Sitting in the dark with a crucifix in my pocket

I’m into it, man! I’m into rock ‘n’ roll. And I’m into art!

Julen har sina avigsidor. Det glättiga humöret. Köpångesten. Den fläskiga maten. Släkten. De röda färgerna. Allt guld och alla tända ljus. Mysfaktorn. Snöhelvetet. Kakorna. Tomtarna. Grisfötterna. Rödkålen. No X-mas for John Quays. Etc. Julen har dock vissa goda sidor. Som att det är den tid på året då man åker hem till sina gamla hemstad och får tillfälle att rota runt i skivhögar som man inte rotat runt i på åtminstone ett år. Och då gör man förstås också fynd. Riktiga djävla fynd. Årets höjdpunkt. Kioskvältare. Så att man knappt tror sina ögon. Jag menar, vem hade trott att denna jul skulle berikas av The Girls helt sagolikt magiska platta ”Reunion”?

Och nej, jag snackar inte om det extremt överskattade och hypeade San Franscisco-bandet utan om Bostons stolthet. The Girls bildades i Boston 1976 och fortsatte att vara ett band fram till och med någon gång i början av 1980-talet när bandmedlemmarna insåg att de aldrig skulle bli några ”riktiga” konstnärer om de höll på och harvade runt och spelade artig, fartig synthbaserad skrammelpop dagarna i ända. Sagt och gjort hängde man upp gitarrer och baser på spiselkransen och stuvade undan synthar och trumset på vinden och plockade fram akryl- och oljefärgerna.

Under sin livstid spelade bandet in och gav ut en singel, ”Jeffery, I hear you”, som producerades av ingen mindre än David Thomas. Singeln släpptes också på Pere Ubus bolag Hearthan. Förutom singelspåret innehåller ”Reunion” – som gavs ut på den för mig helt okända labeln Brasch Records 1986 – en massa tidigare outgivna låtar.

Efter det att ”Reunion” släpptes verkar det dock som att The Girls har fallit i glömska; utöver en post på Mutant Sounds, en recension på Head Heritage och en etthundra bloggposter om ”Jeffrey I hear you” är det ont om information om bandet. Å andra sidan krävs inte mycket mer än att man lyssnar på ”Methodist church” för att man ska förstå hur djävla storartade The Girls faktiskt var. Skevt, skakigt och benhårt. Metall på metall. På gränsen till himmelskt. I ”Methodist church” låter sångaren och trummisen, Daved Hild, som om han vore mitt uppe i panikångestattackernas panikångestattack och det samtidigt som Mark Dagley (gitarr) och Robin Amos (synth) matar på som om världen skulle upphöra att existera så snart de lägger i från sig sina instrument. Metalliskt, panikslaget och alldeles överdjävligt vackert. Hur The Girls undgått att haussas till förbannelse går bortom mitt förstånd. Det här är definitivt ett band i behov av upprättelse. Ge dem vad de förtjänar!

The Girls: Methodist Church

Utöver ”Reunion” ska det också finnas en inspelning från en av bandets livespelningar 1979 – ”Live at the Rathskeller 5,17.79”, men den har jag ännu inte lyckats få tag i. Men om det lilla jag har läst om bandets livespelningar stämmer lär den också vara värd att införskaffa. Efter att The Girls lade av bildade Robin Amos bandet Shut Up som spelade in en industriplatta – ”Hell in a Handbasket” – som också gavs ut på Brasch Records.

Sist men inte minst får ni inte missa den magnifika badrumsspelningen:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Dn9XYDTmXj0[/youtube]

I had a beef with my heart

Ni vet alla de där historierna om han den där brittiske dj:n – som alla säger är bättre än en gratis back öl – som hade en låda med alla sina favoritsjuor stående bredvid dörren så att han skulle kunna rädda dem om det skulle börja brinna. Jag är lite åt det hållet. Det tar emot att erkänna det, men det är jag. Åtminstone när det gäller mina sjuor med Tronics och The Pheromoans. De är mina små älsklingar. Mina babies. Jag skulle göra allt för dem. Döda? Jajamensan! Om jag ska vara helt ärlig tror jag att jag skulle rädda dem före frugan in case of an emergency. Så är det bara. Och ni kan ju då tänka er hur till mig i underbrallor jag blir nu när The Pheromoans bestämt sig för att göra en alldeles egen version av Tronics ”Shark fucks”. Och bara för att göra saker och ting ännu lite bättre är b-sidan en flådig version av The Modern Lovers ”Government centre”. Lite som om Calvin Johnson hade producerat en platta med Yeah Yeah Noh! Heavenly!

The Pheromoans: Shark Fucks

Om jag har förstått saker och ting rätt och riktigt kommer ”Shark fucks” att släppas på en extremt limiterad tiotummare på Scotch Tapes. Eller kanske är den rent av redan släppt. Den som lever får se. Fram till saker och ting träder fram i något mer tydlig dager får ni hålla till goda med den digitala versionen. Bra skit!

God is dead: What next?

Once you’ve heard Beefheart, it’s hard to wash him out of your clothes. It stains, like coffee or blood.

Inledningsvis ett erkännande, jag har aldrig fattat Frank Zappa. När jag var ung, blåögd, naiv, tjugo kilo lättare och ofördärvad jobbade jag i en skivbutik i en mellanstor stad på östkusten. Av någon obegriplig anledning diggade butikens ägare Zappa. Och med diggade så menar jag förstås att han gillade att spela Zappas plattor i butiken. Var och varannan dag. Och på hög volym. Det här var förstås pest och pina för en snubbe runt tjugo som trodde att han visste allting om musik och som hävdade att Bobby Gillespie, Kevin Shields och Thurston Moore var allt det där och en påse med salt och vinägerchips (ahh, to be young and naive again…). Mitt liv var ett rent helvete skulle man kunna säga. Fram till den dag då Zappas platta ”Hot rats” och låten ”Willie the pimp” åkte på butikens stereo…

Ett fläskigt, bonnigt fiolintro. En lättfotat beat. Ett enkelt riff. Och så den där rösten. Den där förbannade rösten. Lika magisk som bandet som backade upp honom under karriären. Som om alla demoner i helvetet hade vaknat upp och bestämt sig för att nu djävlar ska vi bilda ett band som ska ta världen med storm och att de väldigt snabbt enades om att den allra största och mest fritänkande demonen – The Old Fart – skulle vara the lead singer och att de skulle göra musik som aldrig tidigare hade hörts av människoöron.

Jag minns att allt jag kunde tänka var ”vad i helvete är det här!?!” Det här är fan-i-mig helt magnifikt. Större än livet självt. Och vem fan är det som sjunger så förbannat ljuvligt!?! This! Shit! Rules! Så här i efterhand kan man se detta första möte med Don Van Vliet – aka Captain Beefheart – som en uppenbarelse. Efter det har mitt liv aldrig varit sig likt. Sedan dess har jag haft en ständig följeslagare genom livet. Snabbt införskaffades (i kronologisk inköpsordning) ”Lick my decals off, baby!”, ”Safe as milk”, ”Shiny beast (bat chain puller)”, ”Strictly personal” och ”Trout mask replica” och helt plötsligt blev mitt liv så mycket bättre. Det var nästan som att det fick mening, och om det inte fick mening, så gjorde i alla fall Captain Beefheart & His Magic Band meningslösheten tolererbar och uthärdlig med sin totalt uppfuckade och himmelska musik. För att inte tala om hur snabbt den fick mig att glömma ungdomssynder som Bobby, Kevin och Thurston.

När jag i dag nås av informationen om att The Good Old Captain har dragit vidare till nya äventyr känner jag mig bara helt matt. Det kan inte vara sant. I dag kommer att bli en tung dag, men jag kan lova att hela dagen kommer att ägnas åt att hylla den störste av dem alla. Så när festen drar i gång i kväll vill jag att ni kommer ihåg att för varje sipp som ni drar för er själva bör ni dra en för all the dead homiez. Världen kommer aldrig bli sig likt igen.

Ge mig den där gammaldags religionen!

Captain Beefheart & the Magic Band: Lick My Decals Off Baby

Captain Beefheart & the Magic Band: Moonlight On Vermont

And always remember, kids, politics is pigshit #8

Lagom till att det lackar mot jul är den vedervärdige mannen från Partille tillbaka. Vi talar förstås om The Mongonaut och en ny omgång av ”And always remember, kids, politics is pigshit”. Och den här gången bjuder vår käre vän på finfina låtar från The Loved Ones, Strange Attractor, Bernard Chabert, Voice of the Puppets, The Numbers och Edwin Starr. För att inte tala om J Churchs magnifika version av The Mobs gamla kängdänga ”No doves fly here”. Som om inte det var nog får vi dessutom utdrag från Chris Morris klassiska intervju med Brett Easton Ellis, en berättelse om vad som kan hända om man drar med sig servitriser hem från krogen, en förklaring till varför Iggy Pop gillar att skära sig med flaskor och en historia om vad som hände när Happy Birthday var i Berlin.

And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!

1. Let me introduce the village (voice) idiot
2. Voice of the Puppets: You’re All I Wanted & A Car (1980)
3. What motivates Brett Easton Ellis?
4. The Ladies: New Shame (2010)
5. It brought a lump in my throat
6. J Church: No Doves Fly Here (1993)
7. What do you think is scary?
8. Beat Happening: Our Secret (1984)
9. All chapters, no book
10. The Numbers: Sunset Strip (1978)
11. Typeface: Korea, Electro, No face…
12. The Splinters: Blood On My Hands (2010)
13. What the heck, what’s the worst thing that can happen?
14. Razar: Task Force (Undercover Cops) (1978)
15. Garage is just balls out fun rock’n’roll!!!
16. The Victims: Television Addict (1978)
17. The Dead Kenny G’s
18. Bad Brains: Pay To Cum (1980)
19. You wouldn’t wear that hair style and that hair color if it wasn’t for punk
20. Nobunny: It Tastes Just Like A Milkshake (2010)
21. As much emotion as possible with as little as possible
22. Strange Attractor: Go Fuck My Brain (2010)
23. We’re gonna be rockstars!
24. Bernard Chabert: Olga Selzer (1970)
25. How did your start this band?
26. The Loved Ones: Suprise, Suprise (For You) (1967)
27. He cut himself with a bottle because he felt ashamed
28. Edwin Starr: Double O Soul (1965)
29. Pere Ubu is a cup
30. Puddin Pops: Totally! (2010)

And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!

This is the home of the vain

Vad gör man när man försover sig till jobbet en fredagsmorgon? Inte mycket. Man vänder på sig, gäspar lite kattlikt, funderar i fem sekunder om man orkar gå upp eller om man ska stanna i sängen även denna dag – som om man inte visste svaret på förhand – och innan man trycker på snooze skickar man iväg ett slappt mess till bossen om att man inte behagar dyka upp denna arbetsdag. Du kan ta det här jobbet och stoppa upp det någonstans. Svårare än så är det inte.

Annat är det när man försover sig på ett riktigt bra band. Då är det fan-i-mig annat ljud i skällan. Då återstår bara att förbanna sig själv. Kanske delar man rent av ut ett och annat piskrapp över den egna ryggen. Eller så låter man sig inspireras av bilderna från Abu Ghurayb; klär av sig naken, sätter på sig dumstruten och bygger en mänsklig pyramid av den egna kroppen (i brist på medfångar). Andra går på dyrare lokaler och låter sig domineras och förnedras av voluminösa damer. En ny form av kick!

Och det är precis denna typ av sysslor som jag ägnar mig åt denna vackra lördagsmorgon, när snön faller tungt från taken och pensionärspacket bryter lårbenshalsar till höger och vänster. Jag står i skamvrån – med mössan i hand och dumstruten på – och piskar mig själv. Hårt! Med lagom mycket gummi. Det ska svida, det ska kosta att vara så här förbannat lat, dum och slö. Jag menar, hur fan har jag kunnat missa ett band som Surf Friends? Fullständigt obegripligt.

Men sent skall syndaren vakna och nu är jag fan-i-mig vaken. Alla sinnen är på helspänn. Ögonen är vidöppna. Munnen likaså. Och allt som återstår är att förkunna all den kärlek som jag känner för en låt som ”You’re on my mind”.

Surf Friends: You’re On My Mind

Weak is the new strong

Summeringens tid är inne – nu ska  popåret mätas vägas och delas upp enligt konstens alla regler. 2010 ska ramas in för eftervärlden. Alla sitter med facit, alla har givetvis fel – även jag. Pophistorien måste ständigt skrivas om brukar det heta, allt för att smaken ska få leva. Men trots att det är eftertänksamhetens tid finns det alltid tid över för ytterligare några enkla popsånger.  Kanadensaren Jim Bryson slår sig, på sitt nya album, ihop med Weakerthans och det resulterar i  imponerande popmusik med melodier som säkert lever en bit in på 2011.

Jim Bryson – Metal Girls
Jim Bryson – Wild Folk

Tactics in life: Aiming low, getting high

Året i fullängdsformat

Om jag ska vara helt ärlig mot er – och varför skulle jag inte vara det – måste jag erkänna att jag egentligen inte gillar fullängdsalbum. Inte ett skit. Jag kan knappt stå ut med de irriterande små fanskapen. Allt som oftast står de mig upp i halsen. Jag föredrar sjutumsformatet. En a-sida. ”Teenage kicks”. En b-sida. ”You’re All I Wanted & A Car”. R-E-W-I-N-D. Två minuter och trettio sekunder. ”Orgasm addict”. Absolut inte längre än tre minuter. ”Onetwothreefour, now I wanna sniff some glue, now I wanna have something to do”. Boom-Boom-Boom-Boom. ”Revamper”. Det ska vara enkelt. Det ska vara kort. Det ska vara koncist. ”Soul galore”. Gärna utan krusiduller. ”Luke Skywalker”. Som riktigt bra sex. ”East Side Story””When they see me flash my knife, they’ll be fearin’ for their lives, they won’t give me trouble this I know”. Eller en caféflört som slutar med överlämnandet av en flygare för din nya stekheta och glassiga tweepopklubb. ”September’s not so far away”. Om ni fattar vad jag menar. Jag har helt enkelt inte tålamodet eller koncentrationsförmågan för att lyssna genom ett helt album. ”What do I get?”. Dessutom känns albumet som ett 90-talsfenomen: tiden då CD:n ägde och alla skulle göra feta konceptalbum om livet, döden, fan och hans moster. Helst över 74 minuter. Och med pretentiösa titlar som ”OK Computer” eller ”Standing on the shoulder of giants”. Trots denna brasklapp och tveksamhet till albumet som konstform har jag tagit mig tid att sätta ihop en lista över mina favoritalbum från det gångna året. Och det bara för er skull; så att ni ska veta vad ni ska köpa till svärmor och svärfar denna jul.

Bugs & Rats: Adidas (Bugs & Rats)

Vad händer om hela din uppväxt – från pojkrum via tonårsfinnar till den taffliga sexdebuten i ett buskage på skolavslutningsnatten i nian – har präglats av en far som gärna ger dig en hurring när han blir lite på pickalurven framåt lördagskvällen och en mor som ligger runt med allt och alla som har något som liknar hår på bröstet på den lokala pizzerian – vi kan kalla den Vickis Pizzeria – och din enda tillflyktsort undan denna fullständiga misär är riktigt dåligt gräs och hembränt från finnen i 55:an? Tja, egentligen inte så mycket, du blir väl ungefär som alla andra fucked-up kids som driver runt på stan och ställer till sattyg, det är bara det att sannolikheten för att du i slutänden kommer att bilda ett band i stil med Bugs & Rats ökar med 99,9 procent. Och den enda bortre gräns som existerar är världsherravälde. Ditt livs väg är utstakad. Ge upp allt. Säg hej till mor och far. Med en kniv i ryggen om du så föredrar. Ge lärarna fingret. Kyss tjejen adjö. Och satsa för fullt. Vad har du att förlora? Om allt vill sig väl kommer du att skapa något lika perfekt som Bugs & Rats ”Hallway” – årets allra ädlaste noisepoppärla. Var det någon som sa något om blekmedel?

Bugs & Rats: Hallway

Köp här.

Bäddat för trubbel: Det här är inte New York (Punks Only)

Ni vet hur glad Kakmonstret blir när han får en kaka, inte sant? Exakt så glad blir man av Bäddat för trubbels debutplatta ”Det här är inte New York”. Den här skiten slaktar allt som står i dess väg. Den fullständigt äger. Om den här plattan vore en låt vore den Bolt Throwers ”World eater”. Helt enkelt för att den spelar i en helt annat liga. Precis som en bandvagn kör den över allt och alla. Visar ingen hänsyn. Lämnar dig sönderkörd och matt. Men vid gott humör. Det må låta som en överdrift, men låtar som ”Sånt är livet”, ”Kungen heter Jandek” och ”Jag är ingenting” är nästan större än livet. Har du ännu inte köpt plattan är det bäst att du gör det, annars kommer du bara att förbanna dig själv under resterande del av ditt anskrämliga och miserabla liv. Unna dig själv dryga tjugo minuter i paradiset. Och tro mig, Bäddat för trubbel kommer att bli större än Wilmer X, Kommissarie Roy och Noise (och då snackar vi alltså Inget Ljus-Noise och inget djävla Tonårsdrömmar-Noice) tillsammans. Kom ihåg var du läste det först.

Bäddat För Trubbel – Jag har ingenting

Köp här.

Demon’s Claws: The Defrosting of… (In the Red Records)

Demon’s Claws ”The defrosting of…” får mig att vilja sluta träna och börja käka choklad, ost och lardo. I överflöd. Och det bara för att snabbt kunna gå upp 50 pannor, ikläda mig kaftan och dansa ”The San Francisco Boogie” till låtar som ”Fed from her hand”, ”Fucked on K” och ”At the disco”. Och det oavsett om jag har hjärtinfarkten djupt rotad i fädernearvet. Knulla den skiten. ”The defrosting of…” spränger min hjärna, får mig att vilja göra korkade saker som att dansa, dansa, dansa. Och när jag har dansat mig helt färdig, så dansar jag lite till. Tills mitt hjärta sprängs och jag ligger där på golvet med ett leende på läpparna och känner hur livet rinner ur mig. Det. Var. Så. Värt. Det. R-I-P.

Demon’s Claws: Catch Her By The Tail

Köp här.

The Feeling of Love: OK Judge Revival (Kill Shaman)

Allt du behöver veta är följande: Det är sommar. Och över hela Frankrike begår en massa tonårspojkar självmord genom att hänga sig. Ingen vet varför. Ingen förstår varför. Men alla söker svaret. Eller gör alla det? Är inte allt en uppstädning av bevis av pojkarnas föräldrar? En cover-up för att dölja att samtliga dog medan de experimenterade med stryponani? Det må framstå som overkligt, rent av bisarrt, men tydligen är det bättre för anseendet att få det att framstå som att din son har tagit livet av sig än att han avlidit i samband med självförverkligande. Inget går upp mot känslan av kärlek, eller hur!?!

The Feeling of Love: God Willing

Köp här.

VA: Flottante Tension D’Eclipse (SDZ Records)

SDZ Records fyller 10 år. Och för att göra födelsepartyt extra spektakulärt bjuder man några av sina närmaste och vassaste vänner. Festen blir givetvis därefter. Att gå till jobbet den efterföljande vecka är bara att glömma. Efter att Ben Wallers – aka The Rebel – har levererat en knäckande version av Sades ”Maureen”, Toddi Wellman jagat skiten ur golvet med ”Tano” och Pierre & Bastien spöat upp sina gitarrer i en helt makalös version av ”RMI” är inte ett ansikte torrt. Svetten dryper. Från armhålor och ljumskar, för att inte tala platser på din kropp som du knappt trodde kunde svettas. Det droppar från väggar och tak. Du är i extas. På vågens absoluta topp. Och när hela tjongbanget avslutas med att Anteenagers M.C. kioskvälter hela klubben genom att leverera ”Mike Rep Is All Right” med volymreglagen uppdragna till elva vill du att festen aldrig ska ta slut. Att den ska pågå för evigt. Chefen kan dra åt fanders. Jobbet får vänta. Just nu, just här, är det bara den här festen du behöver. Fan vad man mår bra! Baaarf. Oops! På’tigen!

Pierre & Bastien – RMI

Köp här.

Guinea Worms: Sorcerers of Madness (4rd Year in a Row) (Columbus Discount Records)

Älskling, det är något som jag måste berätta. Jag vill att du lyssnar nu. Noga. Sätt dig ner. Och lova att du inte blir upprörd. Förra helgen, när du var på konferens i på Yatchhotellet i Stenungsund, drog jag på mig dina Uggs; söp mig aprak; och lyssnade på Guinea Worms ”Sorcerers of Madness (4rd Year in a Row)”. Om och om och om igen. Och, älskling, jag tror aldrig att jag har varit lyckligare. Inte ens den dagen som vi gifte oss och du berättade att du väntade barn (med din bror).

Guinea Worms: Drunk In Yr Uggs

Köp här.

Ratas Del Vaticano: Tiempos De AusteridadRecept för en riktigt bra kväll: En sandstrand. En solnedgång. Ett sexpack ”Noche buenas”. En boombox med spruckna högtalare. En gäng polare. Och Ratas Del Vaticanos ”Tiempos De Austeridad” på pattad volle. Pogodans till natten övergår i gryning. Fan, jag tror att jag dog och hamnade i himmelriket (om någon sådan skit existerar).

Ratas Del Vaticano: Solucion Social

Köp här.

Sex Church: 6 Songs by Sex Church (Convulsion Records)Har du – precis som jag – alltid undrat över hur det skulle ha låtit om The Wailers – och då snackar jag förstås om The Wailers från Tacoma, Washington och inte Bobbans gamla band – hade mött krautmästarna Faust i en ”battle of the bands”? Tack vare Convulsive Records vet vi nu det. Svaret är att det sannolikt hade låtit som Sex Church gör på albumet ”6 songs by”. Stökigt och brötigt. Malande och krautigt. Med andra ord som klippt och skuret för undertecknad.

Sex Church: Mistaken

Köp här.

Subtle Turnhips: Terd (Hozac Records)

Ni vet att jag vet att ni vet. Och jag vet att ni vet att jag vet. Trots det sitter vi nu här, mittemot varandra, stumma av hänförelse. Nästintill chockade. Med andan i halsen och en tår tatuerad på vänster kind. Som om vi vore några franska förortsgangsters. Förvisso var ”Fuck the people, fuck the power” en av 2008-års absolut bästa låtar, men inte fan kunde vi tro att Subtle Turnhips skulle komma tillbaka än mer slipade, upphottade och magnifika år 2010. Men se på fan, visst tusan gör de det. Man kan säga vad man vill om den där förbannade Sarkozy, men hans avskyvärda politik bär onekligen frukt. Hur ska man annars förklara mästerverket ”Terd”? ”Terd” är helt enkelt bland det mest helgjutna som jag har hört detta år. Oantastligt från start till mål. På gränsen till makalöst. Ta bara en låt som ”Wah wah wah” – det låter som något som Mark E Smith glömt i en hotellbar i Nottingham efter en sen, blöt natt. Som alltid är man i himlen när Subtle Turnhips bestämmer sig för att göra sin röst hörd. Det är bara att tacka, bocka, le och torka bort den där förbannade tåren från kinden.

Subtle Turnhips: Wah Wah Wah

Köp här.

Tyvek: Nothing Fits (In the Red)

Tillsammans med Sic Alps, Demon’s Claws och The Pheromoans tillhör Tyvek den där lilla skaran band som aldrig upphör att förvåna. Band som alltid tar en med storm. Erövrar tid och rum. Knäcker. Bräcker. Spräcker. Får en att dra efter andan av häpnad. Hur i helvete gick det där till? *skakar uppgivet på huvudet* Det började så smått redan 2006 med ”Mary Ellen Claims”, fortsatte sedan med ”Still sleep” och ”Sidewalk” under 2007 respektive 2008, och i år levererar Detroits stolthet mästerverket ”Nothing Fits”. En platta fylld till bredden med aviga och wireska låtar som ”4312”, ”Outer limits” och ”Potato”. Ibland har Tyvek slängt in så många ord i varje vers och refräng att låtarna knappt räcker till. Resultatet blir en plattan som hela tiden ligger på gränsen till att falla isär och mynna ut ett fullständigt kaos. Och givetvis är den lika underbar som en bal på slottet.

Tyvek: 4312

Köp här.

Woods: At Echo Lake (Woodsist)

”I hope Neil Young will remember, a southern man don’t need him around”

Tror du inte att jag kan se hur du stönar, ojar och stånkar dig. Försök inte gömma dig. Träd fram och låt din kluvna tunga tala. Orm! Jag vet nog vad du tänker. Försök inte! Jag vet att du sitter där, gnisslar tänder och tänker:

Men vad fan! Varför skriver det patetiska praktarslet om Woods för. Suck! Vet han inte att det är 2010 i år! *gnarly gnarly* Och Woods är så djävla 2006! *nag nag nag* Jag menar, hur djävla intressant är egentligen det bandet i dag. Gäsp! Har inte idiot sett videon till MIA:s ”Born Free”? Fattar inte snubben att ”that’s where it’s at!”. Det är det som är nyskapande, provocerande och utmanande. Inte ett djävla ruttet popband från Brooklyn, New York.

Well, fuck you! Fuck you very much! Du kunde inte har mer fel. M.I.A.? Baha! Vem bryr sig om kritvit fejkad referenspop? Madonna v. 4.5. Provocerande! Jojo. Utmanande? My ass! Svaret på frågan om varför jag skriver om Woods är lika enkelt som det är kort. För att det är bra skit. Och bra skit är bra skit är bra skit, som den gode Andreas Lokko skrev någon gång i något gammalt dassigt och fullkomligt oläsbart nummer av den där draveltidskriften som han hade ihop med Janne ”On-Birds” Gradvall och Kjell ”Gnäll” Hägglund. Och fan vet om jag inte har en ännu bättre anledning till att skriva om Woods. Tro det eller ej, men ”At Echo Lake” låter lite som om Neil Young hade skaffat sig ett par rejäla kulor, kommit i målbrottet och bestämt sig för att börja hänga med Ronnie Van Zandt och grabbarna i Skinnerd och skriva lite bra låtar i stället för mög som ”Cortez the killer” eller ”Everybody knows this is nowhere”. Typ ”Brokeback mountain” goes jop and not pazz!

All killers, no fillers!

Allvarligt talat, ”At Echo Lake” är årets platta. Alla kategorier. Ett fullständigt bedårande vackert litet paket. Som en date med natten som Karen O förmodligen skulle ha sagt. Eller tänker jag på en date med Karen O nu? Hmm. Och du, det är bara att hosta upp stålarna för inte fan klarar du dig utan ”At Echo lakes”.

Woods: Get Back

Köp här.

It’s a… it’s a… bö… bömb!

Ända sedan hon var femton och såg Anna Karina dansa i Bande a Part så drömde hon sig till Paris rökiga kafeer och om att bli upphånglad av en äldre man med visserligen odiagnostiserad lungcancer  men med en ofelbart sittande kostym och perfekt buskiga ögonbryn.  Istället flyttade hon in hos en lätt autistisk britt i Brighton och började servera för att kunna betala hyran.

La Femmes  – Sur La Planche handlar inte om det. Skulle jag gissa så handlar den om plankstekar som sett sitt bäst före datum blåsa förbi.  Fantastiskt fin Messtethics punk är det iallafall och 13 December är den ute på  3rd Side Records och det ser ut att bli på en 10 tummare. Den 31 December är den med på undertecknads best of 2010 lista.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

[Edit] Finns fler låtar att ladda ner på Beco DSL

The evil is not in extremes

Jag börjar allt mer komma till insikt om att den här bloggen mer och mer har fått formen av en enda lång och storartad hyllning till den avlidne Lennart Persson. Ta bara en sådan sak som alla dessa sexuella referenser. I var och varannan text är det en man som uttrycker sin kärlek för andra män. Homoerotik är den bästa formen av erotik. Inte sant? Och för det andra, man ska fan inte skämmas för den man är. Fuck det! Man är den man är och så är det med den saken. Punkt. Slut. Färdigdiskuterat. Gå till ditt rum!

För ett par veckor sedan var det en skribent här på bloggen som idealiserade Aidan John Moffats skäggstubb, ölmage och och taskiga omdöme. Pojke möter man. Precis på gränsen för det tillåtna. ”Not that it’s anything wrong with it.” Själv är jag kanske något mer diskret av mig. Man kanske kan säga att jag är lagd åt ett annat håll. Inte riktigt lika mycket över toppen av berget. Jag jobbar mer utifrån Claes Holmström-hållet. Tredje stenen från solen. Kristiane Backer.  Två vinylskivor. En penis. Ni fattar vart jag vill komma. Om inte får ni väl läsa om bokhelvetet. Personligen tänder jag på välsvarvade sjuor till bredden fyllda med skev och missljudande garage-punk. Som Red Mass ”To all the good people” och ”Too many parties”. Desperate Bicycles möter The Magik Band möter The Acid Drops möter The Velvet Underground. Oh my god! Jag tror att jag smäller av. Här och nu. Bara av att tänka på skiten. Det är när band släpper singlar likt dessa som man på allvar ifrågasätter värdet av att vara människa. ”Am I human? Am I demon? I need to know.” Bara en sådan sak att det känns som att två tummar inte räcker till för att beskriva den eufori och upphetsning som man känner inför en låt som ”Kinda funny”. För att ge uttryck för sådana känslor hade man behövt var en bitig och livlig bläckfisk. Tolv eller arton tummar smäller bra djävla mycket högre än två. Tänk på det.

Red Mass: Kinda Funny

Red Mass: To All the Good People

”Too many parties” kan beställas från Wallride Records och ”To all the good people” är möjlig att inhandla från Dusty Medical Records.