2011. Intet nytt under solen (bakom molnen) och ett nytt bevis får jag genom en britt (!) som tar mig tillbaka till rötterna; de amerikanska musikaliska 90tals rötterna. I vad tycks vara ren och skär beundran tycks brittiska A Grave with No Name plockat fram varje Sub Pop/Matador/K/-trick som finns ur rockärmen. Klart man ska få göra det, precis som man får inspireras av 60popen. Och just idag var det precis vad jag behövde och avsaknaden av Mark Linkous blev precis lite lättare. (Skiva ute på No Pain in Pop)
Arkiv för kategori ‘90’
Old enough to put on a sunday smile for nostalgia
söndag, 15 maj, 2011Kongressen talar
lördag, 26 mars, 2011…Juholt talar, om kultur(!).
Jag tittar ut på vårsålen, tar en klunk morgonkaffe och låter tankarna flyta iväg och fastnar i några textrader som TAW skrev när han vibrerade av energi, kreativitet och samhällsinsikt.
”för att rädda en dröm medan det finns nån att rädda”
http://www.dailymotion.com/videoxcye7uGood Golly Ms Polly
onsdag, 16 februari, 2011
Now must ye speak to your kinsmen and they must speak to you,
After the use of the English, in straight-flung words and few.
Go to your work and be strong, halting not in your ways,
Balking the end half-won for an instant dole of praise.
Stand to your work and be wise — certain of sword and pen,
Who are neither children nor Gods, but men in a world of men!
- Kipling
Året är 2011. Det är än en gång dags att återvända till rötterna. Än en gång handlar det inte längre om nya upptäckter, nya bekantskaper. Det handlar om gamla hjältar och hjältinnor som inte går att ignorera. Som man inte bör ignorera. PJ Harvey är tillbaka. Hon har själv utnämnt sig till världens enda sjungande krigskorrespondent och gjort ett konceptalbum om krig i öster kallat Let England Shake. Dessutom har PJ bett Seamus Murphy att bildsätta hennes tolv sånger. En YouTube kanal att följa både med ögon och öron.
The noise made by the people
fredag, 14 januari, 2011
Just precis när mörkret sänker sig nås man av mörka nyheter. Enligt uppgift har Broadcasts Trish Keenan lämnat jordelivet. Dessutom i något så bisarrt som lunginflammation. Tunga, tunga nyheter. Och det här som skulle bli en så bra kväll. Vad fan gör man nu?
Vila i frid och allt det där andra snacket.
Are we too late for the trend?
måndag, 3 januari, 2011
Vår lycka är gjord! Det kan knappast ha undgått någon att vi här på Our Favourite tycker att Malmöbandet Bäddat för trubbel är bland det bästa som hänt världen sedan han den där nassen åkte ur Grästorps kommunfullmäktige eller den där gången som Kommissarie Roy släppte sitt debutalbum. Och nu har något hänt som får oss att bete oss som små skolflickor som precis har blivit påkomna med att smygröka inne på tjejtoaletten. För en knapp vecka sedan bad vi nämligen Ola i BFT att sätta ihop en mixtape med sina favoritlåtar till Our Favourite. På vinst och förlust. Bära eller brista. Etc. Sagt och gjort, när vi i går öppnade vår mailbox låg den där. Mixtapen ”Våld och pop”. Fint paketerad med rosa snören och skit omkring. Ni kan tro att våra hjärtan hoppade över ett par slag av ren och skär glädje. Oh the joy! Inte ett öga torrt. För att inte tala om hur mycket det fnittrades och kvittrades inne på den där Lucky Strikes Light-osande toaletten. Flush!
Vad Ola bjuder på med ”Våld och pop” är en hel del strävsam punkrawk, ett och annat norskt misstag, en del snuskigheter, en gnutta hat och ilska, lite kavat oi, ett stycke finländsk genialitet och den allra finaste kanadensiska powerpopen. Nedan följer den fullständiga låtlistan och Olas kommentarer till sina låtval. Bra skit helt enkelt. Det är lika bra att ni laddar ner den med gång. Vem vet hur länge den ligger kvar. Och när du har laddat ner ”Våld och pop” beger du dig till närmaste skivmånglare – förslagsvis Push my buttons eller Rundgång eller så köper ni plattan direkt från BFT på någon av deras spelningar – och köper ett exemplar av ”Det här är inte New York”. Lägg dina stålar där de gör störst nytta!
1. Guttersnipes – Addicted to love (UK 1988)
En perfekt liten poppärla från f.d. Cock Sparrer-kille. Handklapp och popbas är alltid rätt.
2. Victims – I Want Head (USA 1978)
Snusksleaze på Misfitbolaget. Munspelet gör mig alltid lycklig.
3. Chronic – No time (UK 1981)
Om man bortser från det tradiga snackpartiet i början är det här så nära perfekt punk man kan komma. Om bara all anarkopunk hade varit så här bra. Hämtat från fantastiska bloggen KBD Records.
4. Drunks with Guns – Tomorrow we kill (USA 1992)
Dumpunk för folk som gillar Brainbombs och dylikt.
5. The Oslo Morherfuckers – Som i en knulldröm (NOR 2002)
Happy Tom och Chris Summers från Turbonegro tillsamans med Anal Babe-snubbe gör exakt så dum och bra punk som väntat. Blev en tia och inte mer. Synd.
6. Fuckboyz – Full of sin (USA 1990)
2010 upptäckte jag banden Hickey och Fuckboyz, det är jag väldigt glad över. Kolla in Matty Luv för en massa gottis.
7. No Trend – Tear you apart (USA 1985)
No Trend lämnade det värsta bottenlösa människohatet bakom sig för att fokusera på relationer till andra skivan. Blev inte så muntert det heller. Lydia Lunch är med och sjunger.
8. Templars – On my own (USA 2005)
Bästa skinheadbandet. Här med rätt så orepresentativ låt om att klara sig själv när tösen lämnat.
9. Hated Youth – Fuck Russia (USA 1983)
Rysshat från Florida. Bra kombo.
10. Paris Violence – En Attendant L’Apocalypse (FRA 2003)
Franska skins som gillar heavy metal, Baudelaire, Mishima och tunna produktioner. Märkligt, men mycket bra.
11. The Afrika Korps – Fox Lane (USA 1977)
Poppunkspaus. Sött som socker om snusk.
12. Heist – Fuckwit (AUS 1997)
Om bara all hardcore hade varit så här bra, istället får man dras med Fucked Up och dylik dynga. Bästa från Australien efter Rupture. Gitarrslingan!
13-15. Ovens – Fired from the Vogue pt 1, Fired from the Vogue pt 2, Same shit differnt day (USA 2008)
När Weezer blev kassa får man vara glad att Ovens tog över popledartröjan. Föredömligt korta låtar.
16. Eppu Normaali – Polisi pamputta taas (FIN 1978)
Finsk punkperfektion.
17. The Modernettes – Barbra (CAN 1980)
Kanadensisk powerpopperfektion. Hela EP:n är värd att leta upp.
18. Jim Carroll Band – People who died (USA 1981)
En massa människor som dör.
19. The Child Molesters – I’m gonna punch you in the face (USA 1989)
Brutal skojpunk. Fantastiskt band på alla sätt och vis.
20. Cactus – Parchman Farm (USA 1970)
Världens svängigaste låt. Också ett av världen snyggaste band.
21. Warren Zevon – Roland the headless Thompson gunner (USA 1978)
En vacker saga av sorgligt avlidna mästaren.
22. Richard & Linda Thompson – The end of the rainbow (UK 1974)
En mäktig vaggvisa.
Nedladdning: Ola i Bäddat för trubbel presenterar ”Våld och pop”
Don’t You Drive Recklessly
söndag, 15 augusti, 2010Åh Stephen <3
Beth, I hear you callin’
onsdag, 30 juni, 2010
Det finns röster. Och så finns det Röster. Uttrycksfulla, kärleksfulla, svidande och sorgefulla. Om jag fick välja en röst att symbolisera mitt liv skulle det vara Beth Ortons. Ingen kan som hon få stenstoden inombords att vakna till liv. Vanligtvis krävs det bara ett par rader innan tårarna kommer. Av glädje. Av sorg. Beth får det att hända. Lyssna till exempel på hennes fantastiska cover av Big Stars oemotståndligt vackra ”Thirteen” som hon gör med Sam Amidon efter att de nåtts av nyheten att Alex Chilton gått bort.
Beth Orton & Sam Amidon – Thirteen (Big star cover)
Hör hur rösten spricker i raden ”maybe Friday I can get tickets for the dance” och förstärker det melankoliska i denna underbara historia om en ungdomsförälskelse på ett hjärtskärande vis. Tack Sam. För neo-folk-artisten Sam Amidon är skälet till att jag sitter här och än en gång njuter av Beth. (Det var på tok för länge sedan) Hon medverkar nämligen på ett par låtar på hans senaste platta ”I see the sign”.
Sam Amidon – How Come That Blood
Det är en förnämlig skiva som för Sam ytterligare ett steg framåt som artist. Det är lite som en blandning mellan Damien Jurado och Nick Drake och ibland förstärkt med lite moderna rytmer. Men, faktum kvarstår, Beths röst är fortfarande störst. Minns hur vackert det var när hon hittade en samarbetspartner i en annan av pophistoriens vackraste röster:
Will you finance my rock ‘n’ roll blog – All I wanna do is dance
torsdag, 24 juni, 2010
Sommarsolstånd! Äntligen är det dags igen. Väck förfäderna! Ut i fält. Gräv upp de gamla skeppen. Ge igen för gammal ost. Här ska fan-i-mig hädas. Äntligen midsommar. Från inget ljus till varde ljus. Hög tid för hedniska riter under midnattssolen. Som vi har längtat. Så vad väntar ni på era fähundar. Av med paltorna. Kasta av dig byråkratkostymen, bibliotekariebrillor, swingpjatten, hipsterkostymen, cheaky monkey jeansen, bjäfset från mtwtfss och de ironiskt skurna t-shirtsen från Acne Jeans. Bort med skiten. Människa, frigör dig! Kasta oket och visa skiten fingret. Nu ska vi tillbaka i tiden. Finna ursprunget. Ut i naturen. Upp på fjällen. Ut i skogen. Primalskrik och skit! Här ska skrämmas slag på vite krists anhängare. Typ. Så på med djurskinn, hjälm och corpsepaint. Sätt på datorn, knappa in www.eniro.se, skriv in Norge + stavkyrka i sökfältet, tryck på vägbeskrivning och programmera gps:en. Och för allt i världen glöm inte den rostiga medeltidsdolken, hillebarden, tvåhandsyxan eller spikklubban. Innan du lämnar hemmet glöm inte att kolla så att du har med dig nycklar, cigaretter och zippotändare. Mer eld!
We never learn
tisdag, 25 maj, 2010
Psycho ’78
12 o’clock, don’t be late
All this horror business
My mirrors are black
You don’t go in the bathroom with me
With you
I’ll put a knife right in you
I’m warning you
I’ll put a knife right in you
I’m warning you
I’ll put a knife right in you
Mörkret har lagt sig. Timmen är slagen. Allt lugnt. Men under skinnet kokar det. Hjärnan går på högvarv. Pulsen likaså. Förväntningar. Det sista jag gör innan jag går ut genom dörren är att dra på mig handskarna. Jackan och bootsen är redan på plats. Allt i svart. Allt i snortight läder. Nu kan man nästan ta på känslan. Hat. Vrede. Självförakt. The Beguiled i lurarna. Stilett, cigaretter och ett knivskarpt leende. Bländande. Japp, då är allt klart.
Och jag går för mig själv.
It’s soft love
torsdag, 20 maj, 2010
Det är ju mycket snack om kungligheter nu för tiden. USA – the big republic – är ju hemland för ganska många rojalister, motsägelsefullt nog. Ni vet, gräset är alltid grönare…trots det har de låtit en drottning smyga iväg norr om 49e breddgraden. USAs indiepopdrottning Rose Melberg har sedan födseln i sunny California sakta men säkert rört sig norrut. Ganska tidigt och länge. Det började i början av 90-talet hemma Sacramento då Rose tillsammans med några kompisar bildade Tiger Trap, bandet som bara fanns i ett år men som formade det som kan sägas vara amerikansk twee. Rose startade sedan Go Sailor, lika kortlivat, innan hon hamnade i Pacific Northwest, träffade Jen Sbragia och skapade The Softies vars fina ”It’s love” jag äntligen hittat på LP. Serietecknaren Adrian Tomines underbara artwork till skivan gör LP-formatet i stort sett omistligt.
I slutet av 90talet blev Rose ”solo” och släppte det magnifika albumet ”Portola”. Nu bor hon i Vancouver, Canada men efter att förra året ha släppt ännu ett strongt album på K-records hör jag ryktas att USA vill hämta hem sin förlorade drottning. Faktum är att djungeltrumman säger att Fox planerar ännu en säsong av ”24″ som går ut på att den enda personen som kan rädda USA från moraliskt förfall är en späd sångerska vid namn Rosalie (!) som gömmer sig i Kanada. När alla övertalningsförsök misslyckats skickar presidenten Jack Bauer för att med våld hämta hem stackars Rosalie. Enligt hörsägen ska Bauers sedvanliga fysiska tortyr ha bytts ut mot audiell; han låser in Rose, förlåt, Rosalie i ett rum och spelar det ”absolute worst of American Idol” 24:7. Självklart överlever hon inte.
Rose lever, som tur är, och tidigare i år sjöng på ett spår på bandet Gigi’s nya skiva och låten ”Alone at the pier” är en underbar 60pastisch. Handklapp? Självklart!
Tiger Trap – Supercrush
Go Sailor – The boy who sailed around the world
The Softies (Live 1996)
Rose Melberg – Things That We Do
Gigi feat Rose Melberg – Alone at the pier
