Kategori: 70

Once a punk always a…

Neo Boys. K Records

Portland, slutet av 1970talet. Två coola tonårssystrar hittar två lika coola musiksystrar. De blir Neo Boys. De dominerar. Lite i det tysta. Nu har Calvin Johnson, Mr K Punk, försökt att dra sitt strå till stacken för att ge dem dess rättmätiga backspegelerkännanden. Enligt K Records har bandet och Calvin sökt igenom varenda källare i Pacific Northwest som någonsin haft nå’t med en punkspelning att göra. Resultatet är Sooner or Later, en dubbel-LP som samlar Neo Boys inspelningar från 1977-1982. Can I get a hell yeah?


Ideologier och annan skit

Intelligens och eventuell avsaknad därav bevisas icke genom utseendet, utan genom de uttalanden man gör om utseendets roll för bevisning om intelligensen. Så om jag säger att du ser dum ut, så bevisar det att jag är så intelligent att jag kan spåra din bristande intelligens i ditt ointelligenta utseende.

Mike Rep & The Quotas – Rocket to Nowhere

Eller så bläddrar jag bara igenom dina singelbackar och ser att du saknar Mike Rep & The  Quotas ”Rocket to nowhere”. A big no-no. Men nu har du äntligen chans att göra något åt din bristande begåvning för nu har Might Mouth Music äntligen återutgivit denna fantastiska lilla ädelsten. Köp, köp, köp!

Congratulations, friend

Denna måndag fyller en del av denna blogg år. Ofta när det händer tänker jag på en bilfärd till Göteborg kring millennieskiftet. Målet var Pustervik och en konsert med Mark Eitzel. Göteborg var nämligen enda hållplatsen i Sverige för denna gamla frontfigur för American Music Club. Det var inte många själar i publiken, kanske ett dussin och av dessa hade en tredjedel kommit med samma bil som jag. Det har inte stoppat Mark Eitzel som fortsatt att släppa plattor (och till och med återupplivat AMC sedan dess). Här är en intim liveversion av en av de bästa låtarna från senare år.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=BXMNudJS1qk[/youtube]

På vägen hem från den ganska deprimerande spelningen – på grund av den nakna lokalen – roade vi oss med att lyssna på Betty Wrights ”Shoorah, shoorah” och sätta handklappen. Titta hur en äldre men fortfarande svängig Betty gör det hos Jools Holland:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=5JLyW8-TU7I[/youtube]

Touching you in ways that don’t feel comfortable

Vi bildades i maj 1978 eftersom vi var så jävla trötta på all jävla musik vi hörde. Utbudet i Gävle bestod mest av hippiejävlar som stod och spelade halvtimmeslåtar. Vår ursprungliga trummis har vi spolat för han var svennepopsbög, och istället har vi nu en skinhead från skogarna öster om Gävle, ett riktigt odjur. – Janne Ricknell P.F. Commando, 1979

Ah. Tänk att få vara 15 år igen. Sexuellt frustrerad. Utstött. Dryg. Barnslig. Bakom flötet. Med dålig hy. Dampad. Nihilist. Naiv. Energisk. Anarkist. Pantad. Ynklig. Uppkäftig. Som en bortskämd byracka. Med hundhalsband och skit. En ligist. Som skriver ”död åt raggarna” med bajs inne på toaletten på Kisas enda diskotek. En misslyckad abort. Som ber Svenne Pop och alla neohippies att fara åt helvete. Ett riktigt missfoster. En snorunge. Men som också vet allt om världen. Vad som är rätt. Vad som är fel. Att Pistols suger kuk och att The Pigs is where it’s at. Och som pekar finger åt allt och alla. Med ett gigantiskt självförtroende. Det är väl endast då som man kan få ur sig rader som:

The modern girls talks about liberation
The modern girls talks about human rights
The modern girls talks so much
But they just wanna get fucked

Det är så efterblivet att det är snudd på genialt. Urblåst. Korkat. Hjärndött. Check. Check. Check! På gränsen till osmakligt. För de av er som röstar i riksdagsval, prenumererar på nyhetsbrevet ”Genusteori 101” och som kan stava till Gudrun Schyman och Tina Rosenberg ter det sig säkert avtändande. Men kom igen, släpp sargen och kom in i matchen, det är bara rock ‘n’ roll. Dessutom är det faktiskt så att jag råkar gilla barnsligheter och fuckallism. Kanske är jag för dum för att fatta. Tjenare kungen!

Det finns de som vill hävda att det bästa som kommit från Sverige är Alfred Nobel, Björn Borg, Olof Palme och den svenska modellen. Men de som påstår det kan dra åt helvete. Fy fan för dem. Där kan vi snacka om pantade. Eller så har de aldrig hört P.F. Commandos överdjävliga debutalbum ”Manipulerade mongon”. Med låtar som ”Get fucked”, ”Failed abortion” och ”Raggare” välter P.F. Commando kiosker. Tar världen med storm. Med häpnad. Och brallorna kring anklarna. Redo att köra över allt och alla. Ingen pardon. Det roliga är att P.F. Commando låter som om någon ur Brainsbombs gjort ”the dirty” med Poly Sterene eller Lydia Lunch och att resultatet blev fyrlingarna från helvetet. Fast ser man till tidslinjen så är det förmodligen det omvända. Egentligen är det skit samma eftersom allt vi behöver veta är att ”Manipulerade mongon” borde vara en del av det svenska skolsystemet. Den borde vara inpräntad i ryggraden på varje svensk 15-årig. På så vis skulle det kanske kunna bli lite ordning och reda på det här djävla landet.

P.F. Commando – Get Fucked

P.F. Commando – Svenne Pop

Vägra raggarsvinen bensin!

Are we too late for the trend?

Vår lycka är gjord! Det kan knappast ha undgått någon att vi här på Our Favourite tycker att Malmöbandet Bäddat för trubbel är bland det bästa som hänt världen sedan han den där nassen åkte ur Grästorps kommunfullmäktige eller den där gången som Kommissarie Roy släppte sitt debutalbum. Och nu har något hänt som får oss att bete oss som små skolflickor som precis har blivit påkomna med att smygröka inne på tjejtoaletten. För en knapp vecka sedan bad vi nämligen Ola i BFT att sätta ihop en mixtape med sina favoritlåtar till Our Favourite. På vinst och förlust. Bära eller brista. Etc. Sagt och gjort, när vi i går öppnade vår mailbox låg den där. Mixtapen ”Våld och pop”. Fint paketerad med rosa snören och skit omkring. Ni kan tro att våra hjärtan hoppade över ett par slag av ren och skär glädje. Oh the joy! Inte ett öga torrt. För att inte tala om hur mycket det fnittrades och kvittrades inne på den där Lucky Strikes Light-osande toaletten. Flush!

Vad Ola bjuder på med ”Våld och pop” är en hel del strävsam punkrawk, ett och annat norskt misstag, en del snuskigheter, en gnutta hat och ilska, lite kavat oi, ett stycke finländsk genialitet och den allra finaste kanadensiska powerpopen. Nedan följer den fullständiga låtlistan och Olas kommentarer till sina låtval. Bra skit helt enkelt. Det är lika bra att ni laddar ner den med gång. Vem vet hur länge den ligger kvar. Och när du har laddat ner ”Våld och pop” beger du dig till närmaste skivmånglare – förslagsvis Push my buttons eller Rundgång eller så köper ni plattan direkt från BFT på någon av deras spelningar – och köper ett exemplar av ”Det här är inte New York”. Lägg dina stålar där de gör störst nytta!

1. Guttersnipes – Addicted to love (UK 1988)
En perfekt liten poppärla från f.d. Cock Sparrer-kille. Handklapp och popbas är alltid rätt.
2. Victims – I Want Head (USA 1978)
Snusksleaze på Misfitbolaget. Munspelet gör mig alltid lycklig.
3. Chronic – No time (UK 1981)
Om man bortser från det tradiga snackpartiet i början är det här så nära perfekt punk man kan komma. Om bara all anarkopunk hade varit så här bra. Hämtat från fantastiska bloggen KBD Records.
4. Drunks with Guns – Tomorrow we kill (USA 1992)
Dumpunk för folk som gillar Brainbombs och dylikt.
5. The Oslo Morherfuckers – Som i en knulldröm (NOR 2002)
Happy Tom och Chris Summers från Turbonegro tillsamans med Anal Babe-snubbe gör exakt så dum och bra punk som väntat. Blev en tia och inte mer. Synd.
6. Fuckboyz – Full of sin (USA 1990)
2010 upptäckte jag banden Hickey och Fuckboyz, det är jag väldigt glad över. Kolla in Matty Luv för en massa gottis.
7. No Trend – Tear you apart (USA 1985)
No Trend lämnade det värsta bottenlösa människohatet bakom sig för att fokusera på relationer till andra skivan. Blev inte så muntert det heller. Lydia Lunch är med och sjunger.
8. Templars – On my own (USA 2005)
Bästa skinheadbandet. Här med rätt så orepresentativ låt om att klara sig själv när tösen lämnat.
9. Hated Youth – Fuck Russia (USA 1983)
Rysshat från Florida. Bra kombo.
10. Paris Violence – En Attendant L’Apocalypse (FRA 2003)
Franska skins som gillar heavy metal, Baudelaire, Mishima och tunna produktioner. Märkligt, men mycket bra.
11. The Afrika Korps – Fox Lane (USA 1977)
Poppunkspaus. Sött som socker om snusk.
12. Heist – Fuckwit (AUS 1997)
Om bara all hardcore hade varit så här bra, istället får man dras med Fucked Up och dylik dynga. Bästa från Australien efter Rupture. Gitarrslingan!
13-15. Ovens – Fired from the Vogue pt 1, Fired from the Vogue pt 2, Same shit differnt day (USA 2008)
När Weezer blev kassa får man vara glad att Ovens tog över popledartröjan. Föredömligt korta låtar.
16. Eppu Normaali – Polisi pamputta taas (FIN 1978)
Finsk punkperfektion.
17. The Modernettes – Barbra (CAN 1980)
Kanadensisk powerpopperfektion. Hela EP:n är värd att leta upp.
18. Jim Carroll Band – People who died (USA 1981)
En massa människor som dör.
19. The Child Molesters – I’m gonna punch you in the face (USA 1989)
Brutal skojpunk. Fantastiskt band på alla sätt och vis.
20. Cactus – Parchman Farm (USA 1970)
Världens svängigaste låt. Också ett av världen snyggaste band.
21. Warren Zevon – Roland the headless Thompson gunner (USA 1978)
En vacker saga av sorgligt avlidna mästaren.
22. Richard & Linda Thompson – The end of the rainbow (UK 1974)
En mäktig vaggvisa.

Nedladdning: Ola i Bäddat för trubbel presenterar ”Våld och pop”

Sitting in the dark with a crucifix in my pocket

I’m into it, man! I’m into rock ‘n’ roll. And I’m into art!

Julen har sina avigsidor. Det glättiga humöret. Köpångesten. Den fläskiga maten. Släkten. De röda färgerna. Allt guld och alla tända ljus. Mysfaktorn. Snöhelvetet. Kakorna. Tomtarna. Grisfötterna. Rödkålen. No X-mas for John Quays. Etc. Julen har dock vissa goda sidor. Som att det är den tid på året då man åker hem till sina gamla hemstad och får tillfälle att rota runt i skivhögar som man inte rotat runt i på åtminstone ett år. Och då gör man förstås också fynd. Riktiga djävla fynd. Årets höjdpunkt. Kioskvältare. Så att man knappt tror sina ögon. Jag menar, vem hade trott att denna jul skulle berikas av The Girls helt sagolikt magiska platta ”Reunion”?

Och nej, jag snackar inte om det extremt överskattade och hypeade San Franscisco-bandet utan om Bostons stolthet. The Girls bildades i Boston 1976 och fortsatte att vara ett band fram till och med någon gång i början av 1980-talet när bandmedlemmarna insåg att de aldrig skulle bli några ”riktiga” konstnärer om de höll på och harvade runt och spelade artig, fartig synthbaserad skrammelpop dagarna i ända. Sagt och gjort hängde man upp gitarrer och baser på spiselkransen och stuvade undan synthar och trumset på vinden och plockade fram akryl- och oljefärgerna.

Under sin livstid spelade bandet in och gav ut en singel, ”Jeffery, I hear you”, som producerades av ingen mindre än David Thomas. Singeln släpptes också på Pere Ubus bolag Hearthan. Förutom singelspåret innehåller ”Reunion” – som gavs ut på den för mig helt okända labeln Brasch Records 1986 – en massa tidigare outgivna låtar.

Efter det att ”Reunion” släpptes verkar det dock som att The Girls har fallit i glömska; utöver en post på Mutant Sounds, en recension på Head Heritage och en etthundra bloggposter om ”Jeffrey I hear you” är det ont om information om bandet. Å andra sidan krävs inte mycket mer än att man lyssnar på ”Methodist church” för att man ska förstå hur djävla storartade The Girls faktiskt var. Skevt, skakigt och benhårt. Metall på metall. På gränsen till himmelskt. I ”Methodist church” låter sångaren och trummisen, Daved Hild, som om han vore mitt uppe i panikångestattackernas panikångestattack och det samtidigt som Mark Dagley (gitarr) och Robin Amos (synth) matar på som om världen skulle upphöra att existera så snart de lägger i från sig sina instrument. Metalliskt, panikslaget och alldeles överdjävligt vackert. Hur The Girls undgått att haussas till förbannelse går bortom mitt förstånd. Det här är definitivt ett band i behov av upprättelse. Ge dem vad de förtjänar!

The Girls: Methodist Church

Utöver ”Reunion” ska det också finnas en inspelning från en av bandets livespelningar 1979 – ”Live at the Rathskeller 5,17.79”, men den har jag ännu inte lyckats få tag i. Men om det lilla jag har läst om bandets livespelningar stämmer lär den också vara värd att införskaffa. Efter att The Girls lade av bildade Robin Amos bandet Shut Up som spelade in en industriplatta – ”Hell in a Handbasket” – som också gavs ut på Brasch Records.

Sist men inte minst får ni inte missa den magnifika badrumsspelningen:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Dn9XYDTmXj0[/youtube]

God is dead: What next?

Once you’ve heard Beefheart, it’s hard to wash him out of your clothes. It stains, like coffee or blood.

Inledningsvis ett erkännande, jag har aldrig fattat Frank Zappa. När jag var ung, blåögd, naiv, tjugo kilo lättare och ofördärvad jobbade jag i en skivbutik i en mellanstor stad på östkusten. Av någon obegriplig anledning diggade butikens ägare Zappa. Och med diggade så menar jag förstås att han gillade att spela Zappas plattor i butiken. Var och varannan dag. Och på hög volym. Det här var förstås pest och pina för en snubbe runt tjugo som trodde att han visste allting om musik och som hävdade att Bobby Gillespie, Kevin Shields och Thurston Moore var allt det där och en påse med salt och vinägerchips (ahh, to be young and naive again…). Mitt liv var ett rent helvete skulle man kunna säga. Fram till den dag då Zappas platta ”Hot rats” och låten ”Willie the pimp” åkte på butikens stereo…

Ett fläskigt, bonnigt fiolintro. En lättfotat beat. Ett enkelt riff. Och så den där rösten. Den där förbannade rösten. Lika magisk som bandet som backade upp honom under karriären. Som om alla demoner i helvetet hade vaknat upp och bestämt sig för att nu djävlar ska vi bilda ett band som ska ta världen med storm och att de väldigt snabbt enades om att den allra största och mest fritänkande demonen – The Old Fart – skulle vara the lead singer och att de skulle göra musik som aldrig tidigare hade hörts av människoöron.

Jag minns att allt jag kunde tänka var ”vad i helvete är det här!?!” Det här är fan-i-mig helt magnifikt. Större än livet självt. Och vem fan är det som sjunger så förbannat ljuvligt!?! This! Shit! Rules! Så här i efterhand kan man se detta första möte med Don Van Vliet – aka Captain Beefheart – som en uppenbarelse. Efter det har mitt liv aldrig varit sig likt. Sedan dess har jag haft en ständig följeslagare genom livet. Snabbt införskaffades (i kronologisk inköpsordning) ”Lick my decals off, baby!”, ”Safe as milk”, ”Shiny beast (bat chain puller)”, ”Strictly personal” och ”Trout mask replica” och helt plötsligt blev mitt liv så mycket bättre. Det var nästan som att det fick mening, och om det inte fick mening, så gjorde i alla fall Captain Beefheart & His Magic Band meningslösheten tolererbar och uthärdlig med sin totalt uppfuckade och himmelska musik. För att inte tala om hur snabbt den fick mig att glömma ungdomssynder som Bobby, Kevin och Thurston.

När jag i dag nås av informationen om att The Good Old Captain har dragit vidare till nya äventyr känner jag mig bara helt matt. Det kan inte vara sant. I dag kommer att bli en tung dag, men jag kan lova att hela dagen kommer att ägnas åt att hylla den störste av dem alla. Så när festen drar i gång i kväll vill jag att ni kommer ihåg att för varje sipp som ni drar för er själva bör ni dra en för all the dead homiez. Världen kommer aldrig bli sig likt igen.

Ge mig den där gammaldags religionen!

Captain Beefheart & the Magic Band: Lick My Decals Off Baby

Captain Beefheart & the Magic Band: Moonlight On Vermont

And always remember, kids, politics is pigshit #8

Lagom till att det lackar mot jul är den vedervärdige mannen från Partille tillbaka. Vi talar förstås om The Mongonaut och en ny omgång av ”And always remember, kids, politics is pigshit”. Och den här gången bjuder vår käre vän på finfina låtar från The Loved Ones, Strange Attractor, Bernard Chabert, Voice of the Puppets, The Numbers och Edwin Starr. För att inte tala om J Churchs magnifika version av The Mobs gamla kängdänga ”No doves fly here”. Som om inte det var nog får vi dessutom utdrag från Chris Morris klassiska intervju med Brett Easton Ellis, en berättelse om vad som kan hända om man drar med sig servitriser hem från krogen, en förklaring till varför Iggy Pop gillar att skära sig med flaskor och en historia om vad som hände när Happy Birthday var i Berlin.

And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!

1. Let me introduce the village (voice) idiot
2. Voice of the Puppets: You’re All I Wanted & A Car (1980)
3. What motivates Brett Easton Ellis?
4. The Ladies: New Shame (2010)
5. It brought a lump in my throat
6. J Church: No Doves Fly Here (1993)
7. What do you think is scary?
8. Beat Happening: Our Secret (1984)
9. All chapters, no book
10. The Numbers: Sunset Strip (1978)
11. Typeface: Korea, Electro, No face…
12. The Splinters: Blood On My Hands (2010)
13. What the heck, what’s the worst thing that can happen?
14. Razar: Task Force (Undercover Cops) (1978)
15. Garage is just balls out fun rock’n’roll!!!
16. The Victims: Television Addict (1978)
17. The Dead Kenny G’s
18. Bad Brains: Pay To Cum (1980)
19. You wouldn’t wear that hair style and that hair color if it wasn’t for punk
20. Nobunny: It Tastes Just Like A Milkshake (2010)
21. As much emotion as possible with as little as possible
22. Strange Attractor: Go Fuck My Brain (2010)
23. We’re gonna be rockstars!
24. Bernard Chabert: Olga Selzer (1970)
25. How did your start this band?
26. The Loved Ones: Suprise, Suprise (For You) (1967)
27. He cut himself with a bottle because he felt ashamed
28. Edwin Starr: Double O Soul (1965)
29. Pere Ubu is a cup
30. Puddin Pops: Totally! (2010)

And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!

They could’ve been in Adam & The Ants but chose to go their own way

Vad i helvete vore band som Silver Jews och Pavement utan The Monochrome Set? För att inte tala om halva K Records-katalogen. Sannolikt inte ett djävla skit. Det står nu bortom all tvivel. Och det tack vare de schysta, men något långsamma och slöa, snubbarna och snubbetterna på Captured Tracks. På ”White noise: Early recordings” ’75-’77” låter The Monochrome Set som om någon sjuk djävel hade övertalat Lou Reed, Robert Forster och Bret Lunsford att sätta sig ner i en nedgången, kylslagen replokal i något kargt industrilandskap i norra England för att skriva den ultimata popplattan. The popplatta to end all popplattor, om ni fattar vad jag menar. Och som de lyckas. Nu är det kanske hög tid för mig att krypa till korset och erkänna min svaghet och förbanna min egen lathet, tidigare har jag nämligen bara varit insnöad på ”He’s frank”, men nu när låtar som ”Inside your heart”, ”White noise” och ”We are Zarbie” finns tillgängliga (igen) är det bara att knäfalla vid altaret och hysta upp plånboken. Kosta vad fan det kosta vill!

The Monochrome Set: White Noise

The Monochrome Set: I Don’t Know

Om jag inte är helt felunderrättad går plattan bra att beställa både från Norman Records och Rough Trade. För er som ogillar att betala transatlantiskt porto.

I know where Phil Walmsley lives!

Intervjuare: How do you feel about the second wave of The Gizmos?
Kenneth Highland: How did Lou Reed feel about Doug Yule taking over The Velvet Underground? You can directly quote me on that.

Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan. Jag vill egentligen inte erkänna det här, men Kenneth Highland gör mig riktigt djävla hård i brallan. Jag vet inte hur det är möjligt, men allt han någonsin har rört vid blir till guld. Men jag antar att det är så det blir när man en helt vanliga, alldaglig snubbe som blir besatt av Who Put The Bomp, Creem, Velvet Underground, Black Sabbath och den första Nuggets-samlingen. Ett freak fast i en förort. Då kan man inte bli så mycket annat än ett lo fi-unikum. Proto hit och proto dit, kan vi inte bara säga att gubbdjäveln är guld värd. Det spelar ingen roll om det är O. Rex, Afrika Korps eller The Gizmos. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir som ”a teen in heat” varje gång någon sätter på låtar som ”Califawnia Gurls, ”Cave woman”, ”Jailbait Janet”, ”Kiss of the rat” och ”Human garbage disposal”. Primitivt, korkat och köttigt. Rakt och enkelt. Som ett uppretat fyllo med basebollträ i en porslinsaffär. Det är bara att kötta på. Inget att bry sig om. Precis allt som man vill att musik ska vara.

The Gizmos: Human Garbage Disposal

The Gizmos: Kiss of the Rat

Kenneth rules the skool!