Kategori: 90

It’s soft love

Det är ju mycket snack om kungligheter nu för tiden. USA – the big republic – är ju hemland för ganska många rojalister, motsägelsefullt nog. Ni vet, gräset är alltid grönare…trots det har de låtit en drottning smyga iväg norr om 49e breddgraden. USAs indiepopdrottning Rose Melberg har sedan födseln i sunny California sakta men säkert rört sig norrut. Ganska tidigt och länge. Det började i början av 90-talet hemma Sacramento då Rose tillsammans med några kompisar bildade Tiger Trap, bandet som bara fanns i ett år men som formade det som kan sägas vara amerikansk twee. Rose startade sedan Go Sailor, lika kortlivat, innan hon hamnade i Pacific Northwest, träffade Jen Sbragia och skapade The Softies vars fina ”It’s love” jag äntligen hittat på LP. Serietecknaren Adrian Tomines underbara artwork till skivan gör LP-formatet i stort sett omistligt.
I slutet av 90talet blev Rose ”solo” och släppte det magnifika albumet ”Portola”. Nu bor hon i Vancouver, Canada men efter att förra året ha släppt ännu ett strongt album på K-records hör jag ryktas att USA vill hämta hem sin förlorade drottning. Faktum är att djungeltrumman säger att Fox planerar ännu en säsong av ”24″ som går ut på att den enda personen som kan rädda USA från moraliskt förfall är en späd sångerska vid namn Rosalie (!) som gömmer sig i Kanada. När alla övertalningsförsök misslyckats skickar presidenten Jack Bauer för att med våld hämta hem stackars Rosalie. Enligt hörsägen ska Bauers sedvanliga fysiska tortyr ha bytts ut mot audiell; han låser in Rose, förlåt, Rosalie i ett rum och spelar det ”absolute worst of American Idol” 24:7. Självklart överlever hon inte.
Rose lever, som tur är, och tidigare i år sjöng på ett spår på bandet Gigi’s nya skiva och låten ”Alone at the pier” är en underbar 60pastisch. Handklapp? Självklart!

Tiger Trap – Supercrush
Go Sailor – The boy who sailed around the world
The Softies (Live 1996)
Rose Melberg – Things That We Do
Gigi feat Rose Melberg – Alone at the pier

YouTube Preview Image

And always remember, kids, politics is pigshit!

Allt är politik. Det är åtminstone vad man fick lära sig vid Göteborgs universitet. Att sitta hemma och pilla sig i naveln med en kall punkis i handen är lika mycket politik som att skriva texter till Syndikalisten, Brand eller Göteborgs Fria Tidning. Jajamensan! Och utifrån samma princip är det helt OK att stanna hemma i lägenheten för att lyssna på de senast inköpta sjuorna från Demon’s Claws, First Base och The Jameses istället för att ge sig ut och demonstrera på 1:a maj.

Fuckallism är också en ism. Minst lika fin och frejdig som alla andra skabbiga ismer.

Mitt problem med 1:a maj och alla demonstrationer är att det inte finns något tåg för mig att gå i. Syndikalisterna gillar samba. Vänsterpartisterna är vegetarianer och lyssnar bara på skabbig svensk trallpunk eller Lars Winnerbäck. Sossarna är nere med nå’n djävla brud som gick och vann melodifestivalen helt oväntat.

Dessutom vill alla de här tågen ha mer politik. Mer lagar och regler. Mer bidrag. Mer kvar i plånboken. Mer inskränkningar. Mer frihet. Mer! Mer! Mer! Vad är det för fel på minimalism? Är jag helt uppe i det blå som nöjer mig med ett par kalla och ett gäng singlar? Va? Om jag ska vara helt ärlig vill jag ha mindre politik. Mindre av allt! Men var tusan är mitt tåg? Va!?! Ehh. Så länge man slänger upp två fingrar i luften åt allt och alla som försöker styra våra liv och inskränka vårt liebensraum är man en av the good guys i min bok. Hell, man behöver inte ens klä sig i vitt!

Denna politiska/icke-politiska dag till ära har vi satt ihop en liten mixtape som är tänkt att glädja herrskapet framåt natten när ni börjar tröttna på att tro att ni har alla rätt och att ni vet allting och att det är möjligt att förändra världen. Lilla vän, låt mig berätta en sak, det är kört. Finito. Too far gone. Bron har rasat och det är lika bra att gilla läget. Ta fram den här tapen i just det ögonblick då ni inser att ni är fucked på riktigt. Gör det. Det kan rädda era liv. Det är i de ögonblicken som man inser att allt man behöver är ett gäng punkisar och ett par sjuor av Charles Albright, King Tuff, The Beguiled och The Barron Knights. Ahh. Livet ler sitt allra vackraste leende!

And always remember, kids, politics is pigshit!

1. That terrible drug LSD
2. Charles Albright: I’m On Drugs
3. We wanna get loaded
4. Demon’s Claws: Hunting On The 49th
5. Q’uel beast!
6. The Barron Knights: You’re All I Need
7. Lou Reed is high on life and wants people to take drugs
8. The Lamps: Niels Bohr Was An Excellent Ping Pong Player
9. I licked the Spider
10. King Tuff: Sun Medallion
11. Cops are clever
12. Donovan: Superlungs Supergirl
13. Dropping acid is not such a bad idea
14. Guinea Worms: Drunk In You Uggs
15. Of course I’m going to love it
16. The Beguiled: Black Gloves
17. Mike Rep: Donovan’s Brain
18. Where’s my commercial?
19. Jocelyn: Nitty Gritty
20. The psychedelic experience
21. Frat Dad: Freak of Nature
22. Steve Reich: It’s Gonna Rain

Mark, you were the only one who could ride that horse

Mark Linkous, aka Sparklehorse, aka the genius of knastrig lofi songwriting har lämnat oss. Han har tagit sitt liv. För andra gången. Han lyckades i stort sett även för 14 år sedan. Då var han på turné med låtar från sin bländande genombrottsskiva ”Vivadixiesubmarinetransmissionplot”, en av 90-talets musikaliska höjdpunkter. Inte minst genom låtar som  ”Homecoming queen” och ”Hammering the cramps”. Men den gången reste sig Mark efter att hjärtat stått still. Han kom tillbaka med lika bländande ”Good morning spider”. Nu när jag hör att han har gått bort ställer jag mig framför skivhyllan med en känsla av att det var på tok för länge sedan jag återvände till hans musik. Med ett snett ironiskt leende, som jag tror att Sparklehorse-mannen själv hade gillat, är den första skivan jag lyfter fram ”It’s a wonderful life”. För världen är ju wonderful, Mark.  Speciellt när den går att förgylla med din musik.

YouTube Preview Image

I’ll be drinking for christmas without you

It can't believe it's you God, I just can't believe it

So we were talking about music & records
But every song you played me was shite
And then you got upset
when I fell asleep half way through that dreadful film that you insisted we rent last night
So then we tried to talk about films
but I couldn’t think of any of my favourites that you’d seen
And I hate Dirty Dancing with a passion
And apparently you don’t like words on the screen
But we both agreed about Grease
Which made me wonder
How did it work out for Sandy and Danny
Did she turn into a cow, did he turn into a fanny?

Aidan John Moffat. The myth. The prophet. En gång i tiden var han en halvgud. The man with the arab strap. En gång i tiden var han rent av den störste av alla. Större än livet själv? Tja. Nja. Kanske det. The king of kings… äh, ni kan den jiggen. I dag vet i fan var han befinner sig. Slut eller bara på torken? Spelar det egentligen någon roll att hans förra skiva var ren och skär skit, med undantag av ”The big blonde”? Ja, men skit i det nu. Nu är det nya tider och nya givar. I dag är han bara en i mängden. Så är det bara. Så kan det bli. I bland tappar man fokus och kontroll. Det är inte så mycket att göra åt. Det kan hända den bäste. Till och med Mr. Arab Strap.

Nu tycks det dock vara så att Aidan John Moffat är tillbaka i gamet. Och det med en ny låt. En version av den gamla calypsoklassikern ”Monkey talk”. Egentligen är det inte så mycket att bli hård i brallan över. Det är i själva verket en ren petitess.Till skillnad från Hubert Porters originalversion som är sjösjukssvängig mentorökare från mitten av 1950-talet.

Vad som dock är en anledning till att bli fullkomligt vansinnig av upphetsning är den kommande Arab Strap-boxen som släpps på Chemikal Underground under våren. I nuläget är det mitten av april som gäller. En box som kommer att innehålla – och håll nu i hatten, sitt ner i båten och spänn fast säkerhetsbältet för nu blir det åka av – LP-versioner av ”The Week never starts round here” (med vissa modifikationer vad gäller omslaget, enligt uppgift ska det nya omslaget se ut precis som Aidan John Moffat hade tänkt sig det från allra första början, director’s cut and all that jazz) och ”Philophobia” (även här ska omslaget ha blivit uppdaterat efter Mr. Moffats önskemål) samt en bonus-LP med Arab Starps två Peel Sessions och en hel del rara spår och en del bortglömda och dammiga singlar samt en liveversion av ”Girls of summer” inspelad i samband med Chemikal Undergrounds femte birthday bash där bandet introduceras av ingen mindre än the late, the great John Peel. Dessutom kommer boxen att innehålla två CD:s med livematerial från BBC:s arkiv, bl.a. en inspelning av Arab Straps första spelning i oktober 1996, och en helvetes massa EP-spår från tiden runt ”The Week never starts round here” och ”Philophobia”-era EPs. Sist men inte minst lär boxen innehålla en exakt replika av ”The green frog demo cassette” som Aidan John Moffat och Malcolm Middleton skickade in till Chemikal Underground någon gång under 1996.

Och nu vet jag att du, precis som jag, sitter där framför burken och tänker ”oh-my-god-oh-my-god-oh-my-god-oh-my-god, hur i helvete får jag tag i denna godbit, den kommer ju bara att släppas i 1000 exemplar och skivbolaget börjar ta förbeställningar om ett par veckor. Fuck! Själv blir jag så upphetsad att jag blir alldeles till mig i brallan. Det är knappt jag kan sitta still på min stol. Svårt att andas. Lätta svettningar. Hjärtklappning. Mörka ringar börjar formas i armveckan. Andhämtningen allt tyngre. Boing! Jag vill bara rusa upp från min stol och springa ner för alla trappor och ge mig ut på stan för vråla ut att jag bjuder på en runda på puben och att alla som vill är välkomna hem till mig för efterfest. Så djävla lycklig är jag just nu.

Aidan John Moffat: Monkey Talk

Hubert Porter with George Moxey and his Calypso Quintet: Monkey Talk

Girl group week, entry #2: Sleater-Kinney

”Corin and I met in 1992 in Bellingham, WA. Her band, Heavens to Betsy, played at a gallery downtown. I was too young to be in college, barely seventeen and not too happy about being in a remote town in northern Washington. I told her I might be moving out of there. Sure enough, the next fall I transferred to a different school, one in Olympia where Corin happened to be living. A lot of other folks were there as well; making music and art, recording one another in basements and putting out records on their friend’s labels”

Carrie Brownstein

Självklart kan inte jag, och det borde egentligen vara så för alla, utelämna Sleater-Kinney under Girl group week. Det är dryga tre år sedan de la bandet på hyllan på obestämd tid.  Och det är snart fem långa år sedan deras senaste skiva och kanske finaste stund, ”The Woods”. Vi fick dryga tio år tillsammans men det enda jag kan säga är att I miss you so. Rätt attityd i rätt tid och med förmågan att förena klassiska girl-group-körer med riot grrrl rock och ett statement utan att någonsin kännas som något annat än ett förbannat bra rockband, alla kategorier.
Ni vet den där klassiska tankeleken, ”om du fick åka tillbaka i tiden vart….”. Det skulle ligga nära till hands att välja att då bosätta sig på Sleater-Kinney Road i Olympia i slutet av 80-talet och hänga på neohippiecolleget Evergreen State. Det var ju där som Calvin K hängde. Det var där som Kathleen Hanna väggsprayade ”Kurt Smells Like Teen Spirit” och det var där som Carrie mötte upp Corin och till slut hittade Janet och gjorde 7 grymma album ihop. ”You can’t get to heaven with a three chord song” sjunger de i ”All hands on the bad one”, hmm, jag tror att S-K kan.

Sleater-Kinney – Words and guitar
(Dig me out, 1997, Kill Rock Stars)

Sleater-Kinney – You’re no rock and roll fun
(All hands on the bad one, 2000, Kill Rock Stars)

Och så två videos:

Sleater-Kinney – Get up
(The Hot Rock, 1999, Kill Rock Stars)
Videon är regisserad av Miranda July
YouTube Preview Image

Sleater-Kinney – Jumpers
(Woods, 2005, Sub Pop)

Murmurs from the faithful

”Our names are Jake Housh, Ted Hattemer, Greg Bonnell, Jerry Dannemiller. We have been a band since about 1994. We’ve made seven records and many singles in that time. We’ve toured a little, not a lot. Only when time and circumstances allow. The bands we’ve played with and learned from are too many to mention. We all hold jobs at The Ohio State University, not in the same department (although we used to).”

Så ödmjukt presenterar sig Moviola på sin egen sida. Och Moviola är verkligen ett band som inte har gjort så mycket väsen av sig, vare sig ljudmässigt eller PR-mässigt, men det hindrade dem inte från att nagla sig fast i mitt medvetande redan med sin första låt på sin första (wide-release)skiva. En vinglig lo-fi-historia som smyger sig in i hjärtat med raderna ”1970 means so much more than the year we were born”. Det var 1996/97 och sedan dess har jag köpt allt de har gjort. Kanske mest för att de är ett band man vill tycka om, vill stötta men också för att de ständigt visar att de kan viska fram rootsiga melodier med stor popkänsla. Ohippt? Totally! Men vem fan bryr sig när det är precis den typen av musik som får en i gungning. Och precis som min egen smak har blivit allt mer prärieinfluerad under åren har Moviola tagit allt tydligare steg mot ren Americana. Det är inte minst tydligt på deras senaste (och sista?) skiva ”Dead knowledge”.

Moviola – 1970
(The year you were born, 1996)

Moviola – Motorcycle
(Glen echo autoharp, 1997)

Moviola – Monument
(Durable dream, 1999)

Moviola – Rudy
(Dead knowledge, 2007)

The Waiting place and the seven year itch


I julas fick jag en ny bokhylla. Låter kanske inte särskilt märkvärdigt men det var det. Inte minst för att när man flyttar böcker, skivor och annat smått och gott från ett hörn till ett annat hamnar man oundvikligen på fantastiskt oplanerade resor down memory lane. Resor som kan var upplyftande, informativa, pinsamma eller smått skräckinjagande.  En sådan resa, med en hyfsat skräckinjagande mittpunkt men lyckligt slut, började med ett trevligt återupptäckande av Sean McKeevers fina serie ”The Waiting place”. En av dessa ”coming-of-age-in-a-small-town-and-never-be-able-to-leave” historier som amerikanarna är så bra på. I filmtermer är ”The Waiting Place” en kombination av den ständigt underskattade ”Beautiful girls”, ”Clerks” och John Hughes samlade verk. Det handlar om tonårsangst, kärlek och popreferenser. En av de mer konstiga kommentarerna lyder;

”You ever listen to ”God lives underwater”"?

”Yeah, why?”

”Doesn’t it sound like ”Alice in chains” goes ”NIN”, they should be called ”Nine inch cha…”

Någon som kommer ihåg ”God lives underwater”? Inte? Bra! Det är en den här typen av minnespromenader som kan få vem som helst att bli nostalgifobiker och aldrig någonsin mera vilja minnas något som varit. Grunge med metallklang. Pretty shitty stuff.

Men.

”The waiting place” håller. Och ibland bjuder McKeever på fantastiskt bildberättande.

En av huvudkaraktärerna är Scott. En wannabe-skådis som försökte fly hålan Northern Plains, gjorde slut med sin High School sweetheart Ami och stack iväg till college. Det funkade inte. Nu är han tillbaka, jobbar i föräldrarnas videobutik och drömmer om Ami som nu är mamma och gift med den lokala polisen. McKeever gör en perfekt summering av dessa drömmar och tillkortakommande i några få rutor. Och det är då jag minns sorgen över att McKeever inte fortsatte sin berättelse när han blev het serie-artist på Marvel. Tills nu, upptäcker jag till min förtjusning. Oh, kära nostalgitripp, vad underbart. McKeever har precis släppt ”The Waiting Place – The definitive edition” där han samlar alla berättelser och…halleluja…har skrivit till ett avslutande kapitel kallat ”Seven years later”. Cha-ching! It is so ordered och alla referenser till undervattensgudar är förlåtna.

Our Favourite vs. Satan

När det är så här mörk, kallt och deprimerande som det är i Stockholm just nu behöver man verkligen något som värmer och piggar upp. Vad passar väl då bättre än en klassisk inspelning av en vittomtalad låt med ett legendariskt band? Vad sägs om ”Her jazz” med Huggy Bear? Som Lady Saw sa någon gång i mitten av 1990-talet – this is a classic one! Inte så dumt. Ehh? Ehh? Ehh? Jag minns fortfarande Huggy Bears spelning på Emmabodafestivalen 1993. Hur glasklart som helst. Fastetsad. Those were the days. En sak till, jag bara älskar snubben och snubbetten som mespoppar och körar. Omkring 1992/93 dansade fan-i-mig alla så där. Det är ett under att överhuvudtaget någon som gick på indieklubb under den här perioden fick ligga. Någon gång. Inte undra på att nativiteten sjönk under mitten av 1990-talet. Det är tur att man alltid varit mer inspirerad av John ”I don’t dance” Peel än av Happy Mondays Bez. Om jag inte tar helt fel är dansösen/körsångerskan Talulah Goshs/Heavenlys Amelia Fletcher. Åh, och gitarristens look är i dag en skaplig ikon. Snacka om att träffa the soft spot. Det är bara att erkänna och kapitulera: Huggy Bear står sig än i dag. Och det är precis sådant här som gör livet värt att leva.

YouTube Preview Image

Another one bites the dust

Donk! Så föll ännu en fura. Rowland S Howard (Boys Next Door, Birthday Party, Crime & The City Solution, These Immortal Souls etc.) har plockat ner skylten. 50 år gammal. Stendöd. Pang. Boom. Locket på. Six feet under. Dang! Synd och skam. Vila i frid and all that baloney. Aldrig mer kommer vi att få höra den perfekta blandningen mellan atonal, överstyrd no wave och klassiska bluestolvor. Fan, det gör mig riktigt djävla ledsen. Skott i hjärtat. Howard avled tydligen nu i morse (30 december) på ett sjukhus i Melbourne där han låg inlagd i väntan på en levertransplantation. Med tanke på allt som han har levererat genom åren tycker jag att en liten hyllningspost är på sin plats.

The Birthday Party – Around in that stuff (Peel session, 1981)

Rowland S. Howard & Lydia Lunch – Some Velvet Morning (1982)

These Immortal Souls – Marry Me (Lie, Lie!) (1987)

Crime & The City Solution: The Sly Persuaders (1990)

Rowland S. Howard – (I Know) A Girl Called Jonny (2009)

Och så avslutar vi det hela med låten som Rowland S. Howard är mest känd för:

YouTube Preview Image

Boys Next Doors ”Shivers” är pure fucking magic.

Tack för allt.