Sitting in the dark with a crucifix in my pocket

I’m into it, man! I’m into rock ‘n’ roll. And I’m into art!

Julen har sina avigsidor. Det glättiga humöret. Köpångesten. Den fläskiga maten. Släkten. De röda färgerna. Allt guld och alla tända ljus. Mysfaktorn. Snöhelvetet. Kakorna. Tomtarna. Grisfötterna. Rödkålen. No X-mas for John Quays. Etc. Julen har dock vissa goda sidor. Som att det är den tid på året då man åker hem till sina gamla hemstad och får tillfälle att rota runt i skivhögar som man inte rotat runt i på åtminstone ett år. Och då gör man förstås också fynd. Riktiga djävla fynd. Årets höjdpunkt. Kioskvältare. Så att man knappt tror sina ögon. Jag menar, vem hade trott att denna jul skulle berikas av The Girls helt sagolikt magiska platta ”Reunion”?

Och nej, jag snackar inte om det extremt överskattade och hypeade San Franscisco-bandet utan om Bostons stolthet. The Girls bildades i Boston 1976 och fortsatte att vara ett band fram till och med någon gång i början av 1980-talet när bandmedlemmarna insåg att de aldrig skulle bli några ”riktiga” konstnärer om de höll på och harvade runt och spelade artig, fartig synthbaserad skrammelpop dagarna i ända. Sagt och gjort hängde man upp gitarrer och baser på spiselkransen och stuvade undan synthar och trumset på vinden och plockade fram akryl- och oljefärgerna.

Under sin livstid spelade bandet in och gav ut en singel, ”Jeffery, I hear you”, som producerades av ingen mindre än David Thomas. Singeln släpptes också på Pere Ubus bolag Hearthan. Förutom singelspåret innehåller ”Reunion” – som gavs ut på den för mig helt okända labeln Brasch Records 1986 – en massa tidigare outgivna låtar.

Efter det att ”Reunion” släpptes verkar det dock som att The Girls har fallit i glömska; utöver en post på Mutant Sounds, en recension på Head Heritage och en etthundra bloggposter om ”Jeffrey I hear you” är det ont om information om bandet. Å andra sidan krävs inte mycket mer än att man lyssnar på ”Methodist church” för att man ska förstå hur djävla storartade The Girls faktiskt var. Skevt, skakigt och benhårt. Metall på metall. På gränsen till himmelskt. I ”Methodist church” låter sångaren och trummisen, Daved Hild, som om han vore mitt uppe i panikångestattackernas panikångestattack och det samtidigt som Mark Dagley (gitarr) och Robin Amos (synth) matar på som om världen skulle upphöra att existera så snart de lägger i från sig sina instrument. Metalliskt, panikslaget och alldeles överdjävligt vackert. Hur The Girls undgått att haussas till förbannelse går bortom mitt förstånd. Det här är definitivt ett band i behov av upprättelse. Ge dem vad de förtjänar!

The Girls: Methodist Church

Utöver ”Reunion” ska det också finnas en inspelning från en av bandets livespelningar 1979 – ”Live at the Rathskeller 5,17.79”, men den har jag ännu inte lyckats få tag i. Men om det lilla jag har läst om bandets livespelningar stämmer lär den också vara värd att införskaffa. Efter att The Girls lade av bildade Robin Amos bandet Shut Up som spelade in en industriplatta – ”Hell in a Handbasket” – som också gavs ut på Brasch Records.

Sist men inte minst får ni inte missa den magnifika badrumsspelningen:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Dn9XYDTmXj0[/youtube]

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>