Touching you in ways that don’t feel comfortable

Vi bildades i maj 1978 eftersom vi var så jävla trötta på all jävla musik vi hörde. Utbudet i Gävle bestod mest av hippiejävlar som stod och spelade halvtimmeslåtar. Vår ursprungliga trummis har vi spolat för han var svennepopsbög, och istället har vi nu en skinhead från skogarna öster om Gävle, ett riktigt odjur. – Janne Ricknell P.F. Commando, 1979

Ah. Tänk att få vara 15 år igen. Sexuellt frustrerad. Utstött. Dryg. Barnslig. Bakom flötet. Med dålig hy. Dampad. Nihilist. Naiv. Energisk. Anarkist. Pantad. Ynklig. Uppkäftig. Som en bortskämd byracka. Med hundhalsband och skit. En ligist. Som skriver ”död åt raggarna” med bajs inne på toaletten på Kisas enda diskotek. En misslyckad abort. Som ber Svenne Pop och alla neohippies att fara åt helvete. Ett riktigt missfoster. En snorunge. Men som också vet allt om världen. Vad som är rätt. Vad som är fel. Att Pistols suger kuk och att The Pigs is where it’s at. Och som pekar finger åt allt och alla. Med ett gigantiskt självförtroende. Det är väl endast då som man kan få ur sig rader som:

The modern girls talks about liberation
The modern girls talks about human rights
The modern girls talks so much
But they just wanna get fucked

Det är så efterblivet att det är snudd på genialt. Urblåst. Korkat. Hjärndött. Check. Check. Check! På gränsen till osmakligt. För de av er som röstar i riksdagsval, prenumererar på nyhetsbrevet ”Genusteori 101” och som kan stava till Gudrun Schyman och Tina Rosenberg ter det sig säkert avtändande. Men kom igen, släpp sargen och kom in i matchen, det är bara rock ‘n’ roll. Dessutom är det faktiskt så att jag råkar gilla barnsligheter och fuckallism. Kanske är jag för dum för att fatta. Tjenare kungen!

Det finns de som vill hävda att det bästa som kommit från Sverige är Alfred Nobel, Björn Borg, Olof Palme och den svenska modellen. Men de som påstår det kan dra åt helvete. Fy fan för dem. Där kan vi snacka om pantade. Eller så har de aldrig hört P.F. Commandos överdjävliga debutalbum ”Manipulerade mongon”. Med låtar som ”Get fucked”, ”Failed abortion” och ”Raggare” välter P.F. Commando kiosker. Tar världen med storm. Med häpnad. Och brallorna kring anklarna. Redo att köra över allt och alla. Ingen pardon. Det roliga är att P.F. Commando låter som om någon ur Brainsbombs gjort ”the dirty” med Poly Sterene eller Lydia Lunch och att resultatet blev fyrlingarna från helvetet. Fast ser man till tidslinjen så är det förmodligen det omvända. Egentligen är det skit samma eftersom allt vi behöver veta är att ”Manipulerade mongon” borde vara en del av det svenska skolsystemet. Den borde vara inpräntad i ryggraden på varje svensk 15-årig. På så vis skulle det kanske kunna bli lite ordning och reda på det här djävla landet.

P.F. Commando – Get Fucked

P.F. Commando – Svenne Pop

Vägra raggarsvinen bensin!

Merry in Merryland


Merylandbandet Cotton Jones lånar den gamla Wall of Sound-cymbalen av Phil Spector och lägger den längst bak i sin nya charmskoleutbildade låt Egg On A Sea som är en av godbitarna som kommer på ep:n med det märkliga namnet Sit Beside Your Vegetables. Bolaget är Suicide Squeeze.
Cotton Jones – Egg On A Sea

 Och här lite blandat äldre med Cotton Jones
Cotton Jones – Blood Red Sentimental Blues
Cotton Jones – Somehow To Keep It Going
Cotton Jones – Sail of the silver morning
Cotton Jones – Dream On Columbia Street

Clap it, Clap it like it’s loud

Östkustens vurm för folkrock fortsätter (jmfr Low Anthem, Felice Brothers) för i Pittsburgh springer det omkring några unga, håriga multi-instrumentalister och skapar en slags fusion-americana. Det är Deliverance-banjo möter 13th Floor Elevators möter The Band och…hmm, Jenny Lewis? De kallar sig i alla fall Harlan Twins.

Harlan Twins – White Light

Namnet för självklart tankarna till Harlan County, Kentucky och det i sin tur leder tankarna till Barbara Kopples fantastiska dokumentär om gruvstrejken där 1973. En dokumentär som aldrig bör glömmas bort och som nu kan sägas vara lite extra aktuell som historisk ”back-drop” till den amerikanska baksida som filmen ”Winter’s bone” skildrar med sådan ackuratess.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=iCiVMngILEI[/youtube]

Vill man njuta av gruvstrejker på film så är det näst intill olagligt att inte nämna Matewan. En av världens bästa filmer som dessutom kan vara intressant för alla musiknördar som kan njuta av en ung lintott vid namn Will Oldham i en av huvudrollerna. Och nu när de söndagströtta kugghjulen verkligen satt igång så leder orden film, country och Kentuckygruvor oss utan svek fram till mitt framför fötterna på gruvarbetarens dotter, countrydrottningen i egen hög person. Det är dags att än en gång poppa in filmen med Sissy Spacek som Loretta Lynn och le åt en tokigt ung Tommy Lee Jones och njuta av filmens fina avslutning som verkligen ger ny mening åt de avslutande textraderna av ”Coal miner’s daugher”:

Well, a lot of things have changed since way back then,
And it’s so good to be back home again,
Not much left but the floor, nothin’ lives here anymore,
‘Cept the memories of a coal miner’s daughter.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=B8FvnTtT1oA&feature=related[/youtube]

Winter is in my bones and my soul is freezing


Sitter med raggsockorna på, uppkurad mot elementet och lyssnar på en av de finaste sommarballaderna jag hört. Det är en ny bekantskap även om skivan är från 2009.  Los Angelesbandet Family Of The Year gör halakustisk gnolvänlig snällpop för de allra vekaste delarna av ditt hjärta. Summer is soon to come…dream on baby dream on!

Family Of The Year – Summer Girl (Från fullängds-cd Songbook)
Bonus
Family Of The Year – Lets Go Down (Också från Songbook)
Family Of The Year – Stairs (Från  förra årets ep Through the trees
Båda skivorna laddar du ner här

Damn city boys in country clothes

”Damn city boys in country clothes” sjunger Alejandro Rose-Garcia i ”Roll the bones”. Själv är han från Texas, ser ut som på bilden ovan och bor i LA. Förbannar han sig själv? Det är svårt att veta. Har han kanske sökt sig till den soliga storstaden av samma skäl som alla andra: Drömmar. De drömmarna förtjänar att leva. (Så länge han gör fint ihopsnickrade låtar helt utan SoCal-sound.) Glöm inte att Neil Young rullade in i kosmopolen från lantliga Ontario i mitten av 60-talet utan att tappa folkrockskänslan. Inte för att säga att Alejandro  som uppträder som Shakey Graves på något sätt är en ny Neil. Det oket vill jag inte ge honom. Snarare är hans sound att likna vid Devendras. Men, herregud, det oket vill jag absolut inte ge honom. Shakey Graves är inte alls lika konstlad, han känns mer angelägen. Inte minst när han gör en kuslig version av Springsteens ”I’m on fire”.

Shakey Graves – Roll the Bones
Shakey Graves – Im On fire

Do You Want A Bloody Job Or Not?

Din mamma jobbar inte här

If you feel like you’re not good enough, well you’re probably not
(and the coloured girls go)
And you know what? You never ever will be

Den där förbannade Ian alltså. Trycker ner en när man behöver en uppmuntrande klapp på ryggen, när A-kassan flämtar en i nackhåren, jobbintervjuerna slutar med spillt kaffe över Macintosh produkter med silikonfodral som inte är lika täta mot fukt som de ser ut att vara och när kylan kryper in och förlamar kroppsdelar (eller ja, det är det vi skyller på när vi inte kan tillfredställa henne längre).

Kom igen lite support grabben. Be my wing man.  Stand behind your man and all that. Men nej, med Not Good Enough från kommande Music’s Not For Everyone LP på effing K records så sparkar han på oss som redan ligger ner med att släppa årets slacker anthem. And I like, love it, like it, love it. That bastard.

Chain & The Gang – Not Good Enough

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Get A Taste Of Your Love Again

Stora dagar börjar med stora saker. Kanske en stadig frukost, en präktig ångest eller varför inte en rejäl baksmälla. De riktigt storslagna dagarna börjar dock med nya låtar av The Pheromoans. Med ”Soft targets” har The Pheromoans verkligen fått ordning på saker och ting och numera låter bandet som en riktigt fucked-up version av Steve Miller Band. Och är det något du verkligen behöver i ditt liv så är det Steve Miller Bands ”The Joker” körd genom ett ”trout mask replica-filter”.

The Pheromoans: Soft Targets

Plattan släpps på Convulsive Records i slutet av februari. Se nu för helvete till att köp fanskapet. Det här är det ultimata testet – om vi verkligen lever i en god och rättvis värld så kommer The Pheromoans att bli större än Television Personalities. Och har ni inget bättre för er eller behöver något att läsa i era sorgliga liv föreslår jag att ni beställer hem ett exemplar av senaste numret av Niche Homo som innehåller en superb intervju med The Pheromoans.

You bought your G-L-O-R-I-A at the IKEA for saved souls


Det låter ungefär som två kattungar burrar in sig i pälsen hos sin popmamma. Norman Blake och Euros Childs började killa varandra under hakan på en fest för blekvita indiepopare med spännande dialekter i Cardiff förra året och nu kommer första livstecknet från detta himelska bröllop. (Det kan också vara så att de träffades på den gemensamma turnén de nyligen genomförde och som dessutom resulterade i denna gratis EP)
Gloria är popmusik snällare än brevbäraren och mjukare än hoppborgen på Kiviks marknad. Duon kallar sig Jonny och plattan ska vara ute på Merge någon gång i Mars är det tänkt.

Jonny – Gloria