It’s just you and me


Minns ni första gången ni hörde Mark Eitzel sjunga ”Lazarus was’nt greatfull for his second wind, another chance to watch his chances fade…” på American Music Clubs monumentala skiva ”Mercury”? Minns ni första gången ni förstod vidden av Mark Kozeleks ensamhet? Minns ni varför ni ett tag trodde att Neil Young var gud och Jesus var en av hans polisonger?
Precis så var det att höra Strand Of Oaks bästa låtar från förra albumet ”Leave Ruin”.

Nu har Tim Showalter sammanställt uppföljaren ”Pope killdragon” 
 Hur den låter? Om den är bra? Lika bra som föregångaren? Bättre? 
Hur ska jag veta, har inte vågat lyssna än. Sitter med fingret på playknappen, andan i halsen. Och tiden står stilla…
Här är ett smakprov som lovar gott Strand of Oaks – Bonfire

That schmuck Elvis hated dogs

Det sägs att Florida dör. Framför våra bara ögon. En liten, liten bit för varje dag som går. Fuck Bron-Bron, Wade och veklingen Bosh. De är bara en parentes. Skiten dör, här och nu. Sanna mina ord. Borta är de stilfulla art deco-motellen, Ernests favorithangouts i Key West, de rosa flamingona, massmördarna, de storbystade bombnedslagen, det där hotellet där JFK tog in med Marilyn Monroe för att göra the dirty sommaren 1962, de urblåsta coedsen, Ted Bundys gömställe under månaden i frihet 1978, de klassiska casinona, hotellen, barerna, kort sagt de smäckra vyerna. För att inte tala om alla de där sakerna som Serge A. Storms älskar att obsessa över i Tom Dorseys ”Florida-serie”. Inom kort är alla dessa smultronställen, själsliga tillflyktsorter, mentala idealbilder om den amerikanska (mar)drömmen och objekt för storslagna drömmar blott ett minne.

Men tror ni att någon djävel bryr sig?

Inte en chans!

Och det är klart som fan att de inte gör det. De är alla för upptagna med att anordna ett stort djävla överdådigt party. Det största party världen någonsin skådat.  60’s style! Och det med rätta! Johnny & The Limelights är på plats för att lära dig hur man stavar till Chicago, Illinois, USA; om nu någon skulle behöva hjälp med det. Och Nobunny ger verkligen allt i ”Hocus pocus”; det går till och med så långt att han glömmer bort texten och helt plötsligt befinner sig i en kritvit version av The Cramps ”Human fly”. Obetalbar skit, sanna mina ord. The Yolks gör the ”Shim shang”, medan Coconut Cooluts gör ”The Dolphin”. Störst, bäst och vackrast är som så många gånger förr Garbo’s Daughter med sin ”Nice girls don’t explode”. Sockersött, lågproducerad powerpop utan power. Som ett urtuggat hubbabubba; ljuvligt, men precis på gränsen till vad man kan svälja.

Johnny & the Limelites: C-H-I-C-A-G-O I-L-L-I-N-O-I-S U-S-A

Nobunny: Hocus Pocus

Puddin Pops: Totally

Floridas Dying Records ”Party Platter” går förhoppningsvis fortfarande att beställa från skivbolaget och diverse välsorterade distros. Om inte, dra i väg ett mail till undertecknad så jag bandar skiten på en sönderspelad BASF C60 och budar över till dig.