Kategori: 70

Bring me the head of Alex Chilton

Kära församling, när jag nu har er alla samlade framför mig är det en sak jag skulle vilja säga. Människor – vad är det för fel på er! Har varenda en av er gått och blivit spritt språngande galen? Är ni helt från vettet. Bortom all rim och reson. Fubared! Det här beteendet som ni ägnar er åt måste få ett stopp. Med en gång. Och ja, jag tror nog att ni alla förstår vad jag talar om. Ja, det är riktigt, jag talar förstås om detta märkliga beteende som vi i användargruppen för skivor, öl och allsköns djävligheter kallar betala-överpriser-för-skivor-med-en-nyligen-bortgången-popsångare-bara-för-att-han/hon-är-nyligen-bortgången. What’s up with that! Har ni verkligen tappat förståndet så pass att bara för att en snubbe går och dör så blir hans musik intressant? Värd att spendera the big bucks på? Va? Va! Va!?! Jag bara undrar, för något är allvarligt fel när en singel som i vanliga fall kostar 200 kronor helt plötsligt går för det tredubbla. Bara för att snubben precis har plockat ner skylten. Det här beteendet som ni ägnar er åt är inte OK. Allvarligt talat, ni är i behov av hjälp. Det måste få ett slut. Nu. En normal människa som mig själv måste för helvete få köpa Alex Chilton-sjuor i fred utan att ni blandar er i och trissar upp priserna.

Alex Chilton: Bangkok

Alex Chilton: Rubber Room

In the soul-bin

Sol. Vår. Vårkänslor. Och passande nog årets första loppisfynd. En handfull småpengar för att bli påmind om gamla storheter som ”The philosopher of soul”. Johnnie Taylor var en av Stax mest pålitliga listartister. Ändå är mitt senaste loppisfynd inte första gången jag behöver bli påmind om hans storhet. Varför? Är det för att han står i personer som Sam Cookes skugga. Kanske är det talande nog att Taylor började sin karriär genom att efterträda Cooke i ”Soul Stirrers”. Vad är det för soul-legend-bashing? Johnnie förtjänar min uppmärksamhet. Inte minst för att han så väldigt ofta lyckas förena det allra bästa med bra R&B, sväng och budskap! Precis som i min loppissingel.

Johnnie Taylor – Jody’s Got Your Girl and Gone

The heart of r’n’r (is the profit)

Kvinna, mata mig! Ta mig till vildningarnas land. För helvete! Och det med en gång. Visa mig stjärnor och allt det där andra Starlettjafset som ni fick lära er på rasterna i småskolan. Jag vill höra sirener, krigslarm och fågelkvitter. Jag vill känna skakningarna av Hiroshima. Dra undan mattan från min fötter. Ta bort slöjan för mina ögon. Visa mig världen. ”Shaved women collaborators!” För en gång skull vill även jag känna mig normal. Som alla andra. 2.3 kids. Etc.

Jag kommer aldrig att glömma den där natten. Som vi dansade. Som djur. Let the wild rumpus begin! Som Carol. ”I walk alone”. The Gizmos. ”Califawnia gurls”. The Beguiled. Fuck it, det klart jag kan vara din hund för en stund. Om så bara för en natt. Vill du att jag ska skälla, rulla runt eller bara spela död? Jag gör ingenting snuskigt. Bara så att du vet det. Tonårsdrömmar. Så oerhört svåra att överträffa. Men du lyckades. Nästan. Äntligen visade vi våra riktiga jag. All rädsla var som bortblåst. Vi var uppfuckad bortom all igenkännlighet. Suck. Så här i backspegeln framstår den där nattten allt mer som den bästa i mitt liv.  Skakningar i hela kroppen. Utan brallor i Tyrolen. ”Slate, slags etc.”. Återigen svag hela vägen ner till knäna. Efterskalv. 8.5 på den där förbannade skalan som Richter uppfann.

The Reactors: I Want Sex

Det är helt klart så att det lilla amerikanska skivbolaget Last Laugh Records står för årets verkliga kulturgärning. I dagarna släppte man nämligen 500 exemplar av The Reactors ”I want sex”. Good stuff! En singel som varit mer eller mindre borttappad sedan 1979 då den släpptes i 100 exemplar (det är i alla fall vad KBD-myten vill göra gällande). Egentligen är det skit samma för det är så pass bra skit att det borde vara en mänsklig rättighet att äga en kopia av den här sjuan. Vad i helvete väntar du? Varför sitter du fortfarande här och läser? Va! Sluta genast upp med att läsa den här bedrövliga skiten. Ge dig istället ut på jakt efter något ställe som säljer sjuan. Hur svårt ska det vara? Som belöning bjuder jag på The Reactors fullkomligt lysande kakafoniska version av Otis Reddings ”Sitting at the dock of the bay”.

The Reactors – Sittin at the Dock of the Bay (I Want Sex Sessions Outtakes)

Snacka om att vara en gentil gentleman. Och jag är inte ens klädd i vitt utan i en svart Ramones-t-shirt och vita jeans. Ät det!

Kenneth, why must you & your brother sing like Negroes*

Livet kan näppeligen bli så mycket bättre än så här. På väg hem från Stockholm med O. Rexs ”My head’s in ’73” på högsta volym i lurarna. Om jag dog just nu, just här, i detta ögonblick skulle det förmodligen inte göra så mycket eftersom jag sannolikt aldrig kommer att få uppleva ett lyckligare ögonblick än när jag nu för första gången hör O. Rexs fullkomligt efterblivna och sexuellt frustrerade femtonårig-fanzineredaktörs-lo-fi. Sett ur ett personligt lo-fi-historiskt utvecklingsperspektiv är det här fan-i-mig större än första gången jag hörde The Church Mices ”Babe, we’re not part of society” eller Electric Eels ”Agitated” eller varför inte Fems ”Go To A Party”. Ni fattar att det här är där uppe med Hiroshima 1945, 9 november 1989 och 621984. Mina damer och herrar, det är med andra ord ett världsomvälvande ögonblick som vi just bevittnar. Det här ögonblicket kan till och med ha potential att bli större än Tronics första album.

Det här är musik för alla oss som vet att vi vet bättre än alla andra. Vi som skriker högt åt nyhetsprogammens ankare och idiotförklarar allt och alla som tror sig ha något att komma med. Det här är musik för alla oss som tycker att vårt eget navelludd är mer intressant och givande än andra människors levandsberättelser: ”säg mig något som jag inte vet”. Det här är låtar för alla oss som hellre sitter hemma i en beckmörk lägenhet och kollar på inspelade band med krigsrapportering från ”det första” Irakkriget istället för att springa ute på glättiga lokaler, le falskt åt andra människor och låtsas som att vi bryr oss. Det här är musik som alla oss som skrattar döden i ansiktet genom att beställa in ytterligare en 300-grams cheeseburgare och en gigantisk portion pommes frites med extra majonäs trots att läkarna har sagt åt oss att vi bör dra ner på transfetter och ohälsosam mat. Fuck it! Vi lever livet. Och vi gör det storslaget. Det här är en sjua för alla oss bittra djävlar som inte har något emot att stanna hemma en hel lördagskväll bara för att sortera sjutumssamlingens första och andra back (dvs. A till CRASS). För oss är det här the shit!

Om allt vill sig riktigt väl kommer denna lilla lo-fi-pärla att återutges av Gulcher Records senare i år. Och det efter att ha varit stört omöjliga att få tag i under många år. Senaste gången singeln dök upp på Ebay gick den BIN för $300. Just like that.

O. Rex: My Head’s In ’73

O. Rex: California Gurls

*Titeln på detta inlägg är hämtad från en intervju med O.Rexs, och The Gizmos, Kennie Highland där han berättar att hans mor alltid brukade komma upp till Kennies och Kennies brors rum och be bröderna att inte ”sing like negroes”.

Girl group week, entry #5: Mary Monday & The Bitches

Det sägs att den ryske NBA-spelare Andrei Kirlenko har en deal med sin fru. En deal som varje år ger Kirlenko ett s.k. frikort. Vad det betyder egentligen är att Mr. Kirlenko en gång varje år får ligga med valfri kvinna, det vill säga en kvinna som inte är hans fru. Det här är något som hans fru bara bjuder på lite så där. Frikostigt? Ingen djävla aning. Tydligen finns det en helvetes massa groupies och skit i basketvärlden och frestelserna är tydligen väldigt svåra att stå emot. Vad vet jag? Stackars, stackars mångmiljonärer, de har det verkligen inte lätt. Personligen tycker jag det luktar lite illa om hela dealen men skit samma för det är inte det som är viktigt utan vad som är viktigt är vad du skulle göra om du hade samma deal som Mr. Kirlenko. Ponera att din livskamrat gav dig samma ”möjlighet”; hur skulle du då spela ditt kort?

För min egen del är det en väldigt enkel fråga att besvara. Varje år skulle jag nämligen utnyttja mitt frikort till att ligga med Mary Monday.* Om hon nu skulle vilja ha mig vill säga, något jag finner tämligen osannolikt men let’s run with it just for the hell of it. Nej, det spelar ingen roll att Mary Monday sannolikt är över 50 bast i dag. I’ll do her. Och det bara på basis av ”I left my punk jacket to Rickie”. I think she’s hot!

Mary Monday & The Bitches: I Gave My Punk Jacket To Rickie

Mary Monday & The Bitches släppte denna bomb någon gång under 1977 och ända sedan jag upptäckte låten för ett par år sedan har det varit en av mina absoluta favoriter. Mesig poppunk som har en hel del gemensamt med moderna band som Hunx & His Punx och Nobunny. Åtminstone låter det så i mina öron. En ruskigt vass uppdatering av 60-talets girlgrouppop. Dessutom innehåller låten något så opunkigt som ett gitarrsolo. Och så Mary Monday fantastiska sång och text. Knäckande bra.

Avslutningsvis två relativt värdelösa fakta som du kan stoppa undan någonstans i bakhuvudet och plocka fram vid någon affärsmiddag, släktträff eller popquizkväll med polarna: (1) singelomslagets baksida pryds av två säkerhetsnålar som håller ihop hela omslagskonstruktionen och (2) det sägs att ”I left my punk jacket to Rickie” var en av de singlar som fanns med i John Peels ”box of records”.

*Jo, jag vet att det här är en djävligt stupid grej att skriva men jag säger som New York Dolls och Jeffrey Lewis: ”it kinda defines the moment when stupid on purpose became the new smart”. Så enkelt är det, jag gillar korkade saker. Dumheten är det nya rosa.

No more indoctrination

Damn! Vad är det här? Håller Our Favourite på att bli ytterligare en av alla dessa meningsfulla fotobloggar. Fear not. Nej då, absolut inte, men vissa bilder är bara för bra för att inte postas. När allas vår favorit Chloë Sevigny outar sin kärlek för ett av musikhistoriens absolut mest briljanta band – The Slits – händer det grejer. Boing-boing-boing! Inte vill jag beröva er den upplevelsen. Och du, du har väl inte missat att det är Lizzie Mercier Descloux som hänger där till vänster på väggen. Soooo kewl! OK, enough indie pornography för i dag.

Bara för att göra livet lite mer uthärdligt slänger vi med en låtdjävel så här mot slutet av posten. Pink Reasons ljuvligt Iggydoftande ”Borrowed time”. Som en riktigt tjock fisk och skaldjurssoppa. Fast punkrock. Ka-tjing! Ett av 2008-års största ögonblick.

Pink Reason: Borrowed Time

A must have for all punks, garagers, scensters & urinators!

Ser du dig själv som en skivsamlare? Är du en av dem? Ett av de kutryggiga, glasögonprydda, surt luktande, skostirrande, besserwissande, andfådda, lätt upphetsade, snörvlande, sjutumssamlande och pretentiösa arslena? Svensk punk 1977 till 1981? Allt som The Fall spelade in under perioden 1981 till 1983. ”The MES, Scanlon, Riley och The Hanley Brothers line-up”? Allt som Will Oldham någonsin lagt sin hand vid? Hudiks finest? Eller är det soul från Memphis mellan 1963 och 1968 som gäller? Jay Reatard? Fransk psych och sitarmangel från 1967 till 1972? Brittiska girl groups? På sjutum? Är du en Dieter eller en Kugelberg? Spelar det egentligen någon roll. Sannolikt inte. Personligen ser jag inte mig själv som en skivsamlare. Även om jag samlar skivor. Även om jag bara för någon vecka sedan pungade ut en ansenlig summa pengar för de tre första singlarna med Brainbombs. Och det trots att jag redan hade två av dem. Trade fodder! Även om dagens lunchsamtal med kollegorna fick mig att inse att jag kanske är lite väl insnöad på europeisk KBD och har lite för bra koll på vad vissa skivor är värda. Vad som fick mig att inse denna bistra sanning var att en av mina kollegor under dagens lunch tog upp att veckans nummer av Affärsvärlden hade en artikel om placeringar. Något som man tydligen har varje vecka. Konstigt vore väl annat. Tidigare har man bl.a. avverkat guld, aktier, räntefonder, viner, fastigheter och gitarrer som placeringsobjekt. Vad som var speciellt med veckans nummer var att denna gång handlade artikeln om placeringar i vinyl (del 1 och del 2). Min kollega upplyste sedan alla vid bordet om att det kanske kunde finnas pengar i hans gamla punksamling (en samling som jag väldigt diskret visat mig villig att köpa för en nätt summa). Mmm, tänkte jag, öppnade munnen och sa: ”det kan nog stämma, framför allt om du sitter på svenska eller skandinaviska singlar från sent 70-tal, och särskilt om det är singlar med lite mer obskyra band som Butter Utter eller band från provinserna som New Bondage. Då kan du säkert ha en och annan guldbit i din samling.” Därefter berättade jag att jag just nu höll koll på en Ebayauktion med en EP med det österrikiska bandet Dirt Shit. En av mina absoluta favoritsinglar genom alla tider. En EP som är helt insane. Brutal. Knäckande. Överdjävlig. Kanske slank det även ur mig att denna EP var värd en hel del deg. Big bucks. Big balls! Och jag berättade bland annat att jag blev sjukt nöjd för ett par dagar sedan när den sent en kväll äntligen dök upp på Iphonens ”Ebayapp”. Och då med ett utgångsbud på bara en euro(!). Problemet var bara att den nu var uppe på 190 Euro(!). Vad jag inte avslöjade var att jag fortfarande planerade att lägga ett bud på EP:n. Lite hemligheter/pinsamheter måste man ju behålla för sig själv. Nu över till det viktiga. Minuter senare kom jag in på mitt rum, loggade in på Ebay och vad fick jag se? Un-fucking-believable. En enkel sökning på Popsike visar att någon har betalat ett rejält överpris för denna dyrgrip. Själv får jag fortsätta att leta. Nästa gång, då djävlar, då ska den bli min! My precious. Fram till dess är jag på jakt efter dessa två franska freakbeat-pärlor med Serge Franklin. Jag måste säga att det här är bland det bästa jag har hört under de senaste veckorna. Grymt livsbejakande. Nästan så man får för sig att gifta sig med skiten. The KKK took my baby away and all I got was this lousy Feeling of Love t-shirt.

Serge Franklin: KKK

Serge Franklin: Exister

For whom the bell tolls

Hells bells. 2010 fortsätter on a downer. Fuck! Det känns som om vi är inne i en nedåtgående sprial som aldrig tar slut. På bara ett par veckor har Rowland S Howard, Teddy Pendergrass och Jay Reatard klivit av tåget. Gått över till den andra sidan. Dubbelfuck! Och i dag nåddes jag av den hemska nyheten att en av mina största hjältar genom alla tider har gått vidare till nästa nivå. Den 12 januari avled nämligen Vivian ”Yabby U” Jackson, 63 år gammal.

The king of kings. The lord of lords. The conquering lion of Juddah.

Och allt är bara skit, skit, skit, skit, skit. Sa jag att det var skit? Satan i gatan vad jag blir deprimerad av sådant här. Inte för att Yabby U gjort något bra under de senaste tjugo åren men hans 70-talsproduktion är faktiskt utomjordlig. Knäckande bra. Pärlor för svin. Det var som om hans hjärna och nervcentrum för komposition, arrangemang och produktion – vad fan tror du jag har koll på hur hjärnor och sådant fungerar eller då väntar du dig för mycket – blivit benådad av något väsen från en planet långt, långt bort i universum. Handpåläggning. Och allt han rörde vid blev genialt. Lyssna bara på ”Conquering lion” från 1972 eller ”Deliver me from my enemies” från 1977. Jag lovar dig, du har aldrig hört så helgjutna och knäckande plattor tidigare. Tillsammans med Glen Brown är/var Vivian Jackson min absoluta favoritproducent när det gäller gammal rostig jordkällardub. Som Tom Verlaine sjöng i ”Rhyme”, ”heavy duty, to love you baby”. Medan krokodiltårarna trillar långsamt, långsamt ner för din kind kan du alltid lyssna på:

Vivian Jackson & The Prophets: Anti-Christ

Wayne Wade: Man of the Living (producerad av Vivian Jackson)

Dicky Burton: God Is Watching You (producerad av Vivian Jackson)

Yabby U: Rally Dub (Upsetter Mix)

En av de stora har gått ur världen och nu blir det sorgeband i minst en månad.

Another one bites the dust

Donk! Så föll ännu en fura. Rowland S Howard (Boys Next Door, Birthday Party, Crime & The City Solution, These Immortal Souls etc.) har plockat ner skylten. 50 år gammal. Stendöd. Pang. Boom. Locket på. Six feet under. Dang! Synd och skam. Vila i frid and all that baloney. Aldrig mer kommer vi att få höra den perfekta blandningen mellan atonal, överstyrd no wave och klassiska bluestolvor. Fan, det gör mig riktigt djävla ledsen. Skott i hjärtat. Howard avled tydligen nu i morse (30 december) på ett sjukhus i Melbourne där han låg inlagd i väntan på en levertransplantation. Med tanke på allt som han har levererat genom åren tycker jag att en liten hyllningspost är på sin plats.

The Birthday Party – Around in that stuff (Peel session, 1981)

Rowland S. Howard & Lydia Lunch – Some Velvet Morning (1982)

These Immortal Souls – Marry Me (Lie, Lie!) (1987)

Crime & The City Solution: The Sly Persuaders (1990)

Rowland S. Howard – (I Know) A Girl Called Jonny (2009)

Och så avslutar vi det hela med låten som Rowland S. Howard är mest känd för:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=toFF3OvBR94[/youtube]

Boys Next Doors ”Shivers” är pure fucking magic.

Tack för allt.