”möjlighet”; hur skulle du då spela ditt kort?

För min egen del är det en väldigt enkel fråga att besvara. Varje år skulle jag nämligen utnyttja mitt frikort till att ligga med Mary Monday.* Om hon nu skulle vilja ha mig vill säga, något jag finner tämligen osannolikt men let’s run with it just for the hell of it. Nej, det spelar ingen roll att Mary Monday sannolikt är över 50 bast i dag. I’ll do her. Och det bara på basis av ”I left my punk jacket to Rickie”. I think she’s hot!

Mary Monday & The Bitches: I Gave My Punk Jacket To Rickie

Mary Monday & The Bitches släppte denna bomb någon gång under 1977 och ända sedan jag upptäckte låten för ett par år sedan har det varit en av mina absoluta favoriter. Mesig poppunk som har en hel del gemensamt med moderna band som Hunx & His Punx och Nobunny. Åtminstone låter det så i mina öron. En ruskigt vass uppdatering av 60-talets girlgrouppop. Dessutom innehåller låten något så opunkigt som ett gitarrsolo. Och så Mary Monday fantastiska sång och text. Knäckande bra.

Avslutningsvis två relativt värdelösa fakta som du kan stoppa undan någonstans i bakhuvudet och plocka fram vid någon affärsmiddag, släktträff eller popquizkväll med polarna: (1) singelomslagets baksida pryds av två säkerhetsnålar som håller ihop hela omslagskonstruktionen och (2) det sägs att ”I left my punk jacket to Rickie” var en av de singlar som fanns med i John Peels ”box of records”.

*Jo, jag vet att det här är en djävligt stupid grej att skriva men jag säger som New York Dolls och Jeffrey Lewis: ”it kinda defines the moment when stupid on purpose became the new smart”. Så enkelt är det, jag gillar korkade saker. Dumheten är det nya rosa.

We sell soul

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=wv-LXhHYRaY&feature=player_embedded[/youtube]

Ett par saker med anledning av det kommande albumet från Roky Erikson & Okkervil River, ”True love cast out all evil”. För det första måste man ju säga att det är skönt att se att Roky är så pass fräsch som han ändå är. Det där med elchocker, demoner och tvåhövdade hundar har alltid låtit så otäckt. Vild fantasi. Paranoia. Lite för mycket syra. Född på fel plats i fel tid. Tja, något var det väl som inte blev riktigt rätt. Nu verkar dock allt vara mer eller mindre fine and dandy även om låtteman tycks vara desamma som de varit sedan sent 1970-tal. Ondska och kärlek. Finns det något annat att fundera över? Knappast. Och att döma av låten som puttrar på i bakgrunden kan det här albumet bli riktigt fint. Släpps den 20 april på Anti.

Girl group week, entry #4: Feminine Complex

Dunk. Dunk. Dunk. Basketbollen dunsar rytmiskt mot golvet i Maplewood High School gym. Året är 1966 och för fyra femtedelar av skolans kvinnliga basketlag verkar rytmen smitta av sig. Dunk. Dunk. Da-dunk-dunk. Baby, baby. Lana Napier, Jean Williams, Judi Griffith och Mindy Dalton plockade upp instrumenten och blev så småningom The Feminine Complex.

The Feminine Complex – I’ve Been Workin’ On You

Ett år senare fick de spela in en skiva. Sedan var det slut. Bandet upplöstes innan skivan ens kom ut. Kanske var det en protest mot att producenten tvingat dem bort från deras mer instinktiva, råa sound. Lyckligtvis finns deras demoversioner sparade och tack vare Ace Records finns de att få tag i. Där går det att hitta många fynd under etiketten Girls with guitars. Till exempel sådana class acts som Goldie & the gingerbreads.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=lsoXZMuoUp4[/youtube]

Girl group week, entry #3: Sandy Posey

Vissa låtar gör sig bäst okommenterade. De klarar sig på egen hand. De är tillräcklig starka för att stå på egna ben. Dessutom har jag en tendens att ordbajsa allt för mycket. Shut up, you fucking baby. Mina damer och herrar, jag ger er Sandy Poseys ”Born a woman”. Inspelade och utgiven 1966 och så djävla knäckande bra att man nästan trillar av pinn. Som någon bra mycket smartare än mig sa, best shit ever.

Sandy Posey: Born A Woman

Women’s lib and all that jive.

Girl group week, entry #2: Sleater-Kinney

”Corin and I met in 1992 in Bellingham, WA. Her band, Heavens to Betsy, played at a gallery downtown. I was too young to be in college, barely seventeen and not too happy about being in a remote town in northern Washington. I told her I might be moving out of there. Sure enough, the next fall I transferred to a different school, one in Olympia where Corin happened to be living. A lot of other folks were there as well; making music and art, recording one another in basements and putting out records on their friend’s labels”

Carrie Brownstein

Självklart kan inte jag, och det borde egentligen vara så för alla, utelämna Sleater-Kinney under Girl group week. Det är dryga tre år sedan de la bandet på hyllan på obestämd tid.  Och det är snart fem långa år sedan deras senaste skiva och kanske finaste stund, ”The Woods”. Vi fick dryga tio år tillsammans men det enda jag kan säga är att I miss you so. Rätt attityd i rätt tid och med förmågan att förena klassiska girl-group-körer med riot grrrl rock och ett statement utan att någonsin kännas som något annat än ett förbannat bra rockband, alla kategorier.
Ni vet den där klassiska tankeleken, ”om du fick åka tillbaka i tiden vart….”. Det skulle ligga nära till hands att välja att då bosätta sig på Sleater-Kinney Road i Olympia i slutet av 80-talet och hänga på neohippiecolleget Evergreen State. Det var ju där som Calvin K hängde. Det var där som Kathleen Hanna väggsprayade ”Kurt Smells Like Teen Spirit” och det var där som Carrie mötte upp Corin och till slut hittade Janet och gjorde 7 grymma album ihop. ”You can’t get to heaven with a three chord song” sjunger de i ”All hands on the bad one”, hmm, jag tror att S-K kan.

Sleater-Kinney – Words and guitar
(Dig me out, 1997, Kill Rock Stars)

Sleater-Kinney – You’re no rock and roll fun
(All hands on the bad one, 2000, Kill Rock Stars)

Och så två videos:

Sleater-Kinney – Get up
(The Hot Rock, 1999, Kill Rock Stars)
Videon är regisserad av Miranda July
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=ubyVReV2gDc[/youtube]

Sleater-Kinney – Jumpers
(Woods, 2005, Sub Pop)
[vimeo]http://vimeo.com/633920[/vimeo]