Tactics in life: Aiming low, getting high

Året i fullängdsformat

Om jag ska vara helt ärlig mot er – och varför skulle jag inte vara det – måste jag erkänna att jag egentligen inte gillar fullängdsalbum. Inte ett skit. Jag kan knappt stå ut med de irriterande små fanskapen. Allt som oftast står de mig upp i halsen. Jag föredrar sjutumsformatet. En a-sida. ”Teenage kicks”. En b-sida. ”You’re All I Wanted & A Car”. R-E-W-I-N-D. Två minuter och trettio sekunder. ”Orgasm addict”. Absolut inte längre än tre minuter. ”Onetwothreefour, now I wanna sniff some glue, now I wanna have something to do”. Boom-Boom-Boom-Boom. ”Revamper”. Det ska vara enkelt. Det ska vara kort. Det ska vara koncist. ”Soul galore”. Gärna utan krusiduller. ”Luke Skywalker”. Som riktigt bra sex. ”East Side Story””When they see me flash my knife, they’ll be fearin’ for their lives, they won’t give me trouble this I know”. Eller en caféflört som slutar med överlämnandet av en flygare för din nya stekheta och glassiga tweepopklubb. ”September’s not so far away”. Om ni fattar vad jag menar. Jag har helt enkelt inte tålamodet eller koncentrationsförmågan för att lyssna genom ett helt album. ”What do I get?”. Dessutom känns albumet som ett 90-talsfenomen: tiden då CD:n ägde och alla skulle göra feta konceptalbum om livet, döden, fan och hans moster. Helst över 74 minuter. Och med pretentiösa titlar som ”OK Computer” eller ”Standing on the shoulder of giants”. Trots denna brasklapp och tveksamhet till albumet som konstform har jag tagit mig tid att sätta ihop en lista över mina favoritalbum från det gångna året. Och det bara för er skull; så att ni ska veta vad ni ska köpa till svärmor och svärfar denna jul.

Bugs & Rats: Adidas (Bugs & Rats)

Vad händer om hela din uppväxt – från pojkrum via tonårsfinnar till den taffliga sexdebuten i ett buskage på skolavslutningsnatten i nian – har präglats av en far som gärna ger dig en hurring när han blir lite på pickalurven framåt lördagskvällen och en mor som ligger runt med allt och alla som har något som liknar hår på bröstet på den lokala pizzerian – vi kan kalla den Vickis Pizzeria – och din enda tillflyktsort undan denna fullständiga misär är riktigt dåligt gräs och hembränt från finnen i 55:an? Tja, egentligen inte så mycket, du blir väl ungefär som alla andra fucked-up kids som driver runt på stan och ställer till sattyg, det är bara det att sannolikheten för att du i slutänden kommer att bilda ett band i stil med Bugs & Rats ökar med 99,9 procent. Och den enda bortre gräns som existerar är världsherravälde. Ditt livs väg är utstakad. Ge upp allt. Säg hej till mor och far. Med en kniv i ryggen om du så föredrar. Ge lärarna fingret. Kyss tjejen adjö. Och satsa för fullt. Vad har du att förlora? Om allt vill sig väl kommer du att skapa något lika perfekt som Bugs & Rats ”Hallway” – årets allra ädlaste noisepoppärla. Var det någon som sa något om blekmedel?

Bugs & Rats: Hallway

Köp här.

Bäddat för trubbel: Det här är inte New York (Punks Only)

Ni vet hur glad Kakmonstret blir när han får en kaka, inte sant? Exakt så glad blir man av Bäddat för trubbels debutplatta ”Det här är inte New York”. Den här skiten slaktar allt som står i dess väg. Den fullständigt äger. Om den här plattan vore en låt vore den Bolt Throwers ”World eater”. Helt enkelt för att den spelar i en helt annat liga. Precis som en bandvagn kör den över allt och alla. Visar ingen hänsyn. Lämnar dig sönderkörd och matt. Men vid gott humör. Det må låta som en överdrift, men låtar som ”Sånt är livet”, ”Kungen heter Jandek” och ”Jag är ingenting” är nästan större än livet. Har du ännu inte köpt plattan är det bäst att du gör det, annars kommer du bara att förbanna dig själv under resterande del av ditt anskrämliga och miserabla liv. Unna dig själv dryga tjugo minuter i paradiset. Och tro mig, Bäddat för trubbel kommer att bli större än Wilmer X, Kommissarie Roy och Noise (och då snackar vi alltså Inget Ljus-Noise och inget djävla Tonårsdrömmar-Noice) tillsammans. Kom ihåg var du läste det först.

Bäddat För Trubbel – Jag har ingenting

Köp här.

Demon’s Claws: The Defrosting of… (In the Red Records)

Demon’s Claws ”The defrosting of…” får mig att vilja sluta träna och börja käka choklad, ost och lardo. I överflöd. Och det bara för att snabbt kunna gå upp 50 pannor, ikläda mig kaftan och dansa ”The San Francisco Boogie” till låtar som ”Fed from her hand”, ”Fucked on K” och ”At the disco”. Och det oavsett om jag har hjärtinfarkten djupt rotad i fädernearvet. Knulla den skiten. ”The defrosting of…” spränger min hjärna, får mig att vilja göra korkade saker som att dansa, dansa, dansa. Och när jag har dansat mig helt färdig, så dansar jag lite till. Tills mitt hjärta sprängs och jag ligger där på golvet med ett leende på läpparna och känner hur livet rinner ur mig. Det. Var. Så. Värt. Det. R-I-P.

Demon’s Claws: Catch Her By The Tail

Köp här.

The Feeling of Love: OK Judge Revival (Kill Shaman)

Allt du behöver veta är följande: Det är sommar. Och över hela Frankrike begår en massa tonårspojkar självmord genom att hänga sig. Ingen vet varför. Ingen förstår varför. Men alla söker svaret. Eller gör alla det? Är inte allt en uppstädning av bevis av pojkarnas föräldrar? En cover-up för att dölja att samtliga dog medan de experimenterade med stryponani? Det må framstå som overkligt, rent av bisarrt, men tydligen är det bättre för anseendet att få det att framstå som att din son har tagit livet av sig än att han avlidit i samband med självförverkligande. Inget går upp mot känslan av kärlek, eller hur!?!

The Feeling of Love: God Willing

Köp här.

VA: Flottante Tension D’Eclipse (SDZ Records)

SDZ Records fyller 10 år. Och för att göra födelsepartyt extra spektakulärt bjuder man några av sina närmaste och vassaste vänner. Festen blir givetvis därefter. Att gå till jobbet den efterföljande vecka är bara att glömma. Efter att Ben Wallers – aka The Rebel – har levererat en knäckande version av Sades ”Maureen”, Toddi Wellman jagat skiten ur golvet med ”Tano” och Pierre & Bastien spöat upp sina gitarrer i en helt makalös version av ”RMI” är inte ett ansikte torrt. Svetten dryper. Från armhålor och ljumskar, för att inte tala platser på din kropp som du knappt trodde kunde svettas. Det droppar från väggar och tak. Du är i extas. På vågens absoluta topp. Och när hela tjongbanget avslutas med att Anteenagers M.C. kioskvälter hela klubben genom att leverera ”Mike Rep Is All Right” med volymreglagen uppdragna till elva vill du att festen aldrig ska ta slut. Att den ska pågå för evigt. Chefen kan dra åt fanders. Jobbet får vänta. Just nu, just här, är det bara den här festen du behöver. Fan vad man mår bra! Baaarf. Oops! På’tigen!

Pierre & Bastien – RMI

Köp här.

Guinea Worms: Sorcerers of Madness (4rd Year in a Row) (Columbus Discount Records)

Älskling, det är något som jag måste berätta. Jag vill att du lyssnar nu. Noga. Sätt dig ner. Och lova att du inte blir upprörd. Förra helgen, när du var på konferens i på Yatchhotellet i Stenungsund, drog jag på mig dina Uggs; söp mig aprak; och lyssnade på Guinea Worms ”Sorcerers of Madness (4rd Year in a Row)”. Om och om och om igen. Och, älskling, jag tror aldrig att jag har varit lyckligare. Inte ens den dagen som vi gifte oss och du berättade att du väntade barn (med din bror).

Guinea Worms: Drunk In Yr Uggs

Köp här.

Ratas Del Vaticano: Tiempos De AusteridadRecept för en riktigt bra kväll: En sandstrand. En solnedgång. Ett sexpack ”Noche buenas”. En boombox med spruckna högtalare. En gäng polare. Och Ratas Del Vaticanos ”Tiempos De Austeridad” på pattad volle. Pogodans till natten övergår i gryning. Fan, jag tror att jag dog och hamnade i himmelriket (om någon sådan skit existerar).

Ratas Del Vaticano: Solucion Social

Köp här.

Sex Church: 6 Songs by Sex Church (Convulsion Records)Har du – precis som jag – alltid undrat över hur det skulle ha låtit om The Wailers – och då snackar jag förstås om The Wailers från Tacoma, Washington och inte Bobbans gamla band – hade mött krautmästarna Faust i en ”battle of the bands”? Tack vare Convulsive Records vet vi nu det. Svaret är att det sannolikt hade låtit som Sex Church gör på albumet ”6 songs by”. Stökigt och brötigt. Malande och krautigt. Med andra ord som klippt och skuret för undertecknad.

Sex Church: Mistaken

Köp här.

Subtle Turnhips: Terd (Hozac Records)

Ni vet att jag vet att ni vet. Och jag vet att ni vet att jag vet. Trots det sitter vi nu här, mittemot varandra, stumma av hänförelse. Nästintill chockade. Med andan i halsen och en tår tatuerad på vänster kind. Som om vi vore några franska förortsgangsters. Förvisso var ”Fuck the people, fuck the power” en av 2008-års absolut bästa låtar, men inte fan kunde vi tro att Subtle Turnhips skulle komma tillbaka än mer slipade, upphottade och magnifika år 2010. Men se på fan, visst tusan gör de det. Man kan säga vad man vill om den där förbannade Sarkozy, men hans avskyvärda politik bär onekligen frukt. Hur ska man annars förklara mästerverket ”Terd”? ”Terd” är helt enkelt bland det mest helgjutna som jag har hört detta år. Oantastligt från start till mål. På gränsen till makalöst. Ta bara en låt som ”Wah wah wah” – det låter som något som Mark E Smith glömt i en hotellbar i Nottingham efter en sen, blöt natt. Som alltid är man i himlen när Subtle Turnhips bestämmer sig för att göra sin röst hörd. Det är bara att tacka, bocka, le och torka bort den där förbannade tåren från kinden.

Subtle Turnhips: Wah Wah Wah

Köp här.

Tyvek: Nothing Fits (In the Red)

Tillsammans med Sic Alps, Demon’s Claws och The Pheromoans tillhör Tyvek den där lilla skaran band som aldrig upphör att förvåna. Band som alltid tar en med storm. Erövrar tid och rum. Knäcker. Bräcker. Spräcker. Får en att dra efter andan av häpnad. Hur i helvete gick det där till? *skakar uppgivet på huvudet* Det började så smått redan 2006 med ”Mary Ellen Claims”, fortsatte sedan med ”Still sleep” och ”Sidewalk” under 2007 respektive 2008, och i år levererar Detroits stolthet mästerverket ”Nothing Fits”. En platta fylld till bredden med aviga och wireska låtar som ”4312”, ”Outer limits” och ”Potato”. Ibland har Tyvek slängt in så många ord i varje vers och refräng att låtarna knappt räcker till. Resultatet blir en plattan som hela tiden ligger på gränsen till att falla isär och mynna ut ett fullständigt kaos. Och givetvis är den lika underbar som en bal på slottet.

Tyvek: 4312

Köp här.

Woods: At Echo Lake (Woodsist)

”I hope Neil Young will remember, a southern man don’t need him around”

Tror du inte att jag kan se hur du stönar, ojar och stånkar dig. Försök inte gömma dig. Träd fram och låt din kluvna tunga tala. Orm! Jag vet nog vad du tänker. Försök inte! Jag vet att du sitter där, gnisslar tänder och tänker:

Men vad fan! Varför skriver det patetiska praktarslet om Woods för. Suck! Vet han inte att det är 2010 i år! *gnarly gnarly* Och Woods är så djävla 2006! *nag nag nag* Jag menar, hur djävla intressant är egentligen det bandet i dag. Gäsp! Har inte idiot sett videon till MIA:s ”Born Free”? Fattar inte snubben att ”that’s where it’s at!”. Det är det som är nyskapande, provocerande och utmanande. Inte ett djävla ruttet popband från Brooklyn, New York.

Well, fuck you! Fuck you very much! Du kunde inte har mer fel. M.I.A.? Baha! Vem bryr sig om kritvit fejkad referenspop? Madonna v. 4.5. Provocerande! Jojo. Utmanande? My ass! Svaret på frågan om varför jag skriver om Woods är lika enkelt som det är kort. För att det är bra skit. Och bra skit är bra skit är bra skit, som den gode Andreas Lokko skrev någon gång i något gammalt dassigt och fullkomligt oläsbart nummer av den där draveltidskriften som han hade ihop med Janne ”On-Birds” Gradvall och Kjell ”Gnäll” Hägglund. Och fan vet om jag inte har en ännu bättre anledning till att skriva om Woods. Tro det eller ej, men ”At Echo Lake” låter lite som om Neil Young hade skaffat sig ett par rejäla kulor, kommit i målbrottet och bestämt sig för att börja hänga med Ronnie Van Zandt och grabbarna i Skinnerd och skriva lite bra låtar i stället för mög som ”Cortez the killer” eller ”Everybody knows this is nowhere”. Typ ”Brokeback mountain” goes jop and not pazz!

All killers, no fillers!

Allvarligt talat, ”At Echo Lake” är årets platta. Alla kategorier. Ett fullständigt bedårande vackert litet paket. Som en date med natten som Karen O förmodligen skulle ha sagt. Eller tänker jag på en date med Karen O nu? Hmm. Och du, det är bara att hosta upp stålarna för inte fan klarar du dig utan ”At Echo lakes”.

Woods: Get Back

Köp här.

En kommentar

  1. Pingback: Hands up who want’s to die? « Our favourite

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>