Our Favourite vs. Satan

När det är så här mörk, kallt och deprimerande som det är i Stockholm just nu behöver man verkligen något som värmer och piggar upp. Vad passar väl då bättre än en klassisk inspelning av en vittomtalad låt med ett legendariskt band? Vad sägs om ”Her jazz” med Huggy Bear? Som Lady Saw sa någon gång i mitten av 1990-talet – this is a classic one! Inte så dumt. Ehh? Ehh? Ehh? Jag minns fortfarande Huggy Bears spelning på Emmabodafestivalen 1993. Hur glasklart som helst. Fastetsad. Those were the days. En sak till, jag bara älskar snubben och snubbetten som mespoppar och körar. Omkring 1992/93 dansade fan-i-mig alla så där. Det är ett under att överhuvudtaget någon som gick på indieklubb under den här perioden fick ligga. Någon gång. Inte undra på att nativiteten sjönk under mitten av 1990-talet. Det är tur att man alltid varit mer inspirerad av John ”I don’t dance” Peel än av Happy Mondays Bez. Om jag inte tar helt fel är dansösen/körsångerskan Talulah Goshs/Heavenlys Amelia Fletcher. Åh, och gitarristens look är i dag en skaplig ikon. Snacka om att träffa the soft spot. Det är bara att erkänna och kapitulera: Huggy Bear står sig än i dag. Och det är precis sådant här som gör livet värt att leva.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=lfP5HNvsWAo&feature=player_embedded]

We interrupt this broadcast for a public service announcement

Bara så att du vet det. Ditt liv är inte komplett förrän du har läst samtliga tre nummer av det brittiska fanzinet Niche Homo. Trust me, you need this. Varje gång jag läser Niche Homo blir jag lika lycklig som Homer Simpson blir när han har rätt gentemot Ned Flanders eller när han hittar den sista doughnuten på jorden.

Woo Hoo!!!

Mmmmmm… Niche Homo… *dräggelsträng i mungipan*

Det senaste numret innehåller bl.a. intervjuer med Mark E. Smith, Spin Spin The Dogs, Astral Social Club och Mazes. Samt ett alldeles underbart ”Mixtape Wars” mellan tre snubbar. Ni kan ladda ner de tre mixarna här:

Tape 1 (bl.a. Saccharine Trust, Meat Puppets, Thorr’s Hammer, Blue Cheer, Wipers och Harvey Milk)

Tape 2 (bl.a. Danny & The Dressmakers, Rake, Wizzard Sleeve, Canannes, Germs och Holy Shit!)

Tape 3 (bl.a. The Dead C, Nico, Bo Diddley, The Hipshakes, The Hunches, TV Ghost och DNA)

Niche Homo #3 (Mark E. Smith, Mazez, So Cow och Astral Social Club)
Niche Homo #2 (Messthetics, Fucked Up, Vivian Girls och Hipshakes)

Niche Homo #1 (Oxbow, Times New Viking, Pink Reason, Mob Rules och Anita Crapper)

Superior toilet literatur!

Du kan beställa nummer 2 och 3 direkt från Niche Homo. Do it!!! Och enligt uppgift ska Norman Records ha ex kvar av nummer 1. Skynda, skynda, innan de tar slut.

Let’s make a bird out of these feathers

Damn those greasy greasersI mitt huvud har jag en klubb. En riktig superklubb. Ministry of Sound. Typ. Fast sååå mycket koolare. Och då menar jag kool som när danskarna säger kool. Fattaru? Och med bra musik. Och riktigt nice inredning. Ett helt hav av uppstoppade djur: leoparder, zebror, hyenor, bältdjur, chimps, tigrar, gnuer och sjöfåglar av alla de slag. Lite som en promenad på savannen. It’s the shit! I mitt huvud heter den här klubben ”Jungle Fever” och går av stapeln på Skojarbacken Mat & Sprit på Aschebergsgatan i Göteborg. Oturlig nog – eller kanske är det tur eftersom jag förmodligen skulle utklassa alla andra klubbar i stan med hästlängder: lite som om man ställde Pontus Wernblom mot David Leinar i en närkamp inne i straffområdet – är jag alldeles för förslappad, lat och alienerad för att gör slag i sak. Öppnings- och avslutningslåt på den här klubben skulle alltid vara:

Charlie Feathers: Jungle Fever

Ahh. Så förbannat själfullt. Klockrent! Som sprayed on pants on a real juicy Lucy. Inte ens Reverend Al Green har så här mycket känsla. Och bara för att göra saker och ting klart och tydligt så är det här alltså versionen från 1987 och inte den som spelades in 1960 för Kay Records. Det här är alltså från plattan ”New jungle fever” där Charlie Feathers har bjudit in sin son, Bubba Feathers, att spela gitarr. Tacka gudarna för det. När de, efter första versen och refrängen, brakar loss i ett tafatt försök att få till någon form av tokfunk får jag kalla kårar. Shivers hela vägen ner till knäna.

For those about to rawk (we salute you)

OK. Så. Hmm. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här. Det kanske är bäst att bara säga det rakt ut. Utan krusiduller. Rakt i fejjan. Liksom. OK. Så. Jo, så här är det, suck, egentligen är nog inte jag rätt person att skriva den här texten om  The Teleporters nya kassett ”Corsica nightflight”. Nej, så är det nog. Det är lika bra att erkänna med en gång. Omedelbums! OK, jag gör väl det då:

– Jag är en Pheromoans slut!

På min årsskiva 2009 hade jag med fyra låtar med The Pheromoans (för den som är intresserad så kan det sägas att jag hade med ”Revamper”, ”Mormons ‘n’ shakers”, ”I’m through with wedgie cubist” och ”Suburban despot”). I min värld har The Pheromoans ”the midas touch”. Så vitt mina öron kan avgöra är allt som de här londonborna lagt sin hand vid guld värt. 24 karat. Och ja, jag är till och med så nördig att jag har minst två kopior av allting som de har gett ut. Så djävla bra är det. Banne mig.

Och nu har alltså någon – eller några – ur The Pheromoans släppt en kassett under namnet The Teleporters. Bra som attan är det också. Vad annat. Sure thing, visst tusan är det brötigt och relativt stökigt. Skevt, vint och svajigt. Precis som man förväntar sig när London’s finest gör sci-fi hissmuzak. Och kanske är det så att det inte är för alla. Det stämmer alldeles säkert. Men om du, precis som jag, går i gång på prylar som Shadow Ring, On-Birds, Shit & Shine och uppfuckade ljudkollage så lovar jag att du kommer att älska ”Corsica nightflight”. Arty! Farty! Pants! Jo, det är ren kakafoni på sina ställen men det är också helt himmelskt. När jag lyssnar på b-sidan ”The secret millionarie” (som för övrigt är en brittisk reality-serie där en miljonär ”goes undercover” i s.k. ”utsatta områden” och lovar att ge bort en sjuhelvetesmassa pengar, it’s shit btw) får jag ungefär samma känsla som när jag kryper ner i ett riktigt varmt bad efter en två och en halvtimmar lång promenad i 20 minusgrader. Sensation! Ni vet hur det är. Först fötterna som är som isbitar. Poor things. Aaahhhh. Re-lax-sen-sation. Sedan, när kronjuvelerna – more like mini-mini-minirussin efter två timmars kylskräck – får kontakt med det 42 gradiga vattnet: HOT-HOT-HOT-HOt-HOt-HOt-Hot-Hot-Hot-Skönt-SKönt-SKÖnt-SKÖNt-SKÖNT. Ahhh! Sjunde himlen.

The Teleporters: The Secret Millionaire

Our world in rapture

Laura Veirs har mutat in en självklar plats bland 2000-talets musikaliska höjdare, om vi nu ska sjunka till att använda lite Filip-o-Fredrik-lingo. Lauras samlade 2000-tals diskografi (hittills 6 album) håller alla en oförskämt hög nivå men den stora kärleken föddes genom låten Rapture och den kärleken är evig.

Faktum är att det inte ens krävdes hela låten för att bli kär, det räckte med en enda vers vars rader lyder:

”The fate of kurt cobain
Junk coursing through his veins
And young virginia woolf
Death came and hung her coat”

Fantastic stuff.

Nu visar Laura att hon vill fortsätta vara en contender även under nästa decennium. 12 januari släpper hon sitt nya album och på sin egen hemsida har hon lagt ut två låtar från kommande skivan. Nivån? Den är fortfarande oförskämt hög.

Laura Veirs – I can see your tracks
Laura Veirs – July flame

Another one bites the dust

Donk! Så föll ännu en fura. Rowland S Howard (Boys Next Door, Birthday Party, Crime & The City Solution, These Immortal Souls etc.) har plockat ner skylten. 50 år gammal. Stendöd. Pang. Boom. Locket på. Six feet under. Dang! Synd och skam. Vila i frid and all that baloney. Aldrig mer kommer vi att få höra den perfekta blandningen mellan atonal, överstyrd no wave och klassiska bluestolvor. Fan, det gör mig riktigt djävla ledsen. Skott i hjärtat. Howard avled tydligen nu i morse (30 december) på ett sjukhus i Melbourne där han låg inlagd i väntan på en levertransplantation. Med tanke på allt som han har levererat genom åren tycker jag att en liten hyllningspost är på sin plats.

The Birthday Party – Around in that stuff (Peel session, 1981)

Rowland S. Howard & Lydia Lunch – Some Velvet Morning (1982)

These Immortal Souls – Marry Me (Lie, Lie!) (1987)

Crime & The City Solution: The Sly Persuaders (1990)

Rowland S. Howard – (I Know) A Girl Called Jonny (2009)

Och så avslutar vi det hela med låten som Rowland S. Howard är mest känd för:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=toFF3OvBR94[/youtube]

Boys Next Doors ”Shivers” är pure fucking magic.

Tack för allt.