To the Winter’s bone

Vinnaren från årets Sundance Film Festival är en fantastisk och intelligent redneck-thriller som kommer att förgylla svenska biografer efter nyår. En film med många glädjeämnen (inte minst att det är film av och med kvinnor utan att den alls diskuteras som en ”sån” film) men eftersom vi mest snackar musik på Our Favourite så innebär det att filmens stora stjärna är den lätt rundhyllta Marideth Sisco. Hon är en ”veteran journalist, teacher, author, musician, student of folklore” och tillika filmens musik-konsult och sångerska. Hon syns i en kort scen i filmen där hon sitter och sjunger två sånger i ett vardagsrum. En scen som nästan stjäl hela filmen. Hon sjunger så sorgligt men varmt att jag ville stanna upp, hoppa in i filmens nedgångna vardagsrum och stanna där hos Marideth. Där skulle hon sjunga vacker musik från Appalacherna tills jag dog.

Marideth har aldrig gett ut en skiva men nu lär det ske. På Winter’s bone officiella webbplats kan man ladda ner ett smakprov från filmens soundtrack.

Maredith Sisco – Missouri waltz

Nu blir det appalachian för lång tid framöver, denna musikskatt som band som Old Crow Medicine Show fortsätter att hålla vid liv

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=1gX1EP6mG-E[/youtube]

Get paid, get wasted, get laid

This one goes out to all the hard workin people out there
The working class people
Ehh, the people who do manual labor

Allt faller i bitar. Uppstött, utnött och dödstrött. Släpar sig ur sängen varje morgon. Inget ljus. Bara uppgivet och djävlig blekt. Som polsk 80-tals teve. Och inte fan blir det bättre. Snarare tvärtom. Tröttare och tröttare för varje dag som går. Udda pälsar. Ser ingen utväg. Förutom pillren, flaskan och köttet. Och vetskapen om att det en dag ska ta slut. Finalemente!

Arkey Blue & The Blue Cowboys: Too Many Pills

Here we go

In the immortal words of Diane Court; ”I’ve glimpsed the future and all I can say is, go back!” Gå tillbaka! Tillbaka, rakt in i garderoben där allt det bortglömda ligger. Rota fram din portastudio, hitta sedan ett lagom dammigt men inspirerande sovrum fullt av nostalgidoftande attrialjer som antagligen är nedärvda från ett par föräldrar som lekte folkiga hippies på 70talet. Bjud sedan in dina halvt-om-halvt musikaliska vänner, tryck på record och, vips, lika lätt som en gammal tvåfotsdribbling a’la Torbjörn Nilsson så har vi skapat lite magi. Rabbla sedan lite stream-of-consciousness-aktiga textrader. Låt oss göra det igen och låt oss göra det permanent. Låt oss starta ett band och låt oss kalla det Here we go magicSecretely Canadian kommer att älska det.

Here we go magic – Collector

ABC – as easy as – 123 – Do Re Mi – ABC – 123 – Baby you and me…


Okej nu är det skolstart igen alla kids och ni undrar förstås samma sak som alltid: Vem ska man hänga med? Hur ska man välja sina kompisar? Ska man gå på outfit? På muskler eller kanske på brains? Här kommer ett gott råd från Leedspojkarna i This Many Boyfriends – om kompisarna inte gillar The Pastels då är det bara att steka dom direkt.
Så. Årets första lektion (säg efter mig): Pastels=kompis. Inte Pastels=inte kompis!
This Many Boyfriends – I Don’t Like You

I don’t like the clothes you wear

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=OcDvt1aT4CI[/youtube]

Twee! Nej det är inte tvi!, som i usch. Trots vad det brukar stå på vissa personers pins. Twee, som i alldeles lagom söt pop. Det är Sweater Girls. Ett band från LA som är mer genusbalanserat än vad namnet kanske indikerar. Hur som helst levererar de fin lo-fi pop som för tankarna tillbaka till ett annat amerikansk finstämt popunder från västkusten, The Softies. Sweater Girls har släppt en mycket fin EP på labeln Happy Happy Birthday to Me, men har du inte redan köpt den fina vinylen är du antagligen sent ute. Dags att jaga.

Sweater Girls – Haven’t got a clue

He introduced himself as Gil Scott-Heroin

Great Googa Mooga! Så har det hänt igen. Stjärnsmäll. Och man är golvad; knockad; nere för räkning. Som en omkullvräkt ko. Vad var det egentligen som hände? Jag har ingen djävla aning. Och inte spelar det någon roll heller för den delen. För störst av allt är ändå kärleken. Kärleken till The Moonhearts. Ni vet de här snubbarna som tidigare kallade sig Charlie & The Moonhearts. Men nu heter de bara The Moonhearts. Simplify music et all that jîve. I samband med namnbytet bröt Mikal Cronin och hans muntra mannar sig in i någon inspelningsstudie ute i träskmarken, lyfte luren och slog Ty Segalls nummer. Saken var Biff (Rose)! Resultatet blev ”The Moonhearts”. Skräpig pop med hjärtat på precis rätt ställe. En platta som får mig att känna mig som en sjuttonårig neurotisk indieflicka i vitprickig klänning som ännu inte har plockat bort rälsen från tänderna, men som ändå känner sig som den allra vackraste människan i världen när hon dansar till Moustache of Insanity. Särskilt ”Deathstar pt. 1” och ”Deathstar pt 2”.

The Moonhearts: Deathstar pt. 1

The Moonhearts: Deathstar pt. 2

Plattan går att köpa från diverse välsorterade distros – även om den inte verkar ha nått fram till Europa ännu, men det är bara att hålla ögonen öppna – och direkt från bolaget Tic Tac Totally.

Kom över till den mörka sidan!

I know where Phil Walmsley lives!

Intervjuare: How do you feel about the second wave of The Gizmos?
Kenneth Highland: How did Lou Reed feel about Doug Yule taking over The Velvet Underground? You can directly quote me on that.

Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan. Jag vill egentligen inte erkänna det här, men Kenneth Highland gör mig riktigt djävla hård i brallan. Jag vet inte hur det är möjligt, men allt han någonsin har rört vid blir till guld. Men jag antar att det är så det blir när man en helt vanliga, alldaglig snubbe som blir besatt av Who Put The Bomp, Creem, Velvet Underground, Black Sabbath och den första Nuggets-samlingen. Ett freak fast i en förort. Då kan man inte bli så mycket annat än ett lo fi-unikum. Proto hit och proto dit, kan vi inte bara säga att gubbdjäveln är guld värd. Det spelar ingen roll om det är O. Rex, Afrika Korps eller The Gizmos. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir som ”a teen in heat” varje gång någon sätter på låtar som ”Califawnia Gurls, ”Cave woman”, ”Jailbait Janet”, ”Kiss of the rat” och ”Human garbage disposal”. Primitivt, korkat och köttigt. Rakt och enkelt. Som ett uppretat fyllo med basebollträ i en porslinsaffär. Det är bara att kötta på. Inget att bry sig om. Precis allt som man vill att musik ska vara.

The Gizmos: Human Garbage Disposal

The Gizmos: Kiss of the Rat

Kenneth rules the skool!