Arkiv för kategori ‘Retro’

I’d like to do it to your daughter on a dirt road

måndag, 25 juli, 2011

Ibland trillar det bara ner låtar som nästan är för bra för att vara sanna. Som från ingenstans ligger de helt plötsligt bara där. Rakt i knäet. Bara så där. Som en skänk från ovan. En bjudning. En Kirilenko. Och det utan att man har bett om det eller ens ansträngt sig särskilt mycket för att hitta skiten. Heavenly!

The Gospel Creators ”Wade in the water” är precis en sådan låt. Helt enkelt för bra för att vara sann. Som Dan Ashcroft eller Andie Walsh. Kioskvältande, magnifik och överdjävlig. Stenhård i all sin avskalade enkelhet. Smått obegriplig och så där alldeles bedårande som bara riktigt vass lo-fi soul kan vara. Om jag ska vara helt ärlig är låtdjäveln till och med så överdådigt bra att jag nästan är villig att ta det förbjudna ”f-ordet” i min mun. Fast jag avskyr det förbannade ordet och har svurit vid Lee Dorseys grav att jag aldrig ska använda det igen. Så länge som jag lever. Men nu kan jag fan-i-mig inte låta bli. Den här skiten är funkig! Så. In. I. Helvete.

I mina  öron är ”Wade in the water” i samma klass – om inte bättre – som Abner Jays ”I wanna job”, Nancy Duprees ”Docta King”, Mingering Mikes ”There’s nothing wrong with you, baby” Polka Dot Slims ”A thing you gotta face” och One String Sam ”I need $100″. Det är med andra ord ingen kattskit vi snackar om. En killer. Absolut ingen filler. Inget snack om den saken.

Orginalet går tydligen för en skyhelvetes massa dineros de få gånger det dyker upp på eGay, men om jag inte är felunderrättad kommer Tompkins Square att återutge hela plattan – ”The virgin exposure of the Gospel Creators” – någon gång under hösten. Somna inte – håll ögonen öppna – det här vill du inte missa!

The Gospel Creators: Wade In The Water

Och bara så att ni vet, det är kakburkstrumkompet som gör det!

Old enough to put on a sunday smile for nostalgia

söndag, 15 maj, 2011

2011. Intet nytt under solen (bakom molnen) och ett nytt bevis får jag genom en britt (!) som tar mig tillbaka till rötterna; de amerikanska musikaliska 90tals rötterna. I vad tycks vara ren och skär beundran tycks brittiska A Grave with No Name plockat fram varje Sub Pop/Matador/K/-trick som finns ur rockärmen. Klart man ska få göra det, precis som man får inspireras av 60popen. Och just idag var det precis vad jag behövde och avsaknaden av Mark Linkous blev precis lite lättare. (Skiva ute på No Pain in Pop)

‘Streams’ – A Grave With No Name by alaxander

A Grave With No Name – Crucifix

I was (not) there in…

lördag, 2 april, 2011

…2011, when James Murphy för sista gången grabbade micken och en koskälla under namnet LCD Soundsystem. Det är idag det händer. Snart. Om än i en annan tidszon, i en annan kontinent. Ikväll ställer sig LCD:arna i Madison Square Garden, no less, för att ta adjö. Det har varit en svängig (i ordets bästa bemärkelse) resa och att de slutar är inte sorgligt. Det är rätt. De har nått fram. Det är dags att kliva av. Inte bli ännu äldre gubbar som försöker att shake it. För, som det brukar heta på enkel bloggpoesi, musiken lever vidare:

YouTube Preview Image YouTube Preview Image

I was there in 1968.
I was there at the first Can show in Cologne.
I’m losing my edge.
I’m losing my edge to the kids whose footsteps I hear when they get on the decks.
I’m losing my edge to the Internet seekers who can tell me every member of every good group from 1962 to 1978.
I’m losing my edge.

To all the kids in Tokyo and Berlin.
I’m losing my edge to the art-school Brooklynites in little jackets and borrowed nostalgia for the unremembered eighties.

But I’m losing my edge.
I’m losing my edge, but I was there.
I was there.
But I was there.

I’m losing my edge.
I’m losing my edge.
I can hear the footsteps every night on the decks.
But I was there.
I was there in 1974 at the first Suicide practices in a loft in New York City.
I was working on the organ sounds with much patience.
I was there when Captain Beefheart started up his first band.
I told him, ”Don’t do it that way. You’ll never make a dime.”
I was there.
I was the first guy playing Daft Punk to the rock kids.
I played it at CBGB’s.
Everybody thought I was crazy.
We all know.
I was there.
I was there.
I’ve never been wrong.

I used to work in the record store.
I had everything before anyone.
I was there in the Paradise Garage DJ booth with Larry Levan.
I was there in Jamaica during the great sound clashes.
I woke up naked on the beach in Ibiza in 1988.

But I’m losing my edge to better-looking people with better ideas and more talent.
And they’re actually really, really nice.

I’m losing my edge.

I heard you have a compilation of every good song ever done by anybody. Every great song by the Beach Boys. All the underground hits. All the Modern Lovers tracks. I heard you have a vinyl of every Niagra record on German import. I heard that you have a white label of every seminal Detroit techno hit – 1985, ’86, ’87. I heard that you have a CD compilation of every good ’60s cut and another box set from the ’70s.

I hear you’re buying a synthesizer and an arpeggiator and are throwing your computer out the window because you want to make something real. You want to make a Yaz record.

I hear that you and your band have sold your guitars and bought turntables.
I hear that you and your band have sold your turntables and bought guitars.

I hear everybody that you know is more relevant than everybody that I know.

But have you seen my records? This Heat, Pere Ubu, Outsiders, Nation of Ulysses, Mars, The Trojans, The Black Dice, Todd Terry, the Germs, Section 25, Althea and Donna, Sexual Harrassment, a-ha, Pere Ubu, Dorothy Ashby, PIL, the Fania All-Stars, the Bar-Kays, the Human League, the Normal, Lou Reed, Scott Walker, Monks, Niagra,

Joy Division, Lower 48, the Association, Sun Ra,
Scientists, Royal Trux, 10cc,

Eric B. and Rakim, Index, Basic Channel, Soulsonic Force (”just hit me”!), Juan Atkins, David Axelrod, Electric Prunes, Gil! Scott! Heron!, the Slits, Faust, Mantronix, Pharaoh Sanders and the Fire Engines, the Swans, the Soft Cell, the Sonics, the Sonics, the Sonics, the Sonics.

You don’t know what you really want

Kongressen talar

lördag, 26 mars, 2011

…Juholt talar, om kultur(!).

Jag tittar ut på vårsålen, tar en klunk morgonkaffe och låter tankarna flyta iväg och fastnar i några textrader som TAW skrev när han vibrerade av energi, kreativitet och samhällsinsikt.

”för att rädda en dröm medan det finns nån att rädda”

http://www.dailymotion.com/videoxcye7u

The woods come alive

måndag, 14 mars, 2011

Oh Canada, Oh Canada…personligen tycker jag att I’m on a roll, en kanadensisk roll, rolling down main street i en vacker ol’ pick up truck, gun rack, luftlapande hund och hela paketet…vi har fortsatt västerut och kört in i Saskatchewan. Faktum är att vi har kommit ända fram till Saskatoon, och trots att vi är kvar på prärien har vi kört rakt in i The Deep Dark Woods och ni tror väl inte att vi har börjat lapa vårsol än.

Namnet Saskatoon, som vi nya och gamla saskatoonians lär oss i skolan, kommer från Cree-indianernas, ”misâskwatôminihk,” som är namnet på ett bär som växer i området. Saskatoon är ju dessutom gammal hemstad för DROTTNINGEN, Joni Mitchell. The lady is NOT from the canyon, you see. Som hyllning bjuder på jag på en personlig favorit ifrån hennes ouvre, You turn me on I’m a radio

Men, skälet att vi åkt hit är ju de mer The Band/classic-Country influerade Deep Dark Woods, fyra muntergökar som sjunger om borttappade pengar, om solen som aldrig lyser, om farväl och andra uppåt ämnen. Men om vintern låter så här är det ok om det snart är höst igen, t o m i Saskatoon.

Så skrev jag för snart två år sedan. Då tog kanadensarna i The Deep Dark Woods mig med storm. De har inte släppt någon ny platta sedan dess men det borde de göra. Och har de inte nya egna låtar som håller kan de alltid göra en coverplatta. Ett av många bevis för deras känsla för traditionell musik finns publicerat på Hear Ya-bloggen. (Där kan ni också ladda ner livelåtarna) Lyssna speciellt på deras version av ”Oh babe, it ain’t no lie”. En låt skriven av den fantastiska Elisabeth Cotten. Hon har verkligen levt en folksångarmyt. Hon skrev ”Freight Train” på kammaren och upptäcktes först som gammal när hon jobbade som hembiträde hemma hos folksamlarfamilgen Seeger.

http://www.dailymotion.com/videox3n0qj

Good Golly Ms Polly

onsdag, 16 februari, 2011
YouTube Preview Image

Now must ye speak to your kinsmen and they must speak to you,
After the use of the English, in straight-flung words and few.
Go to your work and be strong, halting not in your ways,
Balking the end half-won for an instant dole of praise.
Stand to your work and be wise — certain of sword and pen,
Who are neither children nor Gods, but men in a world of men!
- Kipling

Året är 2011. Det är än en gång dags att återvända till rötterna. Än en gång handlar det inte längre om nya upptäckter, nya bekantskaper. Det handlar om gamla hjältar och hjältinnor som inte går att ignorera. Som man inte bör ignorera. PJ Harvey är tillbaka. Hon har själv utnämnt sig till världens enda sjungande krigskorrespondent och gjort ett konceptalbum om krig i öster kallat Let England Shake. Dessutom har PJ bett Seamus Murphy att bildsätta hennes tolv sånger. En YouTube kanal att följa både med ögon och öron.

Touching you in ways that don’t feel comfortable

lördag, 29 januari, 2011

Vi bildades i maj 1978 eftersom vi var så jävla trötta på all jävla musik vi hörde. Utbudet i Gävle bestod mest av hippiejävlar som stod och spelade halvtimmeslåtar. Vår ursprungliga trummis har vi spolat för han var svennepopsbög, och istället har vi nu en skinhead från skogarna öster om Gävle, ett riktigt odjur. - Janne Ricknell P.F. Commando, 1979

Ah. Tänk att få vara 15 år igen. Sexuellt frustrerad. Utstött. Dryg. Barnslig. Bakom flötet. Med dålig hy. Dampad. Nihilist. Naiv. Energisk. Anarkist. Pantad. Ynklig. Uppkäftig. Som en bortskämd byracka. Med hundhalsband och skit. En ligist. Som skriver ”död åt raggarna” med bajs inne på toaletten på Kisas enda diskotek. En misslyckad abort. Som ber Svenne Pop och alla neohippies att fara åt helvete. Ett riktigt missfoster. En snorunge. Men som också vet allt om världen. Vad som är rätt. Vad som är fel. Att Pistols suger kuk och att The Pigs is where it’s at. Och som pekar finger åt allt och alla. Med ett gigantiskt självförtroende. Det är väl endast då som man kan få ur sig rader som:

The modern girls talks about liberation
The modern girls talks about human rights
The modern girls talks so much
But they just wanna get fucked

Det är så efterblivet att det är snudd på genialt. Urblåst. Korkat. Hjärndött. Check. Check. Check! På gränsen till osmakligt. För de av er som röstar i riksdagsval, prenumererar på nyhetsbrevet ”Genusteori 101″ och som kan stava till Gudrun Schyman och Tina Rosenberg ter det sig säkert avtändande. Men kom igen, släpp sargen och kom in i matchen, det är bara rock ‘n’ roll. Dessutom är det faktiskt så att jag råkar gilla barnsligheter och fuckallism. Kanske är jag för dum för att fatta. Tjenare kungen!

Det finns de som vill hävda att det bästa som kommit från Sverige är Alfred Nobel, Björn Borg, Olof Palme och den svenska modellen. Men de som påstår det kan dra åt helvete. Fy fan för dem. Där kan vi snacka om pantade. Eller så har de aldrig hört P.F. Commandos överdjävliga debutalbum ”Manipulerade mongon”. Med låtar som ”Get fucked”, ”Failed abortion” och ”Raggare” välter P.F. Commando kiosker. Tar världen med storm. Med häpnad. Och brallorna kring anklarna. Redo att köra över allt och alla. Ingen pardon. Det roliga är att P.F. Commando låter som om någon ur Brainsbombs gjort ”the dirty” med Poly Sterene eller Lydia Lunch och att resultatet blev fyrlingarna från helvetet. Fast ser man till tidslinjen så är det förmodligen det omvända. Egentligen är det skit samma eftersom allt vi behöver veta är att ”Manipulerade mongon” borde vara en del av det svenska skolsystemet. Den borde vara inpräntad i ryggraden på varje svensk 15-årig. På så vis skulle det kanske kunna bli lite ordning och reda på det här djävla landet.

P.F. Commando – Get Fucked

P.F. Commando – Svenne Pop

Vägra raggarsvinen bensin!

The noise made by the people

fredag, 14 januari, 2011

Just precis när mörkret sänker sig nås man av mörka nyheter. Enligt uppgift har Broadcasts Trish Keenan lämnat jordelivet. Dessutom i något så bisarrt som lunginflammation. Tunga, tunga nyheter. Och det här som skulle bli en så bra kväll. Vad fan gör man nu?

Broadcast: Pendulum

Vila i frid och allt det där andra snacket.

You couldn’t tell Lou from Doug

onsdag, 5 januari, 2011

Så var ytterligare en år till ända. Trots att 2010 inleddes med att Vivian Jackson gick ur tiden och avslutades med att Don Van Vliet trillade av pinn var det ändå ett rätt bra år. Och det tack vara alla förbannat bra låtar som släpptes under året. Eftersom det här inlägget ändå är fullt med text tänkte jag försöka hålla mig lite kort i inledning, allt som egentligen behöver sägas är att det här är mina 25 favoritlåtar från det gångna året.

1. Anteenagers M.C – Mike Rep Is All Right – SDZ Records

Vad kan jag säga? Jag är en sucker för Stooges-piano och Anteenagers M.C. är ett av mina absoluta favoritband. När låten dessutom handlar om Mike Rep och har det rätta drivet är det bara att kapitulera. Från den helt magnifika samlingen ”Flottante tension d’eclipse”SDZ Records.

2. Druid Perfume – Don’t Eat ‘Em They’re Poison – X! Records

Årets absolut vassaste Captain Beefheart-hyllning. Dessutom släppt långt innan den stores tragiska bortgång. Tut-i-luren, sönderfall och magiska svampar så att det står härliga till. Ät inte skiten, den är giftig! Den enda av låtarna på årets skiva som inte är ”approved” av andra halvan av familjen.

3. The Splinters Blood On My Hands – Southpaw Records

The Splinters gör obegripligt bra pop i samma skola som Beat Happening, The Raincoats och The Modern Lovers. En väl upptrampad stig. Enkelt. Sockersött. Naivt. På gränsen till korkat. Men medryckande.

4. The Chinese Restaurants – River of Shit – SS Records

Var tusan börjar man när det gäller The Chinese Restaurants? Art school assholes supreme. Noise improv rawk connoisseurs. För mycket tid över till att hitta på fanstyg. Dåligt föräldrainflytande under uppväxten. Every other child left behind? Fuck all! Fan vet om det inte låter lite som jag föreställer mig att det hade låtit om ZZ Top mött Unsane i en trång gränd i Hudik någon gång under slutet av åttiotalet och Unsane valde att dra ishacka samtidigt som The Tops flashade sina switchblades. Blodigt. Darrigt. Smutsigt. Taggat. Irriterat. Som ett öppet sår. Smått skrämmande. Oundvikligt. Slutet är nära. Simultaneous suicide. En boogie woogie tills döden skiljer dem åt.

5. Ratas Del Vaticano – Solucion Social – Captcha Records

I mina öron låter Ratas Del Vaticano som någon form av korsning mellan Mayhems ”Deathcrush”, Harry Pussy vid tiden omkring ”In case of an emergency you can shit on a Puerto Rican whore” och tidiga Bad Brains. Hiskeligt, kompromisslöst och fullständigt hänsynslöst. Från årets platta.

6. Red Mass – Kinda Funny – Wallride Records

Receptet för årets låt: en del Desperate Bicycles, en del ”Trout Mask Replica”, och en del Acid Drops. Gitarrspelet är det som knäcker mig varje gång jag lyssnar på den här låten från årets mest produktiva band. Inte. Av. Denna. Värld.

7. Guinea Worms Drunk in Your Uggs – Columbus Discount Records

Skräp. Gary Glitter. Urtuggade tuggummin. Slitna, uttråkade anleten som följer en La Liga match en lördagseftermiddag på Vickies Pizzeria. Helt utan intresse för varken spel eller resultat. Xavi, who? Vem bryr sig. Nej, beställ ytterligare en stöl istället. Kanske vänder lyckan och livet om jag stirrar lite djupare i glaset. The Gizmos. Krossade drömmar. Tappade suckar. Uppgivna mål. Hopplöshet. Alltings djävlighet. All lycka består i de där 63 timmarna mellan fredag eftermiddag och måndag morgon då man tillåts rock out with the cock out. Ge järnet. Hela vägen in i kaklet. Etc. Då man tillåts ikläda sig ett par Uggs och var hur packad som helst. Hela tillvaron kretsar kring att vänta ut arbetsveckan. Göra så lite som möjligt, samla kraft och stålar och när fabriksvisslan ljuder kl. 16:40 på fredag eftermiddag kan livet börja igen. Out on the floor. Ah, livet leker! Äntligen. Och vad jag är packad, men vad är det jag har på fötterna…

8. Strange Attractor – Go Fuck My Brain – Mongrel Zine #8

Precis så här känns det efter ytterligare en meningslös dag med surt kneg, gnälliga bossar och stöddiga tjockhultare som inte vill något annat än att snacka stålar, karriär och tits and ass. Då är det bara att gå ut på stan och leta efter något som kan knulla skiten ur ens hjärna. Så att allt blir bra igen och man orkar ta nya tag nästa dag. Igen. Och igen. Och igen. Släppt på CD:n som medföljde nummer 8 av Mongrel Zine.

9. Bäddat För Trubbel – Sånt Är Livet

Egetligen hade jag kunnat välja vilken låt som helst från Bäddat för trubbels debutalbum, ”Det här är inte New York”. Det hade lika gärna kunnat bli ”Kungen heter Jandek”, ”Arlöv Park Hotel” eller ”Jag är bättre än dig”. Så djävla bra är plattan. I mina ögon är ”Det här är inte New York” det bästa som ett svenskt band har släppt sedan Knugen Faller släppte ”Vad vill ungdomen i dag” 2007. Varför det blev ”Sånt är livet”? Inte en aning. Kanske är det texten. Kanske drivet. Kanske saxen. Bra som fan är det i alla fall.

10. Demon’s Claws -Fed From Her Hand – In The Red Records

Varför göra det svårt för sig. Allt som krävs för att det ska fungera är ett rakt beat, en hyfsat riff och en bra melodi. Demon’s Claws följer storstilat upp mästerverket ”Satan’s little pet pig”. Irriterande bra.

11. Subtle Turnhips – Wah Wah Wah – Hozac Records

Subtle Turnhips album, ”Terd”, är onekligen något av ett mästerverk. Och allra klarast lyser ”Wah Wah Wah”, som låter som något som Mark E Smith glömt i en hotellbar i Nottingham efter en lång blöt natt på stan. Två saker måste särskilt nämnas: sånginsatsen och användningen av blockflöjt. Utomordentligt!

12. Woods – Blood Dries Darker – Woodsist Records

Bara så att ni vet, Neil Young är en pajas. Woods is where it’s at!

13. Bugs & Rats – Hallway – Bugs & Rats

Rejäl noisepop. Och kanske årets överraskning.

14. Home Blitz -Murder In My Heart – Almost Ready Records

Vem hade kunnat tro att The Searchers kunde låta så här bra. Men så är det ju, precis allt som Daniel DiMaggio rör vid blir till guld. Produktionen är precis så där papplådeartad som man vill att den ska vara och det brister på precis rätt ställen. Det bör dock sägas att det är lite lustigt att Home Blitz bästa låtar (nästan) alltid är versioner på andra bands och artisters låtar.

15. Tyvek – 4312 – In The Red Records

Tyvek lär oss hur man räknar i Detroit. ”4312″ luktar mer Wire och ”Pink Flag” än en handduk indränkt med Colin Newmans svett.

16. Electric Bunnies – Pretty Joanna – Sacred Bones

Årets användning av feedback. Punkt. Slut. Låten är dessutom ”kick ass”.

17. Condominium – Gag – Deer Healer Records

En del går igång på och tröstar sig med flottiga trehundragrams cheeseburgare eller riktigt ohälsosamt blodiga stekar. Andra får upp pulsen och känner mening med livet när de för tjugonde gången blir tvungna att punga ut med sina surt förvärvade stålar för The Stooges ”Raw power” eftersom något ruttet och profithungrigt skivbolag bestämt sig för att remixa, remastra eller repaketera skiten för tjugonde gången på tjugosju år. En tredje kategori försöker skapa sig lycka genom att flänga land och rike runt för att titta på fotboll och samla på matchprogram. Det sägs dessutom att det finns en del människor som går i gång på tits ‘n’ ass. Själv gillar jag Condominiums ”Gag”. Väldigt mycket. När de efter den lugna inledningen brötar loss smäller jag av. En halvsekund innan stöket tar fart släpper de in lite feedback och nackhåren bara reser sig!

18. Puddin Pops – Totally – Florida’s Dying

Varje gång jag hör Puddin Pops ”Totally!” går jag helt bananas. Svårare än så är det inte. Årets mest givna floorfiller. Från Florida’s Dyings ”Party platter”.

19. Pierre & Bastien – RMI – SDZ Records

Holy smokes, Batman! – Wham baam thank you m’am! – When it’s time to party, we WILL party hard!

Och alla andra dumheter som man kan vräka ur sig när man ånyo – för vilken gång i ordningen undrar man – har förälskat sig upp över öronen i en låt. Och nu slänger jag ur mig allting på en och samma gång. Exorcistenstilen! Allt ska ut! Det är lika bra. Jag menar, vem tusan behöver ord och fraser och utrop när man har Pierre & Bastiens ”RMI” i lurarna? Inte jag i alla fall. Verkligen inte. Jag kan knappt sitta still, så upphetsad är jag. Det kryper i hela kroppen. Jag har myror i underbrallorna. Och fötterna går i samma tempo som det som James Brown höll under mitten av 60-talet. Fast! Utan pardon. Papa needs a brand new heart! Ett skevt, lätt oroat leende på läpparna. Som en trettonåring på en förstadate. And always remember, kids, you don’t put out on the first date. Om det inte är en date med Pierre eller Bastien eller varför inte båda två.

20. Surf Friends – You’re On My Mind – Powertool Records

Jo, det är en petitess and all that jive, men ibland behöver man inte så mycket mer än en petitess för att bli på bra humör. Ni får säga vad ni vill, jag gillar Surf Friends.

21. The Ladies – New Shame – Grave Mistake Records

Vill man var tuff måste man spela fort och sjunga om sex med lösaktiga scandal beauties. Töm och glöm typ. The Ladies från Richmond, Virginia, låter inte så lite som tidiga Dwarves, men vad fan gör egentligen det när de gör det med stil och finess. Pang på rödbetan bara! Och framförallt se nu till att ha mycket sex i baksätet på bilen under den sista julledigheten. Det är du värd. Telefonnummer behöver du dock inte lägga på minnet. Kör så det ryker!

22. Bad Banana – Word Buzz – Bad Banana

Eric’s Trip för 10-talet.

23. The Pheromoans – God’s Gone Mad – Savoury Time

Jepp, jag är en Pheromoans-slut. Så är det bara. Trodde jag hade klarat av att göra mig fri från detta band, men jag hade visst fel. Och nu sitter jag här alldeles svettig av längtan efter albumet som ska släppas i slutet av februari. James Pheromoan dog inte för våra synder och gud har bevisligen inte alla knivar i lådan.

24. Nobunny – It Tastes Just Like A Milkshake – Douchmaster Records

”First blood” kan dra åt helvete. Jag gillade inte albumet. Inte alls! Men på den här b-sidan till ”Brace face” får vår käre vän Kanin verkligen till det. Årets powerpoplåt utan diskussion.

25. The Moonhearts – Deathstar pt. 2 – Tic Tac Totally

När orden tar slut kan man låta låtarna tala för sig själva. Något som ”Deathstar pt. 2″ lyckas väldigt bra med. Perfekt avslutning på ett perfekt år.

För er som vill ha hela plattan med omslag och allting är det bara att lämna en kommentar här nedanför eller så laddar ni ner det hela här.

Are we too late for the trend?

måndag, 3 januari, 2011

Vår lycka är gjord! Det kan knappast ha undgått någon att vi här på Our Favourite tycker att Malmöbandet Bäddat för trubbel är bland det bästa som hänt världen sedan han den där nassen åkte ur Grästorps kommunfullmäktige eller den där gången som Kommissarie Roy släppte sitt debutalbum. Och nu har något hänt som får oss att bete oss som små skolflickor som precis har blivit påkomna med att smygröka inne på tjejtoaletten. För en knapp vecka sedan bad vi nämligen Ola i BFT att sätta ihop en mixtape med sina favoritlåtar till Our Favourite. På vinst och förlust. Bära eller brista. Etc. Sagt och gjort, när vi i går öppnade vår mailbox låg den där. Mixtapen ”Våld och pop”. Fint paketerad med rosa snören och skit omkring. Ni kan tro att våra hjärtan hoppade över ett par slag av ren och skär glädje. Oh the joy! Inte ett öga torrt. För att inte tala om hur mycket det fnittrades och kvittrades inne på den där Lucky Strikes Light-osande toaletten. Flush!

Vad Ola bjuder på med ”Våld och pop” är en hel del strävsam punkrawk, ett och annat norskt misstag, en del snuskigheter, en gnutta hat och ilska, lite kavat oi, ett stycke finländsk genialitet och den allra finaste kanadensiska powerpopen. Nedan följer den fullständiga låtlistan och Olas kommentarer till sina låtval. Bra skit helt enkelt. Det är lika bra att ni laddar ner den med gång. Vem vet hur länge den ligger kvar. Och när du har laddat ner ”Våld och pop” beger du dig till närmaste skivmånglare – förslagsvis Push my buttons eller Rundgång eller så köper ni plattan direkt från BFT på någon av deras spelningar – och köper ett exemplar av ”Det här är inte New York”. Lägg dina stålar där de gör störst nytta!

1. Guttersnipes – Addicted to love (UK 1988)
En perfekt liten poppärla från f.d. Cock Sparrer-kille. Handklapp och popbas är alltid rätt.
2. Victims – I Want Head (USA 1978)
Snusksleaze på Misfitbolaget. Munspelet gör mig alltid lycklig.
3. Chronic – No time (UK 1981)
Om man bortser från det tradiga snackpartiet i början är det här så nära perfekt punk man kan komma. Om bara all anarkopunk hade varit så här bra. Hämtat från fantastiska bloggen KBD Records.
4. Drunks with Guns – Tomorrow we kill (USA 1992)
Dumpunk för folk som gillar Brainbombs och dylikt.
5. The Oslo Morherfuckers – Som i en knulldröm (NOR 2002)
Happy Tom och Chris Summers från Turbonegro tillsamans med Anal Babe-snubbe gör exakt så dum och bra punk som väntat. Blev en tia och inte mer. Synd.
6. Fuckboyz – Full of sin (USA 1990)
2010 upptäckte jag banden Hickey och Fuckboyz, det är jag väldigt glad över. Kolla in Matty Luv för en massa gottis.
7. No Trend – Tear you apart (USA 1985)
No Trend lämnade det värsta bottenlösa människohatet bakom sig för att fokusera på relationer till andra skivan. Blev inte så muntert det heller. Lydia Lunch är med och sjunger.
8. Templars – On my own (USA 2005)
Bästa skinheadbandet. Här med rätt så orepresentativ låt om att klara sig själv när tösen lämnat.
9. Hated Youth – Fuck Russia (USA 1983)
Rysshat från Florida. Bra kombo.
10. Paris Violence – En Attendant L’Apocalypse (FRA 2003)
Franska skins som gillar heavy metal, Baudelaire, Mishima och tunna produktioner. Märkligt, men mycket bra.
11. The Afrika Korps – Fox Lane (USA 1977)
Poppunkspaus. Sött som socker om snusk.
12. Heist – Fuckwit (AUS 1997)
Om bara all hardcore hade varit så här bra, istället får man dras med Fucked Up och dylik dynga. Bästa från Australien efter Rupture. Gitarrslingan!
13-15. Ovens – Fired from the Vogue pt 1, Fired from the Vogue pt 2, Same shit differnt day (USA 2008)
När Weezer blev kassa får man vara glad att Ovens tog över popledartröjan. Föredömligt korta låtar.
16. Eppu Normaali – Polisi pamputta taas (FIN 1978)
Finsk punkperfektion.
17. The Modernettes – Barbra (CAN 1980)
Kanadensisk powerpopperfektion. Hela EP:n är värd att leta upp.
18. Jim Carroll Band – People who died (USA 1981)
En massa människor som dör.
19. The Child Molesters – I’m gonna punch you in the face (USA 1989)
Brutal skojpunk. Fantastiskt band på alla sätt och vis.
20. Cactus – Parchman Farm (USA 1970)
Världens svängigaste låt. Också ett av världen snyggaste band.
21. Warren Zevon – Roland the headless Thompson gunner (USA 1978)
En vacker saga av sorgligt avlidna mästaren.
22. Richard & Linda Thompson – The end of the rainbow (UK 1974)
En mäktig vaggvisa.

Nedladdning: Ola i Bäddat för trubbel presenterar ”Våld och pop”