Just precis när mörkret sänker sig nås man av mörka nyheter. Enligt uppgift har Broadcasts Trish Keenan lämnat jordelivet. Dessutom i något så bisarrt som lunginflammation. Tunga, tunga nyheter. Och det här som skulle bli en så bra kväll. Vad fan gör man nu?
Vila i frid och allt det där andra snacket.
Så var ytterligare en år till ända. Trots att 2010 inleddes med att Vivian Jackson gick ur tiden och avslutades med att Don Van Vliet trillade av pinn var det ändå ett rätt bra år. Och det tack vara alla förbannat bra låtar som släpptes under året. Eftersom det här inlägget ändå är fullt med text tänkte jag försöka hålla mig lite kort i inledning, allt som egentligen behöver sägas är att det här är mina 25 favoritlåtar från det gångna året.
1. Anteenagers M.C – Mike Rep Is All Right – SDZ Records
Vad kan jag säga? Jag är en sucker för Stooges-piano och Anteenagers M.C. är ett av mina absoluta favoritband. När låten dessutom handlar om Mike Rep och har det rätta drivet är det bara att kapitulera. Från den helt magnifika samlingen ”Flottante tension d’eclipse” på SDZ Records.
2. Druid Perfume – Don’t Eat ‘Em They’re Poison – X! Records
Årets absolut vassaste Captain Beefheart-hyllning. Dessutom släppt långt innan den stores tragiska bortgång. Tut-i-luren, sönderfall och magiska svampar så att det står härliga till. Ät inte skiten, den är giftig! Den enda av låtarna på årets skiva som inte är ”approved” av andra halvan av familjen.
3. The Splinters Blood On My Hands – Southpaw Records
The Splinters gör obegripligt bra pop i samma skola som Beat Happening, The Raincoats och The Modern Lovers. En väl upptrampad stig. Enkelt. Sockersött. Naivt. På gränsen till korkat. Men medryckande.
4. The Chinese Restaurants – River of Shit – SS Records
Var tusan börjar man när det gäller The Chinese Restaurants? Art school assholes supreme. Noise improv rawk connoisseurs. För mycket tid över till att hitta på fanstyg. Dåligt föräldrainflytande under uppväxten. Every other child left behind? Fuck all! Fan vet om det inte låter lite som jag föreställer mig att det hade låtit om ZZ Top mött Unsane i en trång gränd i Hudik någon gång under slutet av åttiotalet och Unsane valde att dra ishacka samtidigt som The Tops flashade sina switchblades. Blodigt. Darrigt. Smutsigt. Taggat. Irriterat. Som ett öppet sår. Smått skrämmande. Oundvikligt. Slutet är nära. Simultaneous suicide. En boogie woogie tills döden skiljer dem åt.
5. Ratas Del Vaticano – Solucion Social – Captcha Records
I mina öron låter Ratas Del Vaticano som någon form av korsning mellan Mayhems ”Deathcrush”, Harry Pussy vid tiden omkring ”In case of an emergency you can shit on a Puerto Rican whore” och tidiga Bad Brains. Hiskeligt, kompromisslöst och fullständigt hänsynslöst. Från årets platta.
6. Red Mass – Kinda Funny – Wallride Records
Receptet för årets låt: en del Desperate Bicycles, en del ”Trout Mask Replica”, och en del Acid Drops. Gitarrspelet är det som knäcker mig varje gång jag lyssnar på den här låten från årets mest produktiva band. Inte. Av. Denna. Värld.
7. Guinea Worms Drunk in Your Uggs – Columbus Discount Records
Skräp. Gary Glitter. Urtuggade tuggummin. Slitna, uttråkade anleten som följer en La Liga match en lördagseftermiddag på Vickies Pizzeria. Helt utan intresse för varken spel eller resultat. Xavi, who? Vem bryr sig. Nej, beställ ytterligare en stöl istället. Kanske vänder lyckan och livet om jag stirrar lite djupare i glaset. The Gizmos. Krossade drömmar. Tappade suckar. Uppgivna mål. Hopplöshet. Alltings djävlighet. All lycka består i de där 63 timmarna mellan fredag eftermiddag och måndag morgon då man tillåts rock out with the cock out. Ge järnet. Hela vägen in i kaklet. Etc. Då man tillåts ikläda sig ett par Uggs och var hur packad som helst. Hela tillvaron kretsar kring att vänta ut arbetsveckan. Göra så lite som möjligt, samla kraft och stålar och när fabriksvisslan ljuder kl. 16:40 på fredag eftermiddag kan livet börja igen. Out on the floor. Ah, livet leker! Äntligen. Och vad jag är packad, men vad är det jag har på fötterna…
8. Strange Attractor – Go Fuck My Brain – Mongrel Zine #8
Precis så här känns det efter ytterligare en meningslös dag med surt kneg, gnälliga bossar och stöddiga tjockhultare som inte vill något annat än att snacka stålar, karriär och tits and ass. Då är det bara att gå ut på stan och leta efter något som kan knulla skiten ur ens hjärna. Så att allt blir bra igen och man orkar ta nya tag nästa dag. Igen. Och igen. Och igen. Släppt på CD:n som medföljde nummer 8 av Mongrel Zine.
9. Bäddat För Trubbel – Sånt Är Livet
Egetligen hade jag kunnat välja vilken låt som helst från Bäddat för trubbels debutalbum, ”Det här är inte New York”. Det hade lika gärna kunnat bli ”Kungen heter Jandek”, ”Arlöv Park Hotel” eller ”Jag är bättre än dig”. Så djävla bra är plattan. I mina ögon är ”Det här är inte New York” det bästa som ett svenskt band har släppt sedan Knugen Faller släppte ”Vad vill ungdomen i dag” 2007. Varför det blev ”Sånt är livet”? Inte en aning. Kanske är det texten. Kanske drivet. Kanske saxen. Bra som fan är det i alla fall.
10. Demon’s Claws -Fed From Her Hand – In The Red Records
Varför göra det svårt för sig. Allt som krävs för att det ska fungera är ett rakt beat, en hyfsat riff och en bra melodi. Demon’s Claws följer storstilat upp mästerverket ”Satan’s little pet pig”. Irriterande bra.
11. Subtle Turnhips – Wah Wah Wah – Hozac Records
Subtle Turnhips album, ”Terd”, är onekligen något av ett mästerverk. Och allra klarast lyser ”Wah Wah Wah”, som låter som något som Mark E Smith glömt i en hotellbar i Nottingham efter en lång blöt natt på stan. Två saker måste särskilt nämnas: sånginsatsen och användningen av blockflöjt. Utomordentligt!
12. Woods – Blood Dries Darker – Woodsist Records
Bara så att ni vet, Neil Young är en pajas. Woods is where it’s at!
13. Bugs & Rats – Hallway – Bugs & Rats
Rejäl noisepop. Och kanske årets överraskning.
14. Home Blitz -Murder In My Heart – Almost Ready Records
Vem hade kunnat tro att The Searchers kunde låta så här bra. Men så är det ju, precis allt som Daniel DiMaggio rör vid blir till guld. Produktionen är precis så där papplådeartad som man vill att den ska vara och det brister på precis rätt ställen. Det bör dock sägas att det är lite lustigt att Home Blitz bästa låtar (nästan) alltid är versioner på andra bands och artisters låtar.
15. Tyvek – 4312 – In The Red Records
Tyvek lär oss hur man räknar i Detroit. ”4312″ luktar mer Wire och ”Pink Flag” än en handduk indränkt med Colin Newmans svett.
16. Electric Bunnies – Pretty Joanna – Sacred Bones
Årets användning av feedback. Punkt. Slut. Låten är dessutom ”kick ass”.
17. Condominium – Gag – Deer Healer Records
En del går igång på och tröstar sig med flottiga trehundragrams cheeseburgare eller riktigt ohälsosamt blodiga stekar. Andra får upp pulsen och känner mening med livet när de för tjugonde gången blir tvungna att punga ut med sina surt förvärvade stålar för The Stooges ”Raw power” eftersom något ruttet och profithungrigt skivbolag bestämt sig för att remixa, remastra eller repaketera skiten för tjugonde gången på tjugosju år. En tredje kategori försöker skapa sig lycka genom att flänga land och rike runt för att titta på fotboll och samla på matchprogram. Det sägs dessutom att det finns en del människor som går i gång på tits ‘n’ ass. Själv gillar jag Condominiums ”Gag”. Väldigt mycket. När de efter den lugna inledningen brötar loss smäller jag av. En halvsekund innan stöket tar fart släpper de in lite feedback och nackhåren bara reser sig!
18. Puddin Pops – Totally – Florida’s Dying
Varje gång jag hör Puddin Pops ”Totally!” går jag helt bananas. Svårare än så är det inte. Årets mest givna floorfiller. Från Florida’s Dyings ”Party platter”.
19. Pierre & Bastien – RMI – SDZ Records
Holy smokes, Batman! – Wham baam thank you m’am! – When it’s time to party, we WILL party hard!
Och alla andra dumheter som man kan vräka ur sig när man ånyo – för vilken gång i ordningen undrar man – har förälskat sig upp över öronen i en låt. Och nu slänger jag ur mig allting på en och samma gång. Exorcistenstilen! Allt ska ut! Det är lika bra. Jag menar, vem tusan behöver ord och fraser och utrop när man har Pierre & Bastiens ”RMI” i lurarna? Inte jag i alla fall. Verkligen inte. Jag kan knappt sitta still, så upphetsad är jag. Det kryper i hela kroppen. Jag har myror i underbrallorna. Och fötterna går i samma tempo som det som James Brown höll under mitten av 60-talet. Fast! Utan pardon. Papa needs a brand new heart! Ett skevt, lätt oroat leende på läpparna. Som en trettonåring på en förstadate. And always remember, kids, you don’t put out on the first date. Om det inte är en date med Pierre eller Bastien eller varför inte båda två.
20. Surf Friends – You’re On My Mind – Powertool Records
Jo, det är en petitess and all that jive, men ibland behöver man inte så mycket mer än en petitess för att bli på bra humör. Ni får säga vad ni vill, jag gillar Surf Friends.
21. The Ladies – New Shame – Grave Mistake Records
Vill man var tuff måste man spela fort och sjunga om sex med lösaktiga scandal beauties. Töm och glöm typ. The Ladies från Richmond, Virginia, låter inte så lite som tidiga Dwarves, men vad fan gör egentligen det när de gör det med stil och finess. Pang på rödbetan bara! Och framförallt se nu till att ha mycket sex i baksätet på bilen under den sista julledigheten. Det är du värd. Telefonnummer behöver du dock inte lägga på minnet. Kör så det ryker!
22. Bad Banana – Word Buzz – Bad Banana
Eric’s Trip för 10-talet.
23. The Pheromoans – God’s Gone Mad – Savoury Time
Jepp, jag är en Pheromoans-slut. Så är det bara. Trodde jag hade klarat av att göra mig fri från detta band, men jag hade visst fel. Och nu sitter jag här alldeles svettig av längtan efter albumet som ska släppas i slutet av februari. James Pheromoan dog inte för våra synder och gud har bevisligen inte alla knivar i lådan.
24. Nobunny – It Tastes Just Like A Milkshake – Douchmaster Records
”First blood” kan dra åt helvete. Jag gillade inte albumet. Inte alls! Men på den här b-sidan till ”Brace face” får vår käre vän Kanin verkligen till det. Årets powerpoplåt utan diskussion.
25. The Moonhearts – Deathstar pt. 2 – Tic Tac Totally
När orden tar slut kan man låta låtarna tala för sig själva. Något som ”Deathstar pt. 2″ lyckas väldigt bra med. Perfekt avslutning på ett perfekt år.
För er som vill ha hela plattan med omslag och allting är det bara att lämna en kommentar här nedanför eller så laddar ni ner det hela här.
Vår lycka är gjord! Det kan knappast ha undgått någon att vi här på Our Favourite tycker att Malmöbandet Bäddat för trubbel är bland det bästa som hänt världen sedan han den där nassen åkte ur Grästorps kommunfullmäktige eller den där gången som Kommissarie Roy släppte sitt debutalbum. Och nu har något hänt som får oss att bete oss som små skolflickor som precis har blivit påkomna med att smygröka inne på tjejtoaletten. För en knapp vecka sedan bad vi nämligen Ola i BFT att sätta ihop en mixtape med sina favoritlåtar till Our Favourite. På vinst och förlust. Bära eller brista. Etc. Sagt och gjort, när vi i går öppnade vår mailbox låg den där. Mixtapen ”Våld och pop”. Fint paketerad med rosa snören och skit omkring. Ni kan tro att våra hjärtan hoppade över ett par slag av ren och skär glädje. Oh the joy! Inte ett öga torrt. För att inte tala om hur mycket det fnittrades och kvittrades inne på den där Lucky Strikes Light-osande toaletten. Flush!
Vad Ola bjuder på med ”Våld och pop” är en hel del strävsam punkrawk, ett och annat norskt misstag, en del snuskigheter, en gnutta hat och ilska, lite kavat oi, ett stycke finländsk genialitet och den allra finaste kanadensiska powerpopen. Nedan följer den fullständiga låtlistan och Olas kommentarer till sina låtval. Bra skit helt enkelt. Det är lika bra att ni laddar ner den med gång. Vem vet hur länge den ligger kvar. Och när du har laddat ner ”Våld och pop” beger du dig till närmaste skivmånglare – förslagsvis Push my buttons eller Rundgång eller så köper ni plattan direkt från BFT på någon av deras spelningar – och köper ett exemplar av ”Det här är inte New York”. Lägg dina stålar där de gör störst nytta!
1. Guttersnipes – Addicted to love (UK 1988)
En perfekt liten poppärla från f.d. Cock Sparrer-kille. Handklapp och popbas är alltid rätt.
2. Victims – I Want Head (USA 1978)
Snusksleaze på Misfitbolaget. Munspelet gör mig alltid lycklig.
3. Chronic – No time (UK 1981)
Om man bortser från det tradiga snackpartiet i början är det här så nära perfekt punk man kan komma. Om bara all anarkopunk hade varit så här bra. Hämtat från fantastiska bloggen KBD Records.
4. Drunks with Guns – Tomorrow we kill (USA 1992)
Dumpunk för folk som gillar Brainbombs och dylikt.
5. The Oslo Morherfuckers – Som i en knulldröm (NOR 2002)
Happy Tom och Chris Summers från Turbonegro tillsamans med Anal Babe-snubbe gör exakt så dum och bra punk som väntat. Blev en tia och inte mer. Synd.
6. Fuckboyz – Full of sin (USA 1990)
2010 upptäckte jag banden Hickey och Fuckboyz, det är jag väldigt glad över. Kolla in Matty Luv för en massa gottis.
7. No Trend – Tear you apart (USA 1985)
No Trend lämnade det värsta bottenlösa människohatet bakom sig för att fokusera på relationer till andra skivan. Blev inte så muntert det heller. Lydia Lunch är med och sjunger.
8. Templars – On my own (USA 2005)
Bästa skinheadbandet. Här med rätt så orepresentativ låt om att klara sig själv när tösen lämnat.
9. Hated Youth – Fuck Russia (USA 1983)
Rysshat från Florida. Bra kombo.
10. Paris Violence – En Attendant L’Apocalypse (FRA 2003)
Franska skins som gillar heavy metal, Baudelaire, Mishima och tunna produktioner. Märkligt, men mycket bra.
11. The Afrika Korps – Fox Lane (USA 1977)
Poppunkspaus. Sött som socker om snusk.
12. Heist – Fuckwit (AUS 1997)
Om bara all hardcore hade varit så här bra, istället får man dras med Fucked Up och dylik dynga. Bästa från Australien efter Rupture. Gitarrslingan!
13-15. Ovens – Fired from the Vogue pt 1, Fired from the Vogue pt 2, Same shit differnt day (USA 2008)
När Weezer blev kassa får man vara glad att Ovens tog över popledartröjan. Föredömligt korta låtar.
16. Eppu Normaali – Polisi pamputta taas (FIN 1978)
Finsk punkperfektion.
17. The Modernettes – Barbra (CAN 1980)
Kanadensisk powerpopperfektion. Hela EP:n är värd att leta upp.
18. Jim Carroll Band – People who died (USA 1981)
En massa människor som dör.
19. The Child Molesters – I’m gonna punch you in the face (USA 1989)
Brutal skojpunk. Fantastiskt band på alla sätt och vis.
20. Cactus – Parchman Farm (USA 1970)
Världens svängigaste låt. Också ett av världen snyggaste band.
21. Warren Zevon – Roland the headless Thompson gunner (USA 1978)
En vacker saga av sorgligt avlidna mästaren.
22. Richard & Linda Thompson – The end of the rainbow (UK 1974)
En mäktig vaggvisa.
Nedladdning: Ola i Bäddat för trubbel presenterar ”Våld och pop”
I’m into it, man! I’m into rock ‘n’ roll. And I’m into art!
Julen har sina avigsidor. Det glättiga humöret. Köpångesten. Den fläskiga maten. Släkten. De röda färgerna. Allt guld och alla tända ljus. Mysfaktorn. Snöhelvetet. Kakorna. Tomtarna. Grisfötterna. Rödkålen. No X-mas for John Quays. Etc. Julen har dock vissa goda sidor. Som att det är den tid på året då man åker hem till sina gamla hemstad och får tillfälle att rota runt i skivhögar som man inte rotat runt i på åtminstone ett år. Och då gör man förstås också fynd. Riktiga djävla fynd. Årets höjdpunkt. Kioskvältare. Så att man knappt tror sina ögon. Jag menar, vem hade trott att denna jul skulle berikas av The Girls helt sagolikt magiska platta ”Reunion”?
Och nej, jag snackar inte om det extremt överskattade och hypeade San Franscisco-bandet utan om Bostons stolthet. The Girls bildades i Boston 1976 och fortsatte att vara ett band fram till och med någon gång i början av 1980-talet när bandmedlemmarna insåg att de aldrig skulle bli några ”riktiga” konstnärer om de höll på och harvade runt och spelade artig, fartig synthbaserad skrammelpop dagarna i ända. Sagt och gjort hängde man upp gitarrer och baser på spiselkransen och stuvade undan synthar och trumset på vinden och plockade fram akryl- och oljefärgerna.
Under sin livstid spelade bandet in och gav ut en singel, ”Jeffery, I hear you”, som producerades av ingen mindre än David Thomas. Singeln släpptes också på Pere Ubus bolag Hearthan. Förutom singelspåret innehåller ”Reunion” – som gavs ut på den för mig helt okända labeln Brasch Records 1986 – en massa tidigare outgivna låtar.
Efter det att ”Reunion” släpptes verkar det dock som att The Girls har fallit i glömska; utöver en post på Mutant Sounds, en recension på Head Heritage och en etthundra bloggposter om ”Jeffrey I hear you” är det ont om information om bandet. Å andra sidan krävs inte mycket mer än att man lyssnar på ”Methodist church” för att man ska förstå hur djävla storartade The Girls faktiskt var. Skevt, skakigt och benhårt. Metall på metall. På gränsen till himmelskt. I ”Methodist church” låter sångaren och trummisen, Daved Hild, som om han vore mitt uppe i panikångestattackernas panikångestattack och det samtidigt som Mark Dagley (gitarr) och Robin Amos (synth) matar på som om världen skulle upphöra att existera så snart de lägger i från sig sina instrument. Metalliskt, panikslaget och alldeles överdjävligt vackert. Hur The Girls undgått att haussas till förbannelse går bortom mitt förstånd. Det här är definitivt ett band i behov av upprättelse. Ge dem vad de förtjänar!
Utöver ”Reunion” ska det också finnas en inspelning från en av bandets livespelningar 1979 – ”Live at the Rathskeller 5,17.79″, men den har jag ännu inte lyckats få tag i. Men om det lilla jag har läst om bandets livespelningar stämmer lär den också vara värd att införskaffa. Efter att The Girls lade av bildade Robin Amos bandet Shut Up som spelade in en industriplatta – ”Hell in a Handbasket” – som också gavs ut på Brasch Records.
Sist men inte minst får ni inte missa den magnifika badrumsspelningen:
Once you’ve heard Beefheart, it’s hard to wash him out of your clothes. It stains, like coffee or blood.
Inledningsvis ett erkännande, jag har aldrig fattat Frank Zappa. När jag var ung, blåögd, naiv, tjugo kilo lättare och ofördärvad jobbade jag i en skivbutik i en mellanstor stad på östkusten. Av någon obegriplig anledning diggade butikens ägare Zappa. Och med diggade så menar jag förstås att han gillade att spela Zappas plattor i butiken. Var och varannan dag. Och på hög volym. Det här var förstås pest och pina för en snubbe runt tjugo som trodde att han visste allting om musik och som hävdade att Bobby Gillespie, Kevin Shields och Thurston Moore var allt det där och en påse med salt och vinägerchips (ahh, to be young and naive again…). Mitt liv var ett rent helvete skulle man kunna säga. Fram till den dag då Zappas platta ”Hot rats” och låten ”Willie the pimp” åkte på butikens stereo…
Ett fläskigt, bonnigt fiolintro. En lättfotat beat. Ett enkelt riff. Och så den där rösten. Den där förbannade rösten. Lika magisk som bandet som backade upp honom under karriären. Som om alla demoner i helvetet hade vaknat upp och bestämt sig för att nu djävlar ska vi bilda ett band som ska ta världen med storm och att de väldigt snabbt enades om att den allra största och mest fritänkande demonen – The Old Fart – skulle vara the lead singer och att de skulle göra musik som aldrig tidigare hade hörts av människoöron.
Jag minns att allt jag kunde tänka var ”vad i helvete är det här!?!” Det här är fan-i-mig helt magnifikt. Större än livet självt. Och vem fan är det som sjunger så förbannat ljuvligt!?! This! Shit! Rules! Så här i efterhand kan man se detta första möte med Don Van Vliet – aka Captain Beefheart – som en uppenbarelse. Efter det har mitt liv aldrig varit sig likt. Sedan dess har jag haft en ständig följeslagare genom livet. Snabbt införskaffades (i kronologisk inköpsordning) ”Lick my decals off, baby!”, ”Safe as milk”, ”Shiny beast (bat chain puller)”, ”Strictly personal” och ”Trout mask replica” och helt plötsligt blev mitt liv så mycket bättre. Det var nästan som att det fick mening, och om det inte fick mening, så gjorde i alla fall Captain Beefheart & His Magic Band meningslösheten tolererbar och uthärdlig med sin totalt uppfuckade och himmelska musik. För att inte tala om hur snabbt den fick mig att glömma ungdomssynder som Bobby, Kevin och Thurston.
När jag i dag nås av informationen om att The Good Old Captain har dragit vidare till nya äventyr känner jag mig bara helt matt. Det kan inte vara sant. I dag kommer att bli en tung dag, men jag kan lova att hela dagen kommer att ägnas åt att hylla den störste av dem alla. Så när festen drar i gång i kväll vill jag att ni kommer ihåg att för varje sipp som ni drar för er själva bör ni dra en för all the dead homiez. Världen kommer aldrig bli sig likt igen.
Ge mig den där gammaldags religionen!
Lagom till att det lackar mot jul är den vedervärdige mannen från Partille tillbaka. Vi talar förstås om The Mongonaut och en ny omgång av ”And always remember, kids, politics is pigshit”. Och den här gången bjuder vår käre vän på finfina låtar från The Loved Ones, Strange Attractor, Bernard Chabert, Voice of the Puppets, The Numbers och Edwin Starr. För att inte tala om J Churchs magnifika version av The Mobs gamla kängdänga ”No doves fly here”. Som om inte det var nog får vi dessutom utdrag från Chris Morris klassiska intervju med Brett Easton Ellis, en berättelse om vad som kan hända om man drar med sig servitriser hem från krogen, en förklaring till varför Iggy Pop gillar att skära sig med flaskor och en historia om vad som hände när Happy Birthday var i Berlin.
And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!
1. Let me introduce the village (voice) idiot
2. Voice of the Puppets: You’re All I Wanted & A Car (1980)
3. What motivates Brett Easton Ellis?
4. The Ladies: New Shame (2010)
5. It brought a lump in my throat
6. J Church: No Doves Fly Here (1993)
7. What do you think is scary?
8. Beat Happening: Our Secret (1984)
9. All chapters, no book
10. The Numbers: Sunset Strip (1978)
11. Typeface: Korea, Electro, No face…
12. The Splinters: Blood On My Hands (2010)
13. What the heck, what’s the worst thing that can happen?
14. Razar: Task Force (Undercover Cops) (1978)
15. Garage is just balls out fun rock’n'roll!!!
16. The Victims: Television Addict (1978)
17. The Dead Kenny G’s
18. Bad Brains: Pay To Cum (1980)
19. You wouldn’t wear that hair style and that hair color if it wasn’t for punk
20. Nobunny: It Tastes Just Like A Milkshake (2010)
21. As much emotion as possible with as little as possible
22. Strange Attractor: Go Fuck My Brain (2010)
23. We’re gonna be rockstars!
24. Bernard Chabert: Olga Selzer (1970)
25. How did your start this band?
26. The Loved Ones: Suprise, Suprise (For You) (1967)
27. He cut himself with a bottle because he felt ashamed
28. Edwin Starr: Double O Soul (1965)
29. Pere Ubu is a cup
30. Puddin Pops: Totally! (2010)
And always remember, kids, politics is pigshit #8: Maggie is a cunt!
Vad i helvete vore band som Silver Jews och Pavement utan The Monochrome Set? För att inte tala om halva K Records-katalogen. Sannolikt inte ett djävla skit. Det står nu bortom all tvivel. Och det tack vare de schysta, men något långsamma och slöa, snubbarna och snubbetterna på Captured Tracks. På ”White noise: Early recordings” ’75-’77″ låter The Monochrome Set som om någon sjuk djävel hade övertalat Lou Reed, Robert Forster och Bret Lunsford att sätta sig ner i en nedgången, kylslagen replokal i något kargt industrilandskap i norra England för att skriva den ultimata popplattan. The popplatta to end all popplattor, om ni fattar vad jag menar. Och som de lyckas. Nu är det kanske hög tid för mig att krypa till korset och erkänna min svaghet och förbanna min egen lathet, tidigare har jag nämligen bara varit insnöad på ”He’s frank”, men nu när låtar som ”Inside your heart”, ”White noise” och ”We are Zarbie” finns tillgängliga (igen) är det bara att knäfalla vid altaret och hysta upp plånboken. Kosta vad fan det kosta vill!
The Monochrome Set: White Noise
The Monochrome Set: I Don’t Know
Om jag inte är helt felunderrättad går plattan bra att beställa både från Norman Records och Rough Trade. För er som ogillar att betala transatlantiskt porto.
Vinnaren från årets Sundance Film Festival är en fantastisk och intelligent redneck-thriller som kommer att förgylla svenska biografer efter nyår. En film med många glädjeämnen (inte minst att det är film av och med kvinnor utan att den alls diskuteras som en ”sån” film) men eftersom vi mest snackar musik på Our Favourite så innebär det att filmens stora stjärna är den lätt rundhyllta Marideth Sisco. Hon är en ”veteran journalist, teacher, author, musician, student of folklore” och tillika filmens musik-konsult och sångerska. Hon syns i en kort scen i filmen där hon sitter och sjunger två sånger i ett vardagsrum. En scen som nästan stjäl hela filmen. Hon sjunger så sorgligt men varmt att jag ville stanna upp, hoppa in i filmens nedgångna vardagsrum och stanna där hos Marideth. Där skulle hon sjunga vacker musik från Appalacherna tills jag dog.
Marideth har aldrig gett ut en skiva men nu lär det ske. På Winter’s bone officiella webbplats kan man ladda ner ett smakprov från filmens soundtrack.
Maredith Sisco – Missouri waltz
Nu blir det appalachian för lång tid framöver, denna musikskatt som band som Old Crow Medicine Show fortsätter att hålla vid liv
This one goes out to all the hard workin people out there
The working class people
Ehh, the people who do manual labor
Allt faller i bitar. Uppstött, utnött och dödstrött. Släpar sig ur sängen varje morgon. Inget ljus. Bara uppgivet och djävlig blekt. Som polsk 80-tals teve. Och inte fan blir det bättre. Snarare tvärtom. Tröttare och tröttare för varje dag som går. Udda pälsar. Ser ingen utväg. Förutom pillren, flaskan och köttet. Och vetskapen om att det en dag ska ta slut. Finalemente!
Åh Stephen <3
