Kategori: 00

Congratulations, friend

Denna måndag fyller en del av denna blogg år. Ofta när det händer tänker jag på en bilfärd till Göteborg kring millennieskiftet. Målet var Pustervik och en konsert med Mark Eitzel. Göteborg var nämligen enda hållplatsen i Sverige för denna gamla frontfigur för American Music Club. Det var inte många själar i publiken, kanske ett dussin och av dessa hade en tredjedel kommit med samma bil som jag. Det har inte stoppat Mark Eitzel som fortsatt att släppa plattor (och till och med återupplivat AMC sedan dess). Här är en intim liveversion av en av de bästa låtarna från senare år.

YouTube Preview Image

På vägen hem från den ganska deprimerande spelningen – på grund av den nakna lokalen – roade vi oss med att lyssna på Betty Wrights ”Shoorah, shoorah” och sätta handklappen. Titta hur en äldre men fortfarande svängig Betty gör det hos Jools Holland:

YouTube Preview Image

I was (not) there in…

…2011, when James Murphy för sista gången grabbade micken och en koskälla under namnet LCD Soundsystem. Det är idag det händer. Snart. Om än i en annan tidszon, i en annan kontinent. Ikväll ställer sig LCD:arna i Madison Square Garden, no less, för att ta adjö. Det har varit en svängig (i ordets bästa bemärkelse) resa och att de slutar är inte sorgligt. Det är rätt. De har nått fram. Det är dags att kliva av. Inte bli ännu äldre gubbar som försöker att shake it. För, som det brukar heta på enkel bloggpoesi, musiken lever vidare:

YouTube Preview Image YouTube Preview Image

I was there in 1968.
I was there at the first Can show in Cologne.
I’m losing my edge.
I’m losing my edge to the kids whose footsteps I hear when they get on the decks.
I’m losing my edge to the Internet seekers who can tell me every member of every good group from 1962 to 1978.
I’m losing my edge.

To all the kids in Tokyo and Berlin.
I’m losing my edge to the art-school Brooklynites in little jackets and borrowed nostalgia for the unremembered eighties.

But I’m losing my edge.
I’m losing my edge, but I was there.
I was there.
But I was there.

I’m losing my edge.
I’m losing my edge.
I can hear the footsteps every night on the decks.
But I was there.
I was there in 1974 at the first Suicide practices in a loft in New York City.
I was working on the organ sounds with much patience.
I was there when Captain Beefheart started up his first band.
I told him, ”Don’t do it that way. You’ll never make a dime.”
I was there.
I was the first guy playing Daft Punk to the rock kids.
I played it at CBGB’s.
Everybody thought I was crazy.
We all know.
I was there.
I was there.
I’ve never been wrong.

I used to work in the record store.
I had everything before anyone.
I was there in the Paradise Garage DJ booth with Larry Levan.
I was there in Jamaica during the great sound clashes.
I woke up naked on the beach in Ibiza in 1988.

But I’m losing my edge to better-looking people with better ideas and more talent.
And they’re actually really, really nice.

I’m losing my edge.

I heard you have a compilation of every good song ever done by anybody. Every great song by the Beach Boys. All the underground hits. All the Modern Lovers tracks. I heard you have a vinyl of every Niagra record on German import. I heard that you have a white label of every seminal Detroit techno hit – 1985, ’86, ’87. I heard that you have a CD compilation of every good ’60s cut and another box set from the ’70s.

I hear you’re buying a synthesizer and an arpeggiator and are throwing your computer out the window because you want to make something real. You want to make a Yaz record.

I hear that you and your band have sold your guitars and bought turntables.
I hear that you and your band have sold your turntables and bought guitars.

I hear everybody that you know is more relevant than everybody that I know.

But have you seen my records? This Heat, Pere Ubu, Outsiders, Nation of Ulysses, Mars, The Trojans, The Black Dice, Todd Terry, the Germs, Section 25, Althea and Donna, Sexual Harrassment, a-ha, Pere Ubu, Dorothy Ashby, PIL, the Fania All-Stars, the Bar-Kays, the Human League, the Normal, Lou Reed, Scott Walker, Monks, Niagra,

Joy Division, Lower 48, the Association, Sun Ra,
Scientists, Royal Trux, 10cc,

Eric B. and Rakim, Index, Basic Channel, Soulsonic Force (”just hit me”!), Juan Atkins, David Axelrod, Electric Prunes, Gil! Scott! Heron!, the Slits, Faust, Mantronix, Pharaoh Sanders and the Fire Engines, the Swans, the Soft Cell, the Sonics, the Sonics, the Sonics, the Sonics.

You don’t know what you really want

You couldn’t tell Lou from Doug

Så var ytterligare en år till ända. Trots att 2010 inleddes med att Vivian Jackson gick ur tiden och avslutades med att Don Van Vliet trillade av pinn var det ändå ett rätt bra år. Och det tack vara alla förbannat bra låtar som släpptes under året. Eftersom det här inlägget ändå är fullt med text tänkte jag försöka hålla mig lite kort i inledning, allt som egentligen behöver sägas är att det här är mina 25 favoritlåtar från det gångna året.

1. Anteenagers M.C – Mike Rep Is All Right – SDZ Records

Vad kan jag säga? Jag är en sucker för Stooges-piano och Anteenagers M.C. är ett av mina absoluta favoritband. När låten dessutom handlar om Mike Rep och har det rätta drivet är det bara att kapitulera. Från den helt magnifika samlingen ”Flottante tension d’eclipse”SDZ Records.

2. Druid Perfume – Don’t Eat ‘Em They’re Poison – X! Records

Årets absolut vassaste Captain Beefheart-hyllning. Dessutom släppt långt innan den stores tragiska bortgång. Tut-i-luren, sönderfall och magiska svampar så att det står härliga till. Ät inte skiten, den är giftig! Den enda av låtarna på årets skiva som inte är ”approved” av andra halvan av familjen.

3. The Splinters Blood On My Hands – Southpaw Records

The Splinters gör obegripligt bra pop i samma skola som Beat Happening, The Raincoats och The Modern Lovers. En väl upptrampad stig. Enkelt. Sockersött. Naivt. På gränsen till korkat. Men medryckande.

4. The Chinese Restaurants – River of Shit – SS Records

Var tusan börjar man när det gäller The Chinese Restaurants? Art school assholes supreme. Noise improv rawk connoisseurs. För mycket tid över till att hitta på fanstyg. Dåligt föräldrainflytande under uppväxten. Every other child left behind? Fuck all! Fan vet om det inte låter lite som jag föreställer mig att det hade låtit om ZZ Top mött Unsane i en trång gränd i Hudik någon gång under slutet av åttiotalet och Unsane valde att dra ishacka samtidigt som The Tops flashade sina switchblades. Blodigt. Darrigt. Smutsigt. Taggat. Irriterat. Som ett öppet sår. Smått skrämmande. Oundvikligt. Slutet är nära. Simultaneous suicide. En boogie woogie tills döden skiljer dem åt.

5. Ratas Del Vaticano – Solucion Social – Captcha Records

I mina öron låter Ratas Del Vaticano som någon form av korsning mellan Mayhems ”Deathcrush”, Harry Pussy vid tiden omkring ”In case of an emergency you can shit on a Puerto Rican whore” och tidiga Bad Brains. Hiskeligt, kompromisslöst och fullständigt hänsynslöst. Från årets platta.

6. Red Mass – Kinda Funny – Wallride Records

Receptet för årets låt: en del Desperate Bicycles, en del ”Trout Mask Replica”, och en del Acid Drops. Gitarrspelet är det som knäcker mig varje gång jag lyssnar på den här låten från årets mest produktiva band. Inte. Av. Denna. Värld.

7. Guinea Worms Drunk in Your Uggs – Columbus Discount Records

Skräp. Gary Glitter. Urtuggade tuggummin. Slitna, uttråkade anleten som följer en La Liga match en lördagseftermiddag på Vickies Pizzeria. Helt utan intresse för varken spel eller resultat. Xavi, who? Vem bryr sig. Nej, beställ ytterligare en stöl istället. Kanske vänder lyckan och livet om jag stirrar lite djupare i glaset. The Gizmos. Krossade drömmar. Tappade suckar. Uppgivna mål. Hopplöshet. Alltings djävlighet. All lycka består i de där 63 timmarna mellan fredag eftermiddag och måndag morgon då man tillåts rock out with the cock out. Ge järnet. Hela vägen in i kaklet. Etc. Då man tillåts ikläda sig ett par Uggs och var hur packad som helst. Hela tillvaron kretsar kring att vänta ut arbetsveckan. Göra så lite som möjligt, samla kraft och stålar och när fabriksvisslan ljuder kl. 16:40 på fredag eftermiddag kan livet börja igen. Out on the floor. Ah, livet leker! Äntligen. Och vad jag är packad, men vad är det jag har på fötterna…

8. Strange Attractor – Go Fuck My Brain – Mongrel Zine #8

Precis så här känns det efter ytterligare en meningslös dag med surt kneg, gnälliga bossar och stöddiga tjockhultare som inte vill något annat än att snacka stålar, karriär och tits and ass. Då är det bara att gå ut på stan och leta efter något som kan knulla skiten ur ens hjärna. Så att allt blir bra igen och man orkar ta nya tag nästa dag. Igen. Och igen. Och igen. Släppt på CD:n som medföljde nummer 8 av Mongrel Zine.

9. Bäddat För Trubbel – Sånt Är Livet

Egetligen hade jag kunnat välja vilken låt som helst från Bäddat för trubbels debutalbum, ”Det här är inte New York”. Det hade lika gärna kunnat bli ”Kungen heter Jandek”, ”Arlöv Park Hotel” eller ”Jag är bättre än dig”. Så djävla bra är plattan. I mina ögon är ”Det här är inte New York” det bästa som ett svenskt band har släppt sedan Knugen Faller släppte ”Vad vill ungdomen i dag” 2007. Varför det blev ”Sånt är livet”? Inte en aning. Kanske är det texten. Kanske drivet. Kanske saxen. Bra som fan är det i alla fall.

10. Demon’s Claws -Fed From Her Hand – In The Red Records

Varför göra det svårt för sig. Allt som krävs för att det ska fungera är ett rakt beat, en hyfsat riff och en bra melodi. Demon’s Claws följer storstilat upp mästerverket ”Satan’s little pet pig”. Irriterande bra.

11. Subtle Turnhips – Wah Wah Wah – Hozac Records

Subtle Turnhips album, ”Terd”, är onekligen något av ett mästerverk. Och allra klarast lyser ”Wah Wah Wah”, som låter som något som Mark E Smith glömt i en hotellbar i Nottingham efter en lång blöt natt på stan. Två saker måste särskilt nämnas: sånginsatsen och användningen av blockflöjt. Utomordentligt!

12. Woods – Blood Dries Darker – Woodsist Records

Bara så att ni vet, Neil Young är en pajas. Woods is where it’s at!

13. Bugs & Rats – Hallway – Bugs & Rats

Rejäl noisepop. Och kanske årets överraskning.

14. Home Blitz -Murder In My Heart – Almost Ready Records

Vem hade kunnat tro att The Searchers kunde låta så här bra. Men så är det ju, precis allt som Daniel DiMaggio rör vid blir till guld. Produktionen är precis så där papplådeartad som man vill att den ska vara och det brister på precis rätt ställen. Det bör dock sägas att det är lite lustigt att Home Blitz bästa låtar (nästan) alltid är versioner på andra bands och artisters låtar.

15. Tyvek – 4312 – In The Red Records

Tyvek lär oss hur man räknar i Detroit. ”4312″ luktar mer Wire och ”Pink Flag” än en handduk indränkt med Colin Newmans svett.

16. Electric Bunnies – Pretty Joanna – Sacred Bones

Årets användning av feedback. Punkt. Slut. Låten är dessutom ”kick ass”.

17. Condominium – Gag – Deer Healer Records

En del går igång på och tröstar sig med flottiga trehundragrams cheeseburgare eller riktigt ohälsosamt blodiga stekar. Andra får upp pulsen och känner mening med livet när de för tjugonde gången blir tvungna att punga ut med sina surt förvärvade stålar för The Stooges ”Raw power” eftersom något ruttet och profithungrigt skivbolag bestämt sig för att remixa, remastra eller repaketera skiten för tjugonde gången på tjugosju år. En tredje kategori försöker skapa sig lycka genom att flänga land och rike runt för att titta på fotboll och samla på matchprogram. Det sägs dessutom att det finns en del människor som går i gång på tits ‘n’ ass. Själv gillar jag Condominiums ”Gag”. Väldigt mycket. När de efter den lugna inledningen brötar loss smäller jag av. En halvsekund innan stöket tar fart släpper de in lite feedback och nackhåren bara reser sig!

18. Puddin Pops – Totally – Florida’s Dying

Varje gång jag hör Puddin Pops ”Totally!” går jag helt bananas. Svårare än så är det inte. Årets mest givna floorfiller. Från Florida’s Dyings ”Party platter”.

19. Pierre & Bastien – RMI – SDZ Records

Holy smokes, Batman! – Wham baam thank you m’am! – When it’s time to party, we WILL party hard!

Och alla andra dumheter som man kan vräka ur sig när man ånyo – för vilken gång i ordningen undrar man – har förälskat sig upp över öronen i en låt. Och nu slänger jag ur mig allting på en och samma gång. Exorcistenstilen! Allt ska ut! Det är lika bra. Jag menar, vem tusan behöver ord och fraser och utrop när man har Pierre & Bastiens ”RMI” i lurarna? Inte jag i alla fall. Verkligen inte. Jag kan knappt sitta still, så upphetsad är jag. Det kryper i hela kroppen. Jag har myror i underbrallorna. Och fötterna går i samma tempo som det som James Brown höll under mitten av 60-talet. Fast! Utan pardon. Papa needs a brand new heart! Ett skevt, lätt oroat leende på läpparna. Som en trettonåring på en förstadate. And always remember, kids, you don’t put out on the first date. Om det inte är en date med Pierre eller Bastien eller varför inte båda två.

20. Surf Friends – You’re On My Mind – Powertool Records

Jo, det är en petitess and all that jive, men ibland behöver man inte så mycket mer än en petitess för att bli på bra humör. Ni får säga vad ni vill, jag gillar Surf Friends.

21. The Ladies – New Shame – Grave Mistake Records

Vill man var tuff måste man spela fort och sjunga om sex med lösaktiga scandal beauties. Töm och glöm typ. The Ladies från Richmond, Virginia, låter inte så lite som tidiga Dwarves, men vad fan gör egentligen det när de gör det med stil och finess. Pang på rödbetan bara! Och framförallt se nu till att ha mycket sex i baksätet på bilen under den sista julledigheten. Det är du värd. Telefonnummer behöver du dock inte lägga på minnet. Kör så det ryker!

22. Bad Banana – Word Buzz – Bad Banana

Eric’s Trip för 10-talet.

23. The Pheromoans – God’s Gone Mad – Savoury Time

Jepp, jag är en Pheromoans-slut. Så är det bara. Trodde jag hade klarat av att göra mig fri från detta band, men jag hade visst fel. Och nu sitter jag här alldeles svettig av längtan efter albumet som ska släppas i slutet av februari. James Pheromoan dog inte för våra synder och gud har bevisligen inte alla knivar i lådan.

24. Nobunny – It Tastes Just Like A Milkshake – Douchmaster Records

”First blood” kan dra åt helvete. Jag gillade inte albumet. Inte alls! Men på den här b-sidan till ”Brace face” får vår käre vän Kanin verkligen till det. Årets powerpoplåt utan diskussion.

25. The Moonhearts – Deathstar pt. 2 – Tic Tac Totally

När orden tar slut kan man låta låtarna tala för sig själva. Något som ”Deathstar pt. 2″ lyckas väldigt bra med. Perfekt avslutning på ett perfekt år.

För er som vill ha hela plattan med omslag och allting är det bara att lämna en kommentar här nedanför eller så laddar ni ner det hela här.

And always remember, kids, politics is pigshit #8

Lagom till att det lackar mot jul är den vedervärdige mannen från Partille tillbaka. Vi talar förstås om The Mongonaut och en ny omgång av ”And always remember, kids, politics is pigshit”. Och den här gången bjuder vår käre vän på finfina låtar från The Loved Ones, Strange Attractor, Bernard Chabert, Voice of the Puppets, The Numbers och Edwin Starr. För att inte tala om J Churchs magnifika version av The Mobs gamla kängdänga ”No doves fly here”. Som om inte det var nog får vi dessutom utdrag från Chris Morris klassiska intervju med Brett Easton Ellis, en berättelse om vad som kan hända om man drar med sig servitriser hem från krogen, en förklaring till varför Iggy Pop gillar att skära sig med flaskor och en historia om vad som hände när Happy Birthday var i Berlin.

And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!

1. Let me introduce the village (voice) idiot
2. Voice of the Puppets: You’re All I Wanted & A Car (1980)
3. What motivates Brett Easton Ellis?
4. The Ladies: New Shame (2010)
5. It brought a lump in my throat
6. J Church: No Doves Fly Here (1993)
7. What do you think is scary?
8. Beat Happening: Our Secret (1984)
9. All chapters, no book
10. The Numbers: Sunset Strip (1978)
11. Typeface: Korea, Electro, No face…
12. The Splinters: Blood On My Hands (2010)
13. What the heck, what’s the worst thing that can happen?
14. Razar: Task Force (Undercover Cops) (1978)
15. Garage is just balls out fun rock’n'roll!!!
16. The Victims: Television Addict (1978)
17. The Dead Kenny G’s
18. Bad Brains: Pay To Cum (1980)
19. You wouldn’t wear that hair style and that hair color if it wasn’t for punk
20. Nobunny: It Tastes Just Like A Milkshake (2010)
21. As much emotion as possible with as little as possible
22. Strange Attractor: Go Fuck My Brain (2010)
23. We’re gonna be rockstars!
24. Bernard Chabert: Olga Selzer (1970)
25. How did your start this band?
26. The Loved Ones: Suprise, Suprise (For You) (1967)
27. He cut himself with a bottle because he felt ashamed
28. Edwin Starr: Double O Soul (1965)
29. Pere Ubu is a cup
30. Puddin Pops: Totally! (2010)

And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!

Beth, I hear you callin’

Det finns röster. Och så finns det Röster. Uttrycksfulla, kärleksfulla, svidande och sorgefulla. Om jag fick välja en röst att symbolisera mitt liv skulle det vara Beth Ortons. Ingen kan som hon få stenstoden inombords att vakna till liv. Vanligtvis krävs det bara ett par rader innan tårarna kommer. Av glädje. Av sorg.  Beth får det att hända. Lyssna till exempel på hennes fantastiska cover av Big Stars oemotståndligt vackra ”Thirteen” som hon gör med Sam Amidon efter att de nåtts av nyheten att Alex Chilton gått bort.

Beth Orton & Sam Amidon – Thirteen (Big star cover)

Hör hur rösten spricker i raden ”maybe Friday I can get tickets for the dance” och förstärker det melankoliska i denna underbara historia om en ungdomsförälskelse på ett hjärtskärande vis. Tack Sam. För neo-folk-artisten Sam Amidon är skälet till att jag sitter här och än en gång njuter av Beth. (Det var på tok för länge sedan) Hon medverkar nämligen på  ett par låtar på hans senaste platta ”I see the sign”.

Sam Amidon – How Come That Blood

Det är en förnämlig skiva som för Sam ytterligare ett steg framåt som artist. Det är lite som en blandning mellan Damien Jurado och Nick Drake och ibland förstärkt med lite moderna rytmer. Men, faktum kvarstår, Beths röst är fortfarande störst. Minns hur vackert det var när hon hittade en samarbetspartner i en annan av pophistoriens vackraste röster:

YouTube Preview Image

Will you finance my rock ‘n’ roll blog – All I wanna do is dance

Sommarsolstånd! Äntligen är det dags igen. Väck förfäderna! Ut i fält. Gräv upp de gamla skeppen. Ge igen för gammal ost. Här ska fan-i-mig hädas. Äntligen midsommar. Från inget ljus till varde ljus. Hög tid för hedniska riter under midnattssolen. Som vi har längtat. Så vad väntar ni på era fähundar. Av med paltorna. Kasta av dig byråkratkostymen, bibliotekariebrillor, swingpjatten, hipsterkostymen, cheaky monkey jeansen, bjäfset från mtwtfss och de ironiskt skurna t-shirtsen från Acne Jeans. Bort med skiten. Människa, frigör dig! Kasta oket och visa skiten fingret. Nu ska vi tillbaka i tiden. Finna ursprunget. Ut i naturen. Upp på fjällen. Ut i skogen. Primalskrik och skit! Här ska skrämmas slag på vite krists anhängare. Typ. Så på med djurskinn, hjälm och corpsepaint. Sätt på datorn, knappa in www.eniro.se, skriv in Norge + stavkyrka i sökfältet, tryck på vägbeskrivning och programmera gps:en. Och för allt i världen glöm inte den rostiga medeltidsdolken, hillebarden, tvåhandsyxan eller spikklubban. Innan du lämnar hemmet glöm inte att kolla så att du har med dig nycklar, cigaretter och zippotändare. Mer eld!

Aanal Beehemoth: Kill For Money

Blithe: Born to Be Bored

It’s soft love

Det är ju mycket snack om kungligheter nu för tiden. USA – the big republic – är ju hemland för ganska många rojalister, motsägelsefullt nog. Ni vet, gräset är alltid grönare…trots det har de låtit en drottning smyga iväg norr om 49e breddgraden. USAs indiepopdrottning Rose Melberg har sedan födseln i sunny California sakta men säkert rört sig norrut. Ganska tidigt och länge. Det började i början av 90-talet hemma Sacramento då Rose tillsammans med några kompisar bildade Tiger Trap, bandet som bara fanns i ett år men som formade det som kan sägas vara amerikansk twee. Rose startade sedan Go Sailor, lika kortlivat, innan hon hamnade i Pacific Northwest, träffade Jen Sbragia och skapade The Softies vars fina ”It’s love” jag äntligen hittat på LP. Serietecknaren Adrian Tomines underbara artwork till skivan gör LP-formatet i stort sett omistligt.
I slutet av 90talet blev Rose ”solo” och släppte det magnifika albumet ”Portola”. Nu bor hon i Vancouver, Canada men efter att förra året ha släppt ännu ett strongt album på K-records hör jag ryktas att USA vill hämta hem sin förlorade drottning. Faktum är att djungeltrumman säger att Fox planerar ännu en säsong av ”24″ som går ut på att den enda personen som kan rädda USA från moraliskt förfall är en späd sångerska vid namn Rosalie (!) som gömmer sig i Kanada. När alla övertalningsförsök misslyckats skickar presidenten Jack Bauer för att med våld hämta hem stackars Rosalie. Enligt hörsägen ska Bauers sedvanliga fysiska tortyr ha bytts ut mot audiell; han låser in Rose, förlåt, Rosalie i ett rum och spelar det ”absolute worst of American Idol” 24:7. Självklart överlever hon inte.
Rose lever, som tur är, och tidigare i år sjöng på ett spår på bandet Gigi’s nya skiva och låten ”Alone at the pier” är en underbar 60pastisch. Handklapp? Självklart!

Tiger Trap – Supercrush
Go Sailor – The boy who sailed around the world
The Softies (Live 1996)
Rose Melberg – Things That We Do
Gigi feat Rose Melberg – Alone at the pier

YouTube Preview Image

And always remember, kids, politics is pigshit!

Allt är politik. Det är åtminstone vad man fick lära sig vid Göteborgs universitet. Att sitta hemma och pilla sig i naveln med en kall punkis i handen är lika mycket politik som att skriva texter till Syndikalisten, Brand eller Göteborgs Fria Tidning. Jajamensan! Och utifrån samma princip är det helt OK att stanna hemma i lägenheten för att lyssna på de senast inköpta sjuorna från Demon’s Claws, First Base och The Jameses istället för att ge sig ut och demonstrera på 1:a maj.

Fuckallism är också en ism. Minst lika fin och frejdig som alla andra skabbiga ismer.

Mitt problem med 1:a maj och alla demonstrationer är att det inte finns något tåg för mig att gå i. Syndikalisterna gillar samba. Vänsterpartisterna är vegetarianer och lyssnar bara på skabbig svensk trallpunk eller Lars Winnerbäck. Sossarna är nere med nå’n djävla brud som gick och vann melodifestivalen helt oväntat.

Dessutom vill alla de här tågen ha mer politik. Mer lagar och regler. Mer bidrag. Mer kvar i plånboken. Mer inskränkningar. Mer frihet. Mer! Mer! Mer! Vad är det för fel på minimalism? Är jag helt uppe i det blå som nöjer mig med ett par kalla och ett gäng singlar? Va? Om jag ska vara helt ärlig vill jag ha mindre politik. Mindre av allt! Men var tusan är mitt tåg? Va!?! Ehh. Så länge man slänger upp två fingrar i luften åt allt och alla som försöker styra våra liv och inskränka vårt liebensraum är man en av the good guys i min bok. Hell, man behöver inte ens klä sig i vitt!

Denna politiska/icke-politiska dag till ära har vi satt ihop en liten mixtape som är tänkt att glädja herrskapet framåt natten när ni börjar tröttna på att tro att ni har alla rätt och att ni vet allting och att det är möjligt att förändra världen. Lilla vän, låt mig berätta en sak, det är kört. Finito. Too far gone. Bron har rasat och det är lika bra att gilla läget. Ta fram den här tapen i just det ögonblick då ni inser att ni är fucked på riktigt. Gör det. Det kan rädda era liv. Det är i de ögonblicken som man inser att allt man behöver är ett gäng punkisar och ett par sjuor av Charles Albright, King Tuff, The Beguiled och The Barron Knights. Ahh. Livet ler sitt allra vackraste leende!

And always remember, kids, politics is pigshit!

1. That terrible drug LSD
2. Charles Albright: I’m On Drugs
3. We wanna get loaded
4. Demon’s Claws: Hunting On The 49th
5. Q’uel beast!
6. The Barron Knights: You’re All I Need
7. Lou Reed is high on life and wants people to take drugs
8. The Lamps: Niels Bohr Was An Excellent Ping Pong Player
9. I licked the Spider
10. King Tuff: Sun Medallion
11. Cops are clever
12. Donovan: Superlungs Supergirl
13. Dropping acid is not such a bad idea
14. Guinea Worms: Drunk In You Uggs
15. Of course I’m going to love it
16. The Beguiled: Black Gloves
17. Mike Rep: Donovan’s Brain
18. Where’s my commercial?
19. Jocelyn: Nitty Gritty
20. The psychedelic experience
21. Frat Dad: Freak of Nature
22. Steve Reich: It’s Gonna Rain

Hitsen från Blitzen

I got the gift that keeps on giving
It’s called an electric guitar
It can express many different emotions
… I’ve got to get some gum
… Wait a second

Mina vänner, på allmän begäran presenterar Our Favourite den helt makalöst magnifika och maffiga mixtapen ”Hitsen från Blitzen”. Om mina källor stämmer anser den svenska kulturmaffian och lo-fi-posset att det här kan vara den ultimata mixtapen med Home Blitz. Fredrik Strage lär ha kallat Daniel DiMaggio det vackraste nya svarta sedan Atari Teenage Riot. I trakterna runt Karlaplan viskas det till och med om att Per Sinding-Larsen – över en lunch på Fältöversten – ska ha sagt till Germund Stenhag, ”ska du bara köpa en samling med Home Blitz i år så ska du köpa ”Hitsen från Blitzen. Den är så djävla vass. Och det är lika bra att hoppa på tåget nu för i nästa vecka kör vi den som grej of the day på Kulturnyheterna. Och då vet du att det kommer att vara slutsåld på Pettan innan helgen infinner sig. Believe!”. Jepp, så het är den här skiten. Du vet, när till och med PSL och the mighty Stenhag är med på båten, då är saker och ting heta som lava. Vanligtvis ger vi själva fan i vad kultureliten och de självutnämnda experterna tycker och säger men när vi nu för en gångs skull är på samma sida som kulturvänstern – aka de köpta – kan vi ju dra nytta av packet till att sprida the good word ute i stugorna*. Hey! Vad har vi att förlora på det liksom. Bra skit är bra skit. Oavsett vilken sida man står på så bör man känna till att ”Hitsen från Blitzen” är fylld till bredden med köttig och sårbar lo-fi. Rå lo-fi-skit som varenda människa behöver ha i sin ägo. 15 låtar. 35 minuter. Total tillfredsställelse. Lite som en date med natten. Ni fattar, ni är ju inte bakom flötet. N’est-ce pas?

1. Little League (från Weird Wings, 2007)
2. Hey! (från Home Blitz, 2005)
3. Is Anybody There (från Out of Phase, 2009)
4. Perpetual Night (från Perpetual Night, 2010)
5. Stupid Street (från Live Outside, 2006)
6. AC S.S. (från Home Blitz, 2005)
7. Murder in My Hear (från Perpetual Night, 2010)
8. Nighttime Feel (från Out of Phase, 2009)
9. Right Cut Even (från Weird Wings, 2007)
10. Feeling Cold (från Live Outside, 2006)
11. Two Steps  (från Out of Phase, 2009)
12. Apocalyptic Grades 2005 A.D. (från Home Blitz, 2005)
13. Don’t  Talk to Me (från Out of Phase, 2009)
14. World War III (från Out of Phase, 2009)
15. My Town (från Weird Wings, 2007)

Du laddar ner ljuvligheten här.

Och du, när vi nu har varit så storstilade att vi har bjudit dig på kickarnas kick kan väl du vara så snäll att du beger dig över till Midheaven och köper Out of Phase”. Det är det fan i mig värt. Do it! Annars bussar vi Henry på dig. Bastard!

*För er som har svårt att hantera ironi eller som inte känner undertecknad kan det väl vara bra att föra in en passus om att man bör filtrera all skit jag säger. Enligt den som känner mig bäst – vi kan kalla personen ifråga för L – bör man ta ungefär fyra procent av allt jag säger på allvar. Resten kan man ta mer lättsamt på. Jag tror ni fattar vad det är jag försöker säga, men å andra sidan kan ju den här lilla inflikningen vara något man bör sortera bort. Anyhoo, gör vad fan du vill, see if I care som Kenny & The 4th Dimension sjöng för mycket länge sedan.