Movie Moves

I går, LA time, var det glamourhysteri. Oscargalan; röd matta, förutsägbara tacktal, tråkiga värdar och tråkiga vinnare (men grattis Susanne). Därför ger vi lite ”rolig” glamourhysteri på Our Favourite och ropar ”Spot your favourite (semi)(indie)celebrity” i The New Porngraphers nya video till gamla (ett år) låten ”Moves”.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=sYyu5vbwvbA[/youtube]

Look dad, no hands!

De av er med ett fullt fungerande minne kommer säkert ihåg Puddin’ Pops från förra årets absoluta partyplatta ”Florida’s dyings party platter”. Trots att Nobunny, Garbo’s Daughter och Hunx & His Punx medverkade stal Puddin’ Pops ”Totally” hela showen. Och det trots att bandet egentligen inte existerar längre. Rykten gör gällande att Puddin’ Pops var som allra hetast någon gång runt 2005 och att man bara spelade på folks födelsedagsfester. Skiten borde med andra ord tillhöra det förgångna. Men nu är man ändå tillbaka med albumet ”Passion of the Pops”Krazy Punx. Fast det är klart, nu för tiden kallar man sig alltså Bill Cosby & His White Puddin’ Pops. Ny tid, ny giv, nytt namn. Fortfarande samma gamla euforiska stökiga orgelpop. Första smakprovet, ”Sweet”, är precis så där lössläppt, livsbejakande, oorganiserat, don’t-give-a-fuck-igt och alldeles bedårande skevt som man vill att riktigt bra popmusik ska vara. Årets låt så här långt. Sanna mina ord!

Bill Cosby & His White Puddin Pops: Sweet

Det sägs att plattan är extremt limiterad och att det är först till kvarn och allt det där bjäfset som gäller. Men låt mig bara säga att det är väl värt att beställa skiten från Krazy Punx, för när du ändå är i farten kan du passa på att också beställa Silver Shampoos magnifika ”Higher & higher”. Frågan ”är det här det bästa du har hört under hela ditt miserabla liv” känns helt plötsligt relevant. Bra skit!

Look mum I’m on top of the world!

I wanna do it – ooh yeah yeah!”
Svårare än så är det inte. Ni, fyra och en halv, som stadigt läser denna blogg vet att vi nästan alltid tjatar enkelhet, primära behov och stupida känslor. Sonny &  The Sunsets skalar av sin popmusik in på bara de ut-och-invända kalsongerna och låter den sitta blek och skön i en loungestol med en lagom ljummen Budweiser i näven.
Nya skivan ska komma i april på Fat Possum här ett smakprov
Sonny and the Sunsets – I Wanna Do It

Och så lite gammalt
Sonny and the Sunsets – She plays yoyo with my mind
Sonny and The Sunsets – Stranded

You’re an art school asshole

Pretentioner. Gåvan: Lou i den ena, bräket i den andra. Eller var det tvärtom. Jag minns inte. The Shadow Ring. Swill Radio. Siltbreeze.  Erik Satie. Erik Satir. Du ger Mejan ett dåligt rykte. För att inte tala om Telefonplan. Skärp dig för fan. Berlin, Tyskland. Berlin, Linnestaden. Vad i helvete är skillnaden. USB-USB-USB. Likt Åke tar du färjan över floden Styx. Medan jag sitter i ett rum. Och lyssnar på en radiostation. Som spelar rock ‘n’ roll. Ideellt. Text. Ljud. Art. Fart. Varde lukt och obehag. My favourite poet is that Sten Hansson.

The Bomber Jackets: Among the Dumbells

Not even the news are new today

Vissa dagar kräver ny musik för att kännas nya. Dagar av igenkänning. Loopade timmar från en annan månad. Känslan av att varit på exakt samma plats förut. Samma, samma, samma som så många gånger förr. Ekorrhjul please take me take me home soon!

Tisdagens spellista innehåller bland annat dessa ess

Generationals – Greenleaf New Orleansband med nysläppt album 
http://www.parkthevan.com/generationals/actor-caster/index.html

Balto – The Railyard Finstämd amaricana.
http://balto.bandcamp.com/album/octobers-road

Yearbook Committee – We let our grades slip Folkpopkollektiv som snart släpper debutskiva.
http://www.yearbookcommittee.org/index.html

Dirty Gold – California Sunrise Med osviklig känsla för solsken och surf-vibes 
http://www.myspace.com/dirtygoldmusic

Snowblink – Ambergris Gör melodier fulla av syre åker snart på turné med en viss Jeff Tweedy
http://snowblink.org/now/

James Vincent McMorrow – Down the burning ropes Perfekt producerad singer-songwriter suggestivt och melankoliskt. 
http://www.jamesvmcmorrow.com/

Apothecary love

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Vpadm5i_CKU[/youtube]

Det är snart fem månader sedan jag stod mitt i den pittoreska engelska landsbygden med 4995 fulla festivalbesökare runt omkring mig och mina fyra vänner och höll på att bli religiös. Ok, ok, ok jag vet att det är lite av en förbjuden liknelse men jag är inge Joan Didion eller Haruki Murakami och får faktiskt lov att ta till det mest lättillgängliga knep för att få fram man är ute efter. Dessutom har jag faktiskt bara en liten lunchbreak på mig att skriva om det jag vill säga, dvs att det är idag som The Low Anthem släpper sin nya skiva.

Det var nämligen de välutbildade folksångarna från Rhode Island som berörde så in i hjärtat på The End of the Road Festival. När de sjöng och spelade var nämligen hela festivalen tagna av stundens, inte allvar, men unika känsla. Det spelade ingen roll att The Low Anthem sjöng ljust och tyst, jag dristar mig till att säga ”lågt”. Publiken var knäpptyst, ölstinnet till trots. Det var, kort och gott, magiskt. Sedan dess har jag väntat och idag är det dags. Deras nya skiva, med det konstiga namnet ”Smart Flesh”, släpps på Bella Union idag.

Beställ direkt eller lyssna först på streaming via amerikanska radiostonen NPR:s First Listen och lyssna framför allt på hur amerikansk indiefolk ska låta i den vackra ”Apothecary love”.

In deo speramus

Välkommen in i Ivy League-versionen av dansmusik. Mikrohouse. Soultechno. Inte fan vet jag. Jag har inte gått på Brown Uni som Nico Jaar. Det enda lilla jag vet är att Jaars långsamma dansmusik är så pass engagerande att den får mig att bryta barriärer. Det gör inget att jag är sent ute. Det gör inget att jag upptäckte honom via Pitchfork. (Sscch!) Jag njuter av hans musikaliska mix och repetitiva soulstomp bakom technofronten. Han tycks i sin musik förena sin chilenska bakgrund med NYC-hype och Boston-fnys med Berlinska spelerfarenheter. Första fullängdaren finns ute nu på Circus Company.

Nicolas Jaar – Keep Me There

Nicolas Jaar /// love you gotta lose again EP by Clown and Sunset

I’m still young – but mum – my heart is full of sadness

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=LYWiBbfsvWc[/youtube]
De är så fina där de sitter på sängen och sjunger – Korey Dane och Tess Shapiro. Korey Dane är Long Beach-baserad singer/songwriter som plockar ner tidlösa melodier från någon hemlig plats i melodihimlen och gör dessa till sina egna. När hans och Tess Shapiros stämmor möts och hånglar helt ogenerat på öppen gata blir det vackert och varmt.
Korey Danes nya skiva ”Loomer” köper du här

 [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=sPxn7Qwdl9Q&feature=related[/youtube]

Good Golly Ms Polly

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Va0w5pxFkAM[/youtube]

Now must ye speak to your kinsmen and they must speak to you,
After the use of the English, in straight-flung words and few.
Go to your work and be strong, halting not in your ways,
Balking the end half-won for an instant dole of praise.
Stand to your work and be wise — certain of sword and pen,
Who are neither children nor Gods, but men in a world of men!
– Kipling

Året är 2011. Det är än en gång dags att återvända till rötterna. Än en gång handlar det inte längre om nya upptäckter, nya bekantskaper. Det handlar om gamla hjältar och hjältinnor som inte går att ignorera. Som man inte bör ignorera. PJ Harvey är tillbaka. Hon har själv utnämnt sig till världens enda sjungande krigskorrespondent och gjort ett konceptalbum om krig i öster kallat Let England Shake. Dessutom har PJ bett Seamus Murphy att bildsätta hennes tolv sånger. En YouTube kanal att följa både med ögon och öron.

This city is so mean that the dogs don’t bark

Hur är det nu de gör den där musiken som kommer från Deeeeetroit? Jag kommer inte riktigt ihåg. Kan inte du berätta det för mig? Först så lägger de tamburinen ovanpå hi-haten och sedan trycker de ner distortionspedalen. Svårare än så behöver det förstås inte vara. Och allt det här har förstås Ian Svenonius och hans muntra gäng fattat. ”Music’s not for everyone” – som släpps om en knapp vecka – är fylld till bredden med skakig och skör detroitpop. Åh djävlar i min låda vad bra det är. Det är fan-i-mig omöjligt att sitta still. Än mindre koncentrera sig på något annat än Svenonius malande. Nästa tisdag – den 22 februari – då djävlar är det fest! Och behöver jag påminna om att det är obligatorisk närvaro!?! Den första korken smäller kl. 00:01 och sedan kör vi i 24 timmar. Nonstop. Du kan lita på mig. Och på Chain & The Gang. Förstås.

Chain & The Gang: Detroit Music