Dinner is served


Inget onödigt förspel – pang på första textraden: I want a man!
Kerry Davis var en gång med i det ganska bortglömda Red Aunts som på 90-talet gav ut några skivor på Epitaph.
Nu har hon fått ny lust, stängt in sig i garaget och spelat in ny musik. Och den här låten är så  pang på, med ett skevt gitarriff som inte ens Uri Geller skulle kunna få rakt.
Go Kerry Go!
Two Tears – Eat People
Här kollar du in mer

Put your hand on my heart


Om man vill vara lite slarvig kan man kalla honom Edmontons egen Jens Lekman. Nu släpper han i alla fall en gratislåt lagom till helgen (okej den kom för ett tag sedan, men jag upptäckte den idag!)
Doug Hoyer jobbar hårt på en fullängdare, under tiden drömmer vi tillsammans med honom, Jessica Jalbert och ett gäng vackra stråkar.
Doug Hoyer – Oh, The Wind Will Blow (ft. Jessica Jalbert)
Hans förra sjua hade den här fina låten på baksidan
Doug Hoyer – Lakes of mars
Här kollar du mer

Who was the true genius – Grant or Robert?


Vi är återigen  i Boston!
Jag vet inte om det är det irländska i blodet som gör att de så skenbart lätt skapar folkpop med klass och stil där uppe i Dennis Lehane-land.
Men hur som helst, här är ytterligare ett exempel. Trion Larcenist låter faktiskt lika bra som ett Go-Betweens i storform nånstans runt 1987 och skivan Tallulah.
Mästerligt.
Larcenist – Leon
Larcenist – Ocean City, Swallowing
Hela debut-ep:n laddar du ner här

Hey mom, I’m gonna stamp love into my heart

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=YqRBSMBuy94&feature=artist[/youtube]

I gamla Slacker-landet, the home of Linklater och Mt Bonnell huserar en trio som tycks ha befriande få synliga tatueringar med tanke på att de kallar sig Love Inks. I vilket fall gör de konst av den allra enklaste popmusik, det är nästan som om någon skulle heta Wilson i efternamn. Blackey är en singel, men finns också på nya albumet E.S.P som släpps 2 maj på Hell, Yes!

LOVE INKS ”Blackeye” by HellYes

Noise you can trust

I bet that mine is bigger than yoursDet är inte mycket som jag har lärt mig av mig av Inga-Britt Ahlenius, men en bra sak har ändå den gnälliga och synnerligen självgoda satkärringen sagt och det är att kan du inte säga någonting klart och tydligt på en minut och femtiosju sekunder så kan du lika gärna hålla käften. Varför bry sig liksom. Visst, hon kanske inte sa så ordagrant, men jag tror att jag har uppfattat andemeningen korrekt. Ta bladet från munnen och säg vad fan du känner och tycker. Oavsett konsekvenserna. Och visst fan är det en bra poäng och något som är värt att ta till sig. Något att leva efter. Några som tycks ha fattat poängen är Moralens väktare som precis släppt en ny helt djävla briljant sjua på Kenrock Records. ”Den bistra verklighetens blues” är så djävla bra att jag vill slänga av mig alla kläder, hälla en trekommafemma över överkroppen och dansa ”The Jagger Strut” till grannarnas skräckblandade förtjusning.

Moralens väktare: Den bistra verklighetens blues

Det är snabbt. Det är rakt. Det är enkelt. Det är punk. Som ett bra ligg. Och ligga vill ju alla så nu är det bara att konsumera mera. För helvete! Och du, se till att du gör det hos Kenrock Records, Göteborgstraktens finaste scumpunkis.