Kategori: 60

Old fart at play

Holograms kan dra åt helvete! Grass Widow, Choir of Young Believers, Royal Headache, Iceage, Spacin, Korallröven, White Load, Goat, Useless Eaters, King Tuff och Tribes likaså. Praktiskt taget allt gjort och utgivet efter den 8:e mars 1982 stinker förruttnade likdelar och förtjänar ett skott i hjärtat. Åt helvete med det nya, släpp lös det gamla. Kör hela djävla 90-talistgenerationen direkt till Farmek eller Scan. Köttkvarnen. Det är allt de förtjänar. Gör hipster-korv av packet. Tror att de kan uppfinna hjulet igen. I helvete att vi går på den lätta.

Allt var bättre förr! Särskilt Sanford Clark.

Sanford Clark: It’s Nothing To Me

God is dead: What next?

Once you’ve heard Beefheart, it’s hard to wash him out of your clothes. It stains, like coffee or blood.

Inledningsvis ett erkännande, jag har aldrig fattat Frank Zappa. När jag var ung, blåögd, naiv, tjugo kilo lättare och ofördärvad jobbade jag i en skivbutik i en mellanstor stad på östkusten. Av någon obegriplig anledning diggade butikens ägare Zappa. Och med diggade så menar jag förstås att han gillade att spela Zappas plattor i butiken. Var och varannan dag. Och på hög volym. Det här var förstås pest och pina för en snubbe runt tjugo som trodde att han visste allting om musik och som hävdade att Bobby Gillespie, Kevin Shields och Thurston Moore var allt det där och en påse med salt och vinägerchips (ahh, to be young and naive again…). Mitt liv var ett rent helvete skulle man kunna säga. Fram till den dag då Zappas platta ”Hot rats” och låten ”Willie the pimp” åkte på butikens stereo…

Ett fläskigt, bonnigt fiolintro. En lättfotat beat. Ett enkelt riff. Och så den där rösten. Den där förbannade rösten. Lika magisk som bandet som backade upp honom under karriären. Som om alla demoner i helvetet hade vaknat upp och bestämt sig för att nu djävlar ska vi bilda ett band som ska ta världen med storm och att de väldigt snabbt enades om att den allra största och mest fritänkande demonen – The Old Fart – skulle vara the lead singer och att de skulle göra musik som aldrig tidigare hade hörts av människoöron.

Jag minns att allt jag kunde tänka var ”vad i helvete är det här!?!” Det här är fan-i-mig helt magnifikt. Större än livet självt. Och vem fan är det som sjunger så förbannat ljuvligt!?! This! Shit! Rules! Så här i efterhand kan man se detta första möte med Don Van Vliet – aka Captain Beefheart – som en uppenbarelse. Efter det har mitt liv aldrig varit sig likt. Sedan dess har jag haft en ständig följeslagare genom livet. Snabbt införskaffades (i kronologisk inköpsordning) ”Lick my decals off, baby!”, ”Safe as milk”, ”Shiny beast (bat chain puller)”, ”Strictly personal” och ”Trout mask replica” och helt plötsligt blev mitt liv så mycket bättre. Det var nästan som att det fick mening, och om det inte fick mening, så gjorde i alla fall Captain Beefheart & His Magic Band meningslösheten tolererbar och uthärdlig med sin totalt uppfuckade och himmelska musik. För att inte tala om hur snabbt den fick mig att glömma ungdomssynder som Bobby, Kevin och Thurston.

När jag i dag nås av informationen om att The Good Old Captain har dragit vidare till nya äventyr känner jag mig bara helt matt. Det kan inte vara sant. I dag kommer att bli en tung dag, men jag kan lova att hela dagen kommer att ägnas åt att hylla den störste av dem alla. Så när festen drar i gång i kväll vill jag att ni kommer ihåg att för varje sipp som ni drar för er själva bör ni dra en för all the dead homiez. Världen kommer aldrig bli sig likt igen.

Ge mig den där gammaldags religionen!

Captain Beefheart & the Magic Band: Lick My Decals Off Baby

Captain Beefheart & the Magic Band: Moonlight On Vermont

And always remember, kids, politics is pigshit #8

Lagom till att det lackar mot jul är den vedervärdige mannen från Partille tillbaka. Vi talar förstås om The Mongonaut och en ny omgång av ”And always remember, kids, politics is pigshit”. Och den här gången bjuder vår käre vän på finfina låtar från The Loved Ones, Strange Attractor, Bernard Chabert, Voice of the Puppets, The Numbers och Edwin Starr. För att inte tala om J Churchs magnifika version av The Mobs gamla kängdänga ”No doves fly here”. Som om inte det var nog får vi dessutom utdrag från Chris Morris klassiska intervju med Brett Easton Ellis, en berättelse om vad som kan hända om man drar med sig servitriser hem från krogen, en förklaring till varför Iggy Pop gillar att skära sig med flaskor och en historia om vad som hände när Happy Birthday var i Berlin.

And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!

1. Let me introduce the village (voice) idiot
2. Voice of the Puppets: You’re All I Wanted & A Car (1980)
3. What motivates Brett Easton Ellis?
4. The Ladies: New Shame (2010)
5. It brought a lump in my throat
6. J Church: No Doves Fly Here (1993)
7. What do you think is scary?
8. Beat Happening: Our Secret (1984)
9. All chapters, no book
10. The Numbers: Sunset Strip (1978)
11. Typeface: Korea, Electro, No face…
12. The Splinters: Blood On My Hands (2010)
13. What the heck, what’s the worst thing that can happen?
14. Razar: Task Force (Undercover Cops) (1978)
15. Garage is just balls out fun rock’n’roll!!!
16. The Victims: Television Addict (1978)
17. The Dead Kenny G’s
18. Bad Brains: Pay To Cum (1980)
19. You wouldn’t wear that hair style and that hair color if it wasn’t for punk
20. Nobunny: It Tastes Just Like A Milkshake (2010)
21. As much emotion as possible with as little as possible
22. Strange Attractor: Go Fuck My Brain (2010)
23. We’re gonna be rockstars!
24. Bernard Chabert: Olga Selzer (1970)
25. How did your start this band?
26. The Loved Ones: Suprise, Suprise (For You) (1967)
27. He cut himself with a bottle because he felt ashamed
28. Edwin Starr: Double O Soul (1965)
29. Pere Ubu is a cup
30. Puddin Pops: Totally! (2010)

And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!

Jag gillar blommor, jag gillar träd, jag gillar naturen som den är

Holy fuck! Jag börjar visst bli gråtmild på gamla dagar. Och inte visste jag att blommor kunde lukta så här gott och att jag gillade att ha dem inflätade i mitt hår. Let it all hang out! Och vad vacker du är! Kommer du att vara där, at the love-in? Jag älskar dig! Och dig! Och dig! Och dig! Och vad vacker världen är! Vilka färger. Jag tror jag trippar. Förresten, ska vi ligga med varandra. Du vet, fri kärlek är den enda kärleken för mig. Förr var jag kall, hård och cynisk. Men inte längre. Konversion! Hat och mörker byts mot solsken och kärlek. Det är konstigt, jag visste inte att jag egentligen var en så pass blödig djävel. MP here I come! Nu kör jag utan underbrallor och är inte rädd för att visa mina känslor. Och jag protesterar mot krig. Alla krig. Tar ställning. Så fort jag är klar med den här texten ska jag skriva ett brev till Anders Carlgren där jag protesterar mot kärnkraft, miljöförstörning och hanteringen av klimatet. Allt jag kan säga är fuck Electric Eels, Bobby Soxx, Brainbombs och all annan hatmusik. Från och med nu är det bara skön djävla bryt-psyk som gäller.

Bohemian Vendetta: Riddles & Fairytails

Bohemian Vendetta: (She Always Gives Me) Pleasure

Hippie is the new punk! Fatta!

And always remember, kids, politics is pigshit!

Allt är politik. Det är åtminstone vad man fick lära sig vid Göteborgs universitet. Att sitta hemma och pilla sig i naveln med en kall punkis i handen är lika mycket politik som att skriva texter till Syndikalisten, Brand eller Göteborgs Fria Tidning. Jajamensan! Och utifrån samma princip är det helt OK att stanna hemma i lägenheten för att lyssna på de senast inköpta sjuorna från Demon’s Claws, First Base och The Jameses istället för att ge sig ut och demonstrera på 1:a maj.

Fuckallism är också en ism. Minst lika fin och frejdig som alla andra skabbiga ismer.

Mitt problem med 1:a maj och alla demonstrationer är att det inte finns något tåg för mig att gå i. Syndikalisterna gillar samba. Vänsterpartisterna är vegetarianer och lyssnar bara på skabbig svensk trallpunk eller Lars Winnerbäck. Sossarna är nere med nå’n djävla brud som gick och vann melodifestivalen helt oväntat.

Dessutom vill alla de här tågen ha mer politik. Mer lagar och regler. Mer bidrag. Mer kvar i plånboken. Mer inskränkningar. Mer frihet. Mer! Mer! Mer! Vad är det för fel på minimalism? Är jag helt uppe i det blå som nöjer mig med ett par kalla och ett gäng singlar? Va? Om jag ska vara helt ärlig vill jag ha mindre politik. Mindre av allt! Men var tusan är mitt tåg? Va!?! Ehh. Så länge man slänger upp två fingrar i luften åt allt och alla som försöker styra våra liv och inskränka vårt liebensraum är man en av the good guys i min bok. Hell, man behöver inte ens klä sig i vitt!

Denna politiska/icke-politiska dag till ära har vi satt ihop en liten mixtape som är tänkt att glädja herrskapet framåt natten när ni börjar tröttna på att tro att ni har alla rätt och att ni vet allting och att det är möjligt att förändra världen. Lilla vän, låt mig berätta en sak, det är kört. Finito. Too far gone. Bron har rasat och det är lika bra att gilla läget. Ta fram den här tapen i just det ögonblick då ni inser att ni är fucked på riktigt. Gör det. Det kan rädda era liv. Det är i de ögonblicken som man inser att allt man behöver är ett gäng punkisar och ett par sjuor av Charles Albright, King Tuff, The Beguiled och The Barron Knights. Ahh. Livet ler sitt allra vackraste leende!

And always remember, kids, politics is pigshit!

1. That terrible drug LSD
2. Charles Albright: I’m On Drugs
3. We wanna get loaded
4. Demon’s Claws: Hunting On The 49th
5. Q’uel beast!
6. The Barron Knights: You’re All I Need
7. Lou Reed is high on life and wants people to take drugs
8. The Lamps: Niels Bohr Was An Excellent Ping Pong Player
9. I licked the Spider
10. King Tuff: Sun Medallion
11. Cops are clever
12. Donovan: Superlungs Supergirl
13. Dropping acid is not such a bad idea
14. Guinea Worms: Drunk In You Uggs
15. Of course I’m going to love it
16. The Beguiled: Black Gloves
17. Mike Rep: Donovan’s Brain
18. Where’s my commercial?
19. Jocelyn: Nitty Gritty
20. The psychedelic experience
21. Frat Dad: Freak of Nature
22. Steve Reich: It’s Gonna Rain

Girl group week, entry #4: Feminine Complex

Dunk. Dunk. Dunk. Basketbollen dunsar rytmiskt mot golvet i Maplewood High School gym. Året är 1966 och för fyra femtedelar av skolans kvinnliga basketlag verkar rytmen smitta av sig. Dunk. Dunk. Da-dunk-dunk. Baby, baby. Lana Napier, Jean Williams, Judi Griffith och Mindy Dalton plockade upp instrumenten och blev så småningom The Feminine Complex.

The Feminine Complex – I’ve Been Workin’ On You

Ett år senare fick de spela in en skiva. Sedan var det slut. Bandet upplöstes innan skivan ens kom ut. Kanske var det en protest mot att producenten tvingat dem bort från deras mer instinktiva, råa sound. Lyckligtvis finns deras demoversioner sparade och tack vare Ace Records finns de att få tag i. Där går det att hitta många fynd under etiketten Girls with guitars. Till exempel sådana class acts som Goldie & the gingerbreads.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=lsoXZMuoUp4[/youtube]

Girl group week, entry #3: Sandy Posey

Vissa låtar gör sig bäst okommenterade. De klarar sig på egen hand. De är tillräcklig starka för att stå på egna ben. Dessutom har jag en tendens att ordbajsa allt för mycket. Shut up, you fucking baby. Mina damer och herrar, jag ger er Sandy Poseys ”Born a woman”. Inspelade och utgiven 1966 och så djävla knäckande bra att man nästan trillar av pinn. Som någon bra mycket smartare än mig sa, best shit ever.

Sandy Posey: Born A Woman

Women’s lib and all that jive.

A must have for all punks, garagers, scensters & urinators!

Ser du dig själv som en skivsamlare? Är du en av dem? Ett av de kutryggiga, glasögonprydda, surt luktande, skostirrande, besserwissande, andfådda, lätt upphetsade, snörvlande, sjutumssamlande och pretentiösa arslena? Svensk punk 1977 till 1981? Allt som The Fall spelade in under perioden 1981 till 1983. ”The MES, Scanlon, Riley och The Hanley Brothers line-up”? Allt som Will Oldham någonsin lagt sin hand vid? Hudiks finest? Eller är det soul från Memphis mellan 1963 och 1968 som gäller? Jay Reatard? Fransk psych och sitarmangel från 1967 till 1972? Brittiska girl groups? På sjutum? Är du en Dieter eller en Kugelberg? Spelar det egentligen någon roll. Sannolikt inte. Personligen ser jag inte mig själv som en skivsamlare. Även om jag samlar skivor. Även om jag bara för någon vecka sedan pungade ut en ansenlig summa pengar för de tre första singlarna med Brainbombs. Och det trots att jag redan hade två av dem. Trade fodder! Även om dagens lunchsamtal med kollegorna fick mig att inse att jag kanske är lite väl insnöad på europeisk KBD och har lite för bra koll på vad vissa skivor är värda. Vad som fick mig att inse denna bistra sanning var att en av mina kollegor under dagens lunch tog upp att veckans nummer av Affärsvärlden hade en artikel om placeringar. Något som man tydligen har varje vecka. Konstigt vore väl annat. Tidigare har man bl.a. avverkat guld, aktier, räntefonder, viner, fastigheter och gitarrer som placeringsobjekt. Vad som var speciellt med veckans nummer var att denna gång handlade artikeln om placeringar i vinyl (del 1 och del 2). Min kollega upplyste sedan alla vid bordet om att det kanske kunde finnas pengar i hans gamla punksamling (en samling som jag väldigt diskret visat mig villig att köpa för en nätt summa). Mmm, tänkte jag, öppnade munnen och sa: ”det kan nog stämma, framför allt om du sitter på svenska eller skandinaviska singlar från sent 70-tal, och särskilt om det är singlar med lite mer obskyra band som Butter Utter eller band från provinserna som New Bondage. Då kan du säkert ha en och annan guldbit i din samling.” Därefter berättade jag att jag just nu höll koll på en Ebayauktion med en EP med det österrikiska bandet Dirt Shit. En av mina absoluta favoritsinglar genom alla tider. En EP som är helt insane. Brutal. Knäckande. Överdjävlig. Kanske slank det även ur mig att denna EP var värd en hel del deg. Big bucks. Big balls! Och jag berättade bland annat att jag blev sjukt nöjd för ett par dagar sedan när den sent en kväll äntligen dök upp på Iphonens ”Ebayapp”. Och då med ett utgångsbud på bara en euro(!). Problemet var bara att den nu var uppe på 190 Euro(!). Vad jag inte avslöjade var att jag fortfarande planerade att lägga ett bud på EP:n. Lite hemligheter/pinsamheter måste man ju behålla för sig själv. Nu över till det viktiga. Minuter senare kom jag in på mitt rum, loggade in på Ebay och vad fick jag se? Un-fucking-believable. En enkel sökning på Popsike visar att någon har betalat ett rejält överpris för denna dyrgrip. Själv får jag fortsätta att leta. Nästa gång, då djävlar, då ska den bli min! My precious. Fram till dess är jag på jakt efter dessa två franska freakbeat-pärlor med Serge Franklin. Jag måste säga att det här är bland det bästa jag har hört under de senaste veckorna. Grymt livsbejakande. Nästan så man får för sig att gifta sig med skiten. The KKK took my baby away and all I got was this lousy Feeling of Love t-shirt.

Serge Franklin: KKK

Serge Franklin: Exister