Bang – right on the soft rock soft spot!


South Carolinas stoltaste fanbärare för den tvärrandiga T-shirten, och för Beach Boys-popens ovärderliga betagande mesiga skönhet, har återigen stämplat in i melodifabriken. The Explorer Club släpper sin andra skiva och vi lägger oss raklånga i sanden för deras osvikliga känsla för popmusik av den snälla och sköna skolan.
The Explorers Club – Run Run Run
The Explorers Club – Anticipatin’
The Explorers Club – Bluebird

That’s what fields are for


Så är det dags för den sista pusselbiten att falla på plats. När bandet DeYarmond Edison la av gick medlemmarna åt olika håll. En satte sig i en koja i skogen med inspelningsutrustning och blev Bon Iver. Bröderna Cook och John Westerlund blev Megafaun. Chris Porterfield blev först Conrad Plymouth men har nu hittat precis rätt och han ger oss nu Field Report. Inom kort kommer en fullängsddebut och den lär bli massiv om den låter så här fin rakt igenom.

Talk into the mic

Den 22 maj släpper Phil Elverum (www.pwelverumandsun.com) ett nytt album under sin artistpseudonym Mount Eerie. I början av april är han i Skandinavien för att göra lite spelningar (Halleluja). Närmare bestämt så här:

2 April – Copenhagen, Denmark- Loppen
3 April – Gothenburg, Sweden- Truckstop Alaska
4 April – Oslo, Norway- Inferno Festival
5 April – Stockholm, Sweden- Strand
6 April – Helsinki, Finland- Nosturi

Det får mig osökt att tänka på ett möte med Phil efter en spelning på Herrgår’n i Linköping. På den tiden kallade han sig The Microphones och skulle precis släppa en platta med namnet ”Mt Eerie”. Han gillade det så mycket att det blev även hans namn efter det. Men då, när han var Microphones och var i Linköping, var han aktuell med det briljanta albumet ”Glow Pt 2”.  Här är en intervju jag gjorde då:

Iförd mössa och gummistövlar stampar det turnerande enmansbandet ”The Microphones” in på Herrgår’n i Linköping. Han ser inte direkt ut som kvällens huvudattraktion med det är precis vad han är. Phil Elvrum, som han egentligen heter, tillhör det ständigt bubblande musiklivet i nordvästra USA och i januari släpper han där sin femte skiva på K Records.

Phil Elvrum som är det turnerande enmansbandet ”The Microphones” har precis avslutat sin spelning när vi möts i logen. Jag är fortfarande hög av lycka efter att han åstadkommit en fantastisk avslutning på sin spelning och i minnet vaggar jag fortfarande till hans vita gospeltoner och nynnar sakta för mig själv orden ”I send you off”. Det var de fyra orden som Phil Elverum fick oss alla, hela publiken, att sjunga. Det började som en protest, en uppmaning att sjunga med för att överrösta personerna som pratade i bakgrunden, så att de skulle förstå att det faktiskt pågick en konsert i samma lokal. Först var publiken lite avvaktande men när några började och det lät vackert så stämde allt fler in i kören och snart var alla med. De störande momenten i bakgrunden tystnade och konserten slutade i ett magnifikt, serent men lågmält crescendo. Jag skulle vilja veta mer om orden ”I send you off” men är rädd att bryta förtrollningen och berömmer istället Phil Elverum för hans sätt att behandla de ointresserade i publiken.

De personer som pratade ikväll var ändå få jämfört med många andra ställen. Ibland kan folk faktiskt såt mitt framför mig och prata högt.

Vad ohövligt!

Fast de kan ju säga att det är fräckt av mig att sjunga högt i mikrofonen när de försöker ha en konversation.

Men det är ju faktiskt ditt namn som står på affischen. Inte deras.

Well, that’s true

Hur är det att turnera ensam och spela ensam? Jag menar på dina album har du en ganska tjock musikalisk ljudmatta i bakgrunden.

Jag brukar se på det som två olika band. Microphones I och Microphones II eller något åt det hållet. Det finns inte en chans att jag skulle kunna göra soundet från mina album live. Inte utan massor av utrustning eller datorer. Och spelar man live med för mycket utrustning är det lätt att tappa den intima känslan med publiken. Den är viktig för mig.

Innan du drog ut på den här turnén avslutade du precis en ny platta, ”Mt Eerie”, som snart ska släppas. Hur skiljer sig den från tidigare inspelningar?

Jag tycker att det är en ganska stor skillnad. Kanske låter det likadant för andra men för mig är den verkligen annorlunda. Den är mer av en historia. Det är bara fem låtar men de är ganska långa och de går in i varandra. Egentligen är det ungefär som en enda lång låt.

Är det du ensam som spelar?

Ofta när jag spelar in kommer massor av mina vänner och sjunger med mig eller gör en stor kör tillsammans. Och ibland spelar de saxofon och andra instrument som inte jag spelar så bra.

Men du verkar kunna spela en hel del olika instrument?

Only poorly

Tycker du att du har ett eget ”sound”?

Varje gång jag spelar in försöker jag göra det på ett nytt sätt. Jag försöker hitta något i själva inspelningsprocessen som kan överraska mig själv. Vanligtvis dyker det upp något och så försöker jag bygga på det. För att det göra det mer dynamiskt.

Jag fick faktiskt en hel del filmiska referenser när jag lyssnade på din skiva ”Glow pt 2”

Det finns ett par låtar som jag ursprungligen skrev för ett fejkat soundtrack, till en film som inte existerade. För jag hade en vän som gjorde det. Han skrev ett otroligt soundtrack, han hade en historia och allting. Faktum är att han nu jobbar på att göra ett seriealbum av den idén. I vilket fall, soundtracket är fantastiskt, det låter som från en italiensk skräckfilm från 70-talet. Jag var väldigt inspirerad av det där men som sagt, jag kunde bara få till två låtar.

Har du haft andra tydliga influenser?

Faktiskt. Känner du till ”Acme Novelty Library”?

Serietidningen?

Ja, just det. Jag märkte hur mycket jag hämtade från den serien. Sättet som han berättar historier, hur han lägger upp allting och skapar små dolda saker som man hela tiden upptäcker. När jag läser de serierna blir jag jämt väldigt inspirerad att skriva musik. Det finns filmer också, som ”Black Orpheus”. Varje gång jag ser den är det som…att det är fantastiskt att leva.

Här är en video med en låt från kommande plattan:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=CYRqPF7hxkU[/youtube]

Och här en favorit från fantastiska albumet ”Wind’s Poem”:

Congratulations, friend

Denna måndag fyller en del av denna blogg år. Ofta när det händer tänker jag på en bilfärd till Göteborg kring millennieskiftet. Målet var Pustervik och en konsert med Mark Eitzel. Göteborg var nämligen enda hållplatsen i Sverige för denna gamla frontfigur för American Music Club. Det var inte många själar i publiken, kanske ett dussin och av dessa hade en tredjedel kommit med samma bil som jag. Det har inte stoppat Mark Eitzel som fortsatt att släppa plattor (och till och med återupplivat AMC sedan dess). Här är en intim liveversion av en av de bästa låtarna från senare år.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=BXMNudJS1qk[/youtube]

På vägen hem från den ganska deprimerande spelningen – på grund av den nakna lokalen – roade vi oss med att lyssna på Betty Wrights ”Shoorah, shoorah” och sätta handklappen. Titta hur en äldre men fortfarande svängig Betty gör det hos Jools Holland:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=5JLyW8-TU7I[/youtube]

Ain’t no money in poetry – that’s what makes a poet free…

En av de finaste stetsonhattpoeterna som någonsin stämt upp en gitarr – Guy Clark – har fått en riktigt fin hyllningsskiva där hans kollegor och lärljungar tävlar om att göra den finaste tolkningen av hans sånger – lite otippat är det James McMurtry som kommer ut med den största äran nedstoppad i stövelskaftet ihop med sixshootern.

James McMurtry – Cold Dog Soup