Kategori: 80

Once a punk always a…

Neo Boys. K Records

Portland, slutet av 1970talet. Två coola tonårssystrar hittar två lika coola musiksystrar. De blir Neo Boys. De dominerar. Lite i det tysta. Nu har Calvin Johnson, Mr K Punk, försökt att dra sitt strå till stacken för att ge dem dess rättmätiga backspegelerkännanden. Enligt K Records har bandet och Calvin sökt igenom varenda källare i Pacific Northwest som någonsin haft nå’t med en punkspelning att göra. Resultatet är Sooner or Later, en dubbel-LP som samlar Neo Boys inspelningar från 1977-1982. Can I get a hell yeah?


Are we too late for the trend?

Vår lycka är gjord! Det kan knappast ha undgått någon att vi här på Our Favourite tycker att Malmöbandet Bäddat för trubbel är bland det bästa som hänt världen sedan han den där nassen åkte ur Grästorps kommunfullmäktige eller den där gången som Kommissarie Roy släppte sitt debutalbum. Och nu har något hänt som får oss att bete oss som små skolflickor som precis har blivit påkomna med att smygröka inne på tjejtoaletten. För en knapp vecka sedan bad vi nämligen Ola i BFT att sätta ihop en mixtape med sina favoritlåtar till Our Favourite. På vinst och förlust. Bära eller brista. Etc. Sagt och gjort, när vi i går öppnade vår mailbox låg den där. Mixtapen ”Våld och pop”. Fint paketerad med rosa snören och skit omkring. Ni kan tro att våra hjärtan hoppade över ett par slag av ren och skär glädje. Oh the joy! Inte ett öga torrt. För att inte tala om hur mycket det fnittrades och kvittrades inne på den där Lucky Strikes Light-osande toaletten. Flush!

Vad Ola bjuder på med ”Våld och pop” är en hel del strävsam punkrawk, ett och annat norskt misstag, en del snuskigheter, en gnutta hat och ilska, lite kavat oi, ett stycke finländsk genialitet och den allra finaste kanadensiska powerpopen. Nedan följer den fullständiga låtlistan och Olas kommentarer till sina låtval. Bra skit helt enkelt. Det är lika bra att ni laddar ner den med gång. Vem vet hur länge den ligger kvar. Och när du har laddat ner ”Våld och pop” beger du dig till närmaste skivmånglare – förslagsvis Push my buttons eller Rundgång eller så köper ni plattan direkt från BFT på någon av deras spelningar – och köper ett exemplar av ”Det här är inte New York”. Lägg dina stålar där de gör störst nytta!

1. Guttersnipes – Addicted to love (UK 1988)
En perfekt liten poppärla från f.d. Cock Sparrer-kille. Handklapp och popbas är alltid rätt.
2. Victims – I Want Head (USA 1978)
Snusksleaze på Misfitbolaget. Munspelet gör mig alltid lycklig.
3. Chronic – No time (UK 1981)
Om man bortser från det tradiga snackpartiet i början är det här så nära perfekt punk man kan komma. Om bara all anarkopunk hade varit så här bra. Hämtat från fantastiska bloggen KBD Records.
4. Drunks with Guns – Tomorrow we kill (USA 1992)
Dumpunk för folk som gillar Brainbombs och dylikt.
5. The Oslo Morherfuckers – Som i en knulldröm (NOR 2002)
Happy Tom och Chris Summers från Turbonegro tillsamans med Anal Babe-snubbe gör exakt så dum och bra punk som väntat. Blev en tia och inte mer. Synd.
6. Fuckboyz – Full of sin (USA 1990)
2010 upptäckte jag banden Hickey och Fuckboyz, det är jag väldigt glad över. Kolla in Matty Luv för en massa gottis.
7. No Trend – Tear you apart (USA 1985)
No Trend lämnade det värsta bottenlösa människohatet bakom sig för att fokusera på relationer till andra skivan. Blev inte så muntert det heller. Lydia Lunch är med och sjunger.
8. Templars – On my own (USA 2005)
Bästa skinheadbandet. Här med rätt så orepresentativ låt om att klara sig själv när tösen lämnat.
9. Hated Youth – Fuck Russia (USA 1983)
Rysshat från Florida. Bra kombo.
10. Paris Violence – En Attendant L’Apocalypse (FRA 2003)
Franska skins som gillar heavy metal, Baudelaire, Mishima och tunna produktioner. Märkligt, men mycket bra.
11. The Afrika Korps – Fox Lane (USA 1977)
Poppunkspaus. Sött som socker om snusk.
12. Heist – Fuckwit (AUS 1997)
Om bara all hardcore hade varit så här bra, istället får man dras med Fucked Up och dylik dynga. Bästa från Australien efter Rupture. Gitarrslingan!
13-15. Ovens – Fired from the Vogue pt 1, Fired from the Vogue pt 2, Same shit differnt day (USA 2008)
När Weezer blev kassa får man vara glad att Ovens tog över popledartröjan. Föredömligt korta låtar.
16. Eppu Normaali – Polisi pamputta taas (FIN 1978)
Finsk punkperfektion.
17. The Modernettes – Barbra (CAN 1980)
Kanadensisk powerpopperfektion. Hela EP:n är värd att leta upp.
18. Jim Carroll Band – People who died (USA 1981)
En massa människor som dör.
19. The Child Molesters – I’m gonna punch you in the face (USA 1989)
Brutal skojpunk. Fantastiskt band på alla sätt och vis.
20. Cactus – Parchman Farm (USA 1970)
Världens svängigaste låt. Också ett av världen snyggaste band.
21. Warren Zevon – Roland the headless Thompson gunner (USA 1978)
En vacker saga av sorgligt avlidna mästaren.
22. Richard & Linda Thompson – The end of the rainbow (UK 1974)
En mäktig vaggvisa.

Nedladdning: Ola i Bäddat för trubbel presenterar ”Våld och pop”

Sitting in the dark with a crucifix in my pocket

I’m into it, man! I’m into rock ‘n’ roll. And I’m into art!

Julen har sina avigsidor. Det glättiga humöret. Köpångesten. Den fläskiga maten. Släkten. De röda färgerna. Allt guld och alla tända ljus. Mysfaktorn. Snöhelvetet. Kakorna. Tomtarna. Grisfötterna. Rödkålen. No X-mas for John Quays. Etc. Julen har dock vissa goda sidor. Som att det är den tid på året då man åker hem till sina gamla hemstad och får tillfälle att rota runt i skivhögar som man inte rotat runt i på åtminstone ett år. Och då gör man förstås också fynd. Riktiga djävla fynd. Årets höjdpunkt. Kioskvältare. Så att man knappt tror sina ögon. Jag menar, vem hade trott att denna jul skulle berikas av The Girls helt sagolikt magiska platta ”Reunion”?

Och nej, jag snackar inte om det extremt överskattade och hypeade San Franscisco-bandet utan om Bostons stolthet. The Girls bildades i Boston 1976 och fortsatte att vara ett band fram till och med någon gång i början av 1980-talet när bandmedlemmarna insåg att de aldrig skulle bli några ”riktiga” konstnärer om de höll på och harvade runt och spelade artig, fartig synthbaserad skrammelpop dagarna i ända. Sagt och gjort hängde man upp gitarrer och baser på spiselkransen och stuvade undan synthar och trumset på vinden och plockade fram akryl- och oljefärgerna.

Under sin livstid spelade bandet in och gav ut en singel, ”Jeffery, I hear you”, som producerades av ingen mindre än David Thomas. Singeln släpptes också på Pere Ubus bolag Hearthan. Förutom singelspåret innehåller ”Reunion” – som gavs ut på den för mig helt okända labeln Brasch Records 1986 – en massa tidigare outgivna låtar.

Efter det att ”Reunion” släpptes verkar det dock som att The Girls har fallit i glömska; utöver en post på Mutant Sounds, en recension på Head Heritage och en etthundra bloggposter om ”Jeffrey I hear you” är det ont om information om bandet. Å andra sidan krävs inte mycket mer än att man lyssnar på ”Methodist church” för att man ska förstå hur djävla storartade The Girls faktiskt var. Skevt, skakigt och benhårt. Metall på metall. På gränsen till himmelskt. I ”Methodist church” låter sångaren och trummisen, Daved Hild, som om han vore mitt uppe i panikångestattackernas panikångestattack och det samtidigt som Mark Dagley (gitarr) och Robin Amos (synth) matar på som om världen skulle upphöra att existera så snart de lägger i från sig sina instrument. Metalliskt, panikslaget och alldeles överdjävligt vackert. Hur The Girls undgått att haussas till förbannelse går bortom mitt förstånd. Det här är definitivt ett band i behov av upprättelse. Ge dem vad de förtjänar!

The Girls: Methodist Church

Utöver ”Reunion” ska det också finnas en inspelning från en av bandets livespelningar 1979 – ”Live at the Rathskeller 5,17.79”, men den har jag ännu inte lyckats få tag i. Men om det lilla jag har läst om bandets livespelningar stämmer lär den också vara värd att införskaffa. Efter att The Girls lade av bildade Robin Amos bandet Shut Up som spelade in en industriplatta – ”Hell in a Handbasket” – som också gavs ut på Brasch Records.

Sist men inte minst får ni inte missa den magnifika badrumsspelningen:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Dn9XYDTmXj0[/youtube]

God is dead: What next?

Once you’ve heard Beefheart, it’s hard to wash him out of your clothes. It stains, like coffee or blood.

Inledningsvis ett erkännande, jag har aldrig fattat Frank Zappa. När jag var ung, blåögd, naiv, tjugo kilo lättare och ofördärvad jobbade jag i en skivbutik i en mellanstor stad på östkusten. Av någon obegriplig anledning diggade butikens ägare Zappa. Och med diggade så menar jag förstås att han gillade att spela Zappas plattor i butiken. Var och varannan dag. Och på hög volym. Det här var förstås pest och pina för en snubbe runt tjugo som trodde att han visste allting om musik och som hävdade att Bobby Gillespie, Kevin Shields och Thurston Moore var allt det där och en påse med salt och vinägerchips (ahh, to be young and naive again…). Mitt liv var ett rent helvete skulle man kunna säga. Fram till den dag då Zappas platta ”Hot rats” och låten ”Willie the pimp” åkte på butikens stereo…

Ett fläskigt, bonnigt fiolintro. En lättfotat beat. Ett enkelt riff. Och så den där rösten. Den där förbannade rösten. Lika magisk som bandet som backade upp honom under karriären. Som om alla demoner i helvetet hade vaknat upp och bestämt sig för att nu djävlar ska vi bilda ett band som ska ta världen med storm och att de väldigt snabbt enades om att den allra största och mest fritänkande demonen – The Old Fart – skulle vara the lead singer och att de skulle göra musik som aldrig tidigare hade hörts av människoöron.

Jag minns att allt jag kunde tänka var ”vad i helvete är det här!?!” Det här är fan-i-mig helt magnifikt. Större än livet självt. Och vem fan är det som sjunger så förbannat ljuvligt!?! This! Shit! Rules! Så här i efterhand kan man se detta första möte med Don Van Vliet – aka Captain Beefheart – som en uppenbarelse. Efter det har mitt liv aldrig varit sig likt. Sedan dess har jag haft en ständig följeslagare genom livet. Snabbt införskaffades (i kronologisk inköpsordning) ”Lick my decals off, baby!”, ”Safe as milk”, ”Shiny beast (bat chain puller)”, ”Strictly personal” och ”Trout mask replica” och helt plötsligt blev mitt liv så mycket bättre. Det var nästan som att det fick mening, och om det inte fick mening, så gjorde i alla fall Captain Beefheart & His Magic Band meningslösheten tolererbar och uthärdlig med sin totalt uppfuckade och himmelska musik. För att inte tala om hur snabbt den fick mig att glömma ungdomssynder som Bobby, Kevin och Thurston.

När jag i dag nås av informationen om att The Good Old Captain har dragit vidare till nya äventyr känner jag mig bara helt matt. Det kan inte vara sant. I dag kommer att bli en tung dag, men jag kan lova att hela dagen kommer att ägnas åt att hylla den störste av dem alla. Så när festen drar i gång i kväll vill jag att ni kommer ihåg att för varje sipp som ni drar för er själva bör ni dra en för all the dead homiez. Världen kommer aldrig bli sig likt igen.

Ge mig den där gammaldags religionen!

Captain Beefheart & the Magic Band: Lick My Decals Off Baby

Captain Beefheart & the Magic Band: Moonlight On Vermont

And always remember, kids, politics is pigshit #8

Lagom till att det lackar mot jul är den vedervärdige mannen från Partille tillbaka. Vi talar förstås om The Mongonaut och en ny omgång av ”And always remember, kids, politics is pigshit”. Och den här gången bjuder vår käre vän på finfina låtar från The Loved Ones, Strange Attractor, Bernard Chabert, Voice of the Puppets, The Numbers och Edwin Starr. För att inte tala om J Churchs magnifika version av The Mobs gamla kängdänga ”No doves fly here”. Som om inte det var nog får vi dessutom utdrag från Chris Morris klassiska intervju med Brett Easton Ellis, en berättelse om vad som kan hända om man drar med sig servitriser hem från krogen, en förklaring till varför Iggy Pop gillar att skära sig med flaskor och en historia om vad som hände när Happy Birthday var i Berlin.

And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!

1. Let me introduce the village (voice) idiot
2. Voice of the Puppets: You’re All I Wanted & A Car (1980)
3. What motivates Brett Easton Ellis?
4. The Ladies: New Shame (2010)
5. It brought a lump in my throat
6. J Church: No Doves Fly Here (1993)
7. What do you think is scary?
8. Beat Happening: Our Secret (1984)
9. All chapters, no book
10. The Numbers: Sunset Strip (1978)
11. Typeface: Korea, Electro, No face…
12. The Splinters: Blood On My Hands (2010)
13. What the heck, what’s the worst thing that can happen?
14. Razar: Task Force (Undercover Cops) (1978)
15. Garage is just balls out fun rock’n’roll!!!
16. The Victims: Television Addict (1978)
17. The Dead Kenny G’s
18. Bad Brains: Pay To Cum (1980)
19. You wouldn’t wear that hair style and that hair color if it wasn’t for punk
20. Nobunny: It Tastes Just Like A Milkshake (2010)
21. As much emotion as possible with as little as possible
22. Strange Attractor: Go Fuck My Brain (2010)
23. We’re gonna be rockstars!
24. Bernard Chabert: Olga Selzer (1970)
25. How did your start this band?
26. The Loved Ones: Suprise, Suprise (For You) (1967)
27. He cut himself with a bottle because he felt ashamed
28. Edwin Starr: Double O Soul (1965)
29. Pere Ubu is a cup
30. Puddin Pops: Totally! (2010)

And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!

I ain’t saying I’m a genius

Sorry babe, I'll leave early in the morningVissa historier är bara för bra för att vara sanna. Som den om Stephen Eicher. Föreställ dig följande. Det är i slutet av 1960-talet och du växer upp i en förort till Bern. Allt är lugnt. Kanske för lugnt. Din far jobbar som tv- och radioreparatör. Din mor är ett rock ‘n’ roll-band (OK, det där sista hittade jag på så det kan du stryka). På sin fritid gillar din far att lira fiol i olika jazzkonstellationer. Och hemma på kvällarna smyger han ner i källaren för att leka med sina hemmabyggda sequencers och primitiva rytmboxar. Från källaren hörs en sjuhelvetes kakafoni. Vissa skulle kanske beskriva det som oljud. Men du, du fascineras av ljuden. Du vill vara där. Du vill också leka med ljuden. Du har röster inombords. Det är något som vill ut.

1972 hör du Lou Reed för första gången. Du blir helt knäckt. Såld. Under nästan ett år ligger ”Transformer” som fastlimmad på din skivspelare. I dina öron äger den. Tretton år gammal bestämmer du dig för att bilda ett band ihop med din lillebror. Och du övertygar din far om att köpa dig en elgitarr och att bygga om en gammal transistorradio till en rörförstärkare. Du och din bror börjar föra oljud i källaren. Precis som er far. Och fan vet om det inte börjar låta lovande. Åtminstone i bland, när ni inte gör allt för mycket radioteater.

16 år gammal bestämmer du dig för att du har fått nog av förorten. Du packar dina väskor; flyttar till Zürich; och börjar på konstskola. Fint ska det vara! Det ryktas om att du tänker satsa på att bli regissör. Och du börjar intressera dig för dadaism och du hör Throbbing Gristle för första gången. Fy satan! Helvete, vad bra! Knäckande! Som Kraftwerk men mänskligt. Elakt. Konstruktivt. Flyktigt.

Det är en revolution i ditt huvud. Och du får en vision om att det är möjligt att ge industrin en nya hjärna och ett nytt hjärta. Som The Fall har gjort med punken. Bara man för samma TG:s oljud med Gene Vincents energi och Lou Reeds känsla för doo wop och r & b. Och helt plötsligt har du hittat ditt kall. Du hör saker som ingen annan ser.

Och nu bildar du ett nytt band. Du plockar in din flickvän som sångerska och lyckas övertala en av dina professorer på konstskolan att lära sig att spela bas. Det låter skit och du börjar tappa intresset. Istället börjar du hänga på olika punkklubbar nere i centrum. Och en kväll får du jackpot. Polisen bestämmer sig nämligen för att göra en razzia på klubben. Mitt under pågående konsert. Alla som befinner sig i lokalen arresteras.

Men på något lustigt vis kommer du undan. Det måste vara ödet. Helt enkelt förutbestämt. Kvar på scenen står nämligen bandets instrument. En Roland Promars och en Korg MS20.

Och du snor skiten. Varför inte? Det är ju ingen där och du kan säkert åstadkomma något mer konstruktivt än de där djävla punkuslingarna. Punk’s dead!

Väl hemma i din lya börjar du experimentera med syntarna och din Roland CR78 och din Buff Muff distortionspedal.

Fan! Det låter bra, riktigt djävla bra!

Och du bestämmer dig för att pröva några av dina gamla låtar från tiden när du och din bror hängde i källaren i förorten. För särskild skull spelar du in allting på en diktafon.

Lo-fi.

No-fi.

Shit-fi.

Du tycker i alla fall att det låter bra.

Sammanlagt spelar du inte sju låtar som du efter hand spelar upp för dina polare. Och de blir givetvis eld och lågor. De övertalar dig att ta kontakt med ett skivbolag. Off Course Records. Och du är ju inte den som är den. Men innan du tar kontakt med bolaget ger du ut dina låtar på kassett. Du trycker upp 25 exemplar och ger bort till nära och kära och polare.

Skivbolaget blir förstås också eld och lågor över dina låtar. Varför skulle de inte bli det. Det är ju bra skit. Rå skit. Som TG fast utan porren, idiotin och pretentionerna och med rejäla kulor och melodier. Tjejerna gillar det. Det må vara atonalt, men man kan i alla fall dansa till det. Skivbolaget bestämmer sig för att ge ut fem av dina låtar på en sjua som pressas i 750 exemplar.

Ett av dessa exemplar når fram till Schweiz svar på John Peel, Francois Mürner – jag vet, jag är lika chockad som ni över att det fanns en schweizisk John Peel, jag som trodde att Lars Aldman var ensam om att ha Peel-komplex – som givetvis blir stormförtjust i dina låtar. Hur kan man bli något annat.

Och du blir en succé. Och du får panik. Vad i helvete, det var ju inte så här du hade tänkt dig att det skulle bli. Du lämnar skeppet innan råttorna gör det. Du flyttar till Italien och börjar sända feministisk radio. Allt är nice. Efter något år återvänder du till Schweiz och producerar en del skivor, bl.a. ett par med din brors band, och du börjar hänga med Liliput. Undan för undan tar du dig tillbaka och undan för undan bygger du upp en ny karriär. Men det blir aldrig som förr. Inte som då när du spelade in sju låtar på en diktafon. Till den känslan hittar du sorgligt nog aldrig tillbaka.

30 år senare bestämmer sig det franska skivbolaget Born Bad Records för att ge ut en LP med de där sju låtarna du spelade in den 16 september 1980. Och återigen är du geniförklarad. I bland slutar allt precis som det var avsett. Kanske finns det en plan för allting i alla fall.

Yeah right!

När jag nu har förklarat hur djävla förträfflig historien om Stephen Eicher och ”Spielt Noise Boys” är kan du väl vara snäll och bege dig över till Born Bad Records för att köpa plattan. Det är trots allt sju fullständigt geniala låtar som bara måste ägas. De ska helst spelas sönder. Älskas. Näst efter Columbus Discount Records samling med Nudge Squidfish, ”20,000 Leagues Under Nashville”, är ”Spielt Noise Boys” årets kulturgärning alla kategorier. Äckligt bra. Och när du väl köper plattan får du också höra Eichers helt bedårande och fullkomligt briljanta verison av Lou Reeds ”Sweet Jane”. Knäckande, knäckande bra. Ner på knä och dyrka.

Stephen Eicher: Disco Mania

Stephen Eicher: Miniminiminiminijupe

Stephen Eicher: Hungriges Afrika

We never learn

You're a germ

Psycho ’78
12 o’clock, don’t be late
All this horror business
My mirrors are black
You don’t go in the bathroom with me
With you
I’ll put a knife right in you
I’m warning you
I’ll put a knife right in you
I’m warning you
I’ll put a knife right in you

Mörkret har lagt sig. Timmen är slagen. Allt lugnt. Men under skinnet kokar det. Hjärnan går på högvarv. Pulsen likaså. Förväntningar. Det sista jag gör innan jag går ut genom dörren är att dra på mig handskarna. Jackan och bootsen är redan på plats. Allt i svart. Allt i snortight läder. Nu kan man nästan ta på känslan. Hat. Vrede. Självförakt. The Beguiled i lurarna. Stilett, cigaretter och ett knivskarpt leende. Bländande. Japp, då är allt klart.

Och jag går för mig själv.

The Beguiled: Black Gloves

The Beguiled: I Walk Alone

The Beguiled: Jackie Oh

And always remember, kids, politics is pigshit!

Allt är politik. Det är åtminstone vad man fick lära sig vid Göteborgs universitet. Att sitta hemma och pilla sig i naveln med en kall punkis i handen är lika mycket politik som att skriva texter till Syndikalisten, Brand eller Göteborgs Fria Tidning. Jajamensan! Och utifrån samma princip är det helt OK att stanna hemma i lägenheten för att lyssna på de senast inköpta sjuorna från Demon’s Claws, First Base och The Jameses istället för att ge sig ut och demonstrera på 1:a maj.

Fuckallism är också en ism. Minst lika fin och frejdig som alla andra skabbiga ismer.

Mitt problem med 1:a maj och alla demonstrationer är att det inte finns något tåg för mig att gå i. Syndikalisterna gillar samba. Vänsterpartisterna är vegetarianer och lyssnar bara på skabbig svensk trallpunk eller Lars Winnerbäck. Sossarna är nere med nå’n djävla brud som gick och vann melodifestivalen helt oväntat.

Dessutom vill alla de här tågen ha mer politik. Mer lagar och regler. Mer bidrag. Mer kvar i plånboken. Mer inskränkningar. Mer frihet. Mer! Mer! Mer! Vad är det för fel på minimalism? Är jag helt uppe i det blå som nöjer mig med ett par kalla och ett gäng singlar? Va? Om jag ska vara helt ärlig vill jag ha mindre politik. Mindre av allt! Men var tusan är mitt tåg? Va!?! Ehh. Så länge man slänger upp två fingrar i luften åt allt och alla som försöker styra våra liv och inskränka vårt liebensraum är man en av the good guys i min bok. Hell, man behöver inte ens klä sig i vitt!

Denna politiska/icke-politiska dag till ära har vi satt ihop en liten mixtape som är tänkt att glädja herrskapet framåt natten när ni börjar tröttna på att tro att ni har alla rätt och att ni vet allting och att det är möjligt att förändra världen. Lilla vän, låt mig berätta en sak, det är kört. Finito. Too far gone. Bron har rasat och det är lika bra att gilla läget. Ta fram den här tapen i just det ögonblick då ni inser att ni är fucked på riktigt. Gör det. Det kan rädda era liv. Det är i de ögonblicken som man inser att allt man behöver är ett gäng punkisar och ett par sjuor av Charles Albright, King Tuff, The Beguiled och The Barron Knights. Ahh. Livet ler sitt allra vackraste leende!

And always remember, kids, politics is pigshit!

1. That terrible drug LSD
2. Charles Albright: I’m On Drugs
3. We wanna get loaded
4. Demon’s Claws: Hunting On The 49th
5. Q’uel beast!
6. The Barron Knights: You’re All I Need
7. Lou Reed is high on life and wants people to take drugs
8. The Lamps: Niels Bohr Was An Excellent Ping Pong Player
9. I licked the Spider
10. King Tuff: Sun Medallion
11. Cops are clever
12. Donovan: Superlungs Supergirl
13. Dropping acid is not such a bad idea
14. Guinea Worms: Drunk In You Uggs
15. Of course I’m going to love it
16. The Beguiled: Black Gloves
17. Mike Rep: Donovan’s Brain
18. Where’s my commercial?
19. Jocelyn: Nitty Gritty
20. The psychedelic experience
21. Frat Dad: Freak of Nature
22. Steve Reich: It’s Gonna Rain