I’ll hang around and share your dream
Det finns de som hävdar att popmusiken saknar regler. Att den inte lyder under några som helst lagar. Och om den mot all förmodan skulle göra det så kan man ta för givet att någon osnuten snubbe eller snubbette från underklassen hittar ett sätt att bryta mot reglerna och därmed återupplivar den döende konstformen.
De som hävdar detta har givetvis fel. Så in i helvete fel. Eller så är de bara blåsta. Eller sjutton år och oerhört blåögda. Eller anställda av Bonniers eller Schibsted.
Självfallet lyder popmusiken under lagar och regler. Närmare bestämt två stycken:
1) 99,5 procent av all pop stinker grisskit. Något så oerhört.
Den här första regeln är egentligen helt ointressant. Banal. På gränsen till pinsamt given. Det är den andra regeln som är mer intressant, nämligen att 2) Alla popband – i alla tider – är bäst i samband med sin första inspelningssession (och vi snackar alltså nu om de 0,5 procenten som håller måttet och inte allt annat mög – att snacka skit är tämligen ointressant och icke-konstruktivt).
Varför är det då så undrar förstås en vän av ordning.
Tja, det är egentligen ganska enkelt. För det första är de allra flesta band eller artister vid den här tidpunkten unga och naiva. De har därmed dålig koll på popmusikens regler. Och kan därmed göra vad fan de vill. Sträcka två fingrar i luften åt allt och alla som kommit före dem. Vad i helvete har vi att lära av historien!?! Inte ett skit.
För det andra har de vanligtvis dåligt med cash, vilket gör att de måste använda sig av undermålig utrustning. En sprucken stärkare, såld av Hobbex för 49 kronor under mitten av 1980-talet, utlånad – tillsammans med en sjuhelvetes massa dist-, phaser- och fuzz-boxar – av en morbror som en gång i tiden drömde om att bli nästa Larry Parypa. Och en fyrkanals portastudio av märket Fostex.
Summan av kardemumman är att allt blir överstyrt, trasigt och låghalt. Men också alldeles himmelskt. Ta bara The Jesus & Mary Chain som exempel. Alla vet att JAMC var som allra bäst på sina tre första sessioner för John Peel och på ”Psycho candy”.
Och precis samma sak gäller Snakkes. De är givetvis som allra vassast just nu. På sitt allra första släpp – ”Above EP” – som släpptes i 120 exemplar för någon vecka sedan. Skör, överstyrd och himmelskt fin lo-fi. Precis som man vill ha den. Och ja, jag vet, om ett halvår har jag alldeles säkert glömt det här och om två år avfärdar jag förmodligen deras andra album genom att beskriva det som överproducerat junk som ingen djävel blir lycklig av. Men just nu sitter det djävligt fint tillsammans med en punkis.
