One small step for man, a quantum leap for maus

I början av 90talet var jag tonåring och bodde i USA. TV där var inte riktigt som tv här. Inte nu, än mindre då. Zappandet fick en ny dimension men när ”Quantum Leap” visades så zappade jag inte, då bänkade jag mig. Jag tyckte om den där charmiga men löjliga kompotten av tidsresor, slapstick och ytlig existentialism gestaltad av det vinnande träansiktet Scott Bakula. Jag har inte sett QL sedan dess och skulle säkerligen ha en annan uppfattning idag men jag har blivit påmind om serien vid ett par tillfällen på senare tid. För det första har Scott Bakula dykt upp i Ray Romanos nya serie ”Men of a certain age”. Jag är bevisligen äldre för jag tycker denna lätt melankoliska skildring av medelklassmän med medellivskriser är riktigt bra. Dessutom dyker QL upp som namn på en låt på John Maus kommande skiva. Maus har jobbat med Ariel Pink men gör  även solomaterial när han inte sitter på sin kammare och leker akademiker. I sommar kommer hans tredje platta på Upset the Rhythm. Maus låter som ett QL-soundtrack blandat med lite Joy Division eller rättare sagt allmän ne0-80-synth-feel. Ändock, det smittar…

John Maus – Quantum Leap

Men have died for this music

I stole my sisters boyfriend.
It was all whirlwind, heat and flash.
Within a week we killed my parents and hit the road.

Det fina med The Outdoorsmen är att man vet vad man får. Det är aldrig något tjafs. Raka rör. Absolut inga tveksamheter. Pang på rödbetan. Utan eftertanke och analys. Om skiten inte är trasig finns det väl ingen anledning att laga den och skulle det vara så att den ändå är trasig så är det väl bara att köra på som vanligt. Som om inget hade hänt. Solen går ändå upp i morgon. Också. Vad gör det för skillnad? Vi snackar ju ändå bara stel, bredbent, smått efterbliven och slafsigt köttig garage-punk. Allt enligt principen att det är fan-i-mig bättre att göra något än att bara sitta still på arslet och se tiden passera förbi. Är det säkert att du skrev när den där livsvisdomen, Roky?

Och senaste sjuan ”Tell your folks I’m a goner” är förstås inget undantag. Ett enkelt, knastertorrt riff, ett stelopererat beat och en röst som låter som något som katten släpat in och lämnat för att dö i kattlådan. Det bästa av allt är att allt är sagt och gjort på en minut och femtiofem sekunder. Kan vi snacka om perfektion?

The Outdoorsmen: I’m A Goner

”Tell your folks I’m a goner” släpps på Psychic Handshake om en knapp vecka.

Kongressen talar

…Juholt talar, om kultur(!).

Jag tittar ut på vårsålen, tar en klunk morgonkaffe och låter tankarna flyta iväg och fastnar i några textrader som TAW skrev när han vibrerade av energi, kreativitet och samhällsinsikt.

”för att rädda en dröm medan det finns nån att rädda”

[dailymotion]http://www.dailymotion.com/video/xcye7u_tomas-andersson-wij-landet-vi-foddes-i_music[/dailymotion]

The Punks Are Writing Pop Songs

Mika Miko är död! Länge leve Mika Miko Bleached!

Systrarna Clavin tar ett steg åt sidan. De går från att hänga med de tuffa arga tjejerna i skinnjackor med polska fulcigg i näven till hänga med gänget bredvid med anoraks och nyutgåvor av Stig Larsson under armen istället. Tyvärr misslyckas de anamma mespopen helt men lika glada är vi för det när resultatet låter såhär:

Bleached- No Friend Of Mine by oogabooga

Bleached – Francis EP! Första sjuan på Ooga Booga! 500 ex! Vårpirr i magen!

Making out is like making music without sound

Sämre hobby kan man ha.
Alasdair McLean (The Clientel) och Lupe Nunez – Fernandez (Pipas) har ägnat de senaste tre årens bandfria  kvällar och helger åt att spela in stämningsfull  popmusik, de har gästas av alla möjliga inte minst av Damon and Naomi och Gary Olson (Ladybug Transistor). I maj ska duons skiva släppas av Merge.
Ställ in din radio på Amor de Dias våglängd så får du garanterat en vackrare vår.
Amor de Dias – Bunhill Fields
Amor de Dias – New Wine

A text written during a long walk home wearing an anorak which restricted vision by 2 thirds

Här hemma på Aschebergsgatan i centrala Göteborg betraktar vi Dan Melchior som något av gudarna sänt. Snubben är bevisligen en riktig krösus; allt han rör vid blir till guld. Och hans senaste album på Siltbreeze, ”Assemblage Blues”, är förstås inget undantag. ”Atomizer” låter som om du plockade ut och isolerade de allra bästa momenten hos Chrome, Teenage Panzerkorps, SPK, Wolf Eyes och Charlie Feathers, körde skiten tillsammans med en säck grus, tre dussin nubb och en halvflaska billig tequila i en torktumlare. Det är helt enkelt manna från himlen!

Dan Melchior: Atomizer

Håll nu käften och glufsa i dig. Din gris. Och när du är mätt och belåten beger du dig över till Siltbreeze Records och beställer skiten. På direkten! Dan och hans fru Letha behöver dina stålar. Lyd!

Super group for the super fan

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=GN17KugPEZc&feature=related[/youtube]

Supergrupper brukar oftast vara roligare i teorin än i praktiken. Kanske är så fallet även med Wild Flag men allt är för nytt och jag är för uppspelt för att riktigt kunna känna efter. Om jag någonsin kommer klara det. NPR som precis lagt ut en konsert med bandet från SXSW skriver att de inte kan vara helt objektiva eftersom Carrie Brownstein jobbat för dem i flera år. Jag kan inte vara helt objektiv heller. Inte när man får se och höra Carrie och Janet från Sleater-Kinney ihop med Mary från Helium och Rebecca från The Minders. Ja, ärligt talat så brukar objektivitet och Sleater-Kinney inte riktigt hänga ihop i mina ögon eller öron. Det var länge sedan jag totalt kapitulerade och det har knappast blivit bättre sedan ”they called it quits”. Så, ja, ursäkta mig, jag är ett fan. Ett superduperfan som fortfarande ångrar att han inte kastade sig på ett plan till Portland för deras avslutningskonsert och jag skulle just nu gärna vara i Austin på SXSW. OK? Wild Flag förtjänar trots allt uppmärksamhet (tror jag).

Och i brist på konserter tittar jag på ännu ett avsnitt av Portlandia och drömmer om Portland – staden där unga går för att pensionera sig:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=AVmq9dq6Nsg[/youtube]

When Bob Marley Sang ”So much trouble in the world”

Det går inte att värja sig. Finns inte en chans att gömma sig. Blunda hjälper inte ett dyft. 
Japan dränks av havsvågor och förlorar sakta greppet om den tämjda strålningen.
Libyen blöder. Bröder står mot bröder, systrar mot systrar.
Vi kallar det nyheter – dom kallar det liv eller död.
Vi kallar det katastrof – dom kallar det liv eller död.
Sjung Sarabeth sjung…
Sarabeth Tucek – Get Well Soon