I can’t get laid cuz everyone is dead

Jag vet att det är pretentiöst att gilla Lee Ranaldo. Gubbvarning (på stan). Nästan som att gilla Pretto-Chrillan Kjellvander eller han det där djävla fuckfacet från New Jersey som alla bananer vallfärdar till De-Va-La-Fö’-Göt-E-La-Börg och Nya Ullevi för att se vartannat år. On the road. Allen Ginsberg. Cut-up. Den nakna lunchen och allt det där andra dravlet. Art. Fart. Oväsen. Åldrande ungdom. Etc. Men det skiter jag i. Antingen för att jag är punk. Eller gubbe. Det spelar faktiskt ingen roll.

I Sonic Youth har Lees låtar alltid varit skarpast. De jag gillat mest. Så är det bara. Och det är precis så det fortsätter att vara på ”Between the times & the tides”. Visst, det är lite gubbigare. Mer ”Antenna” än ”Eric’s trip”. Mognare. Som en banan som glömts kvar i solen. Inte helt smakfullt. Men ändå fullt acceptabelt.

Lee Ranaldo – Waiting on a dream