Taggad: brand new you’re retro

Old fart at play

Holograms kan dra åt helvete! Grass Widow, Choir of Young Believers, Royal Headache, Iceage, Spacin, Korallröven, White Load, Goat, Useless Eaters, King Tuff och Tribes likaså. Praktiskt taget allt gjort och utgivet efter den 8:e mars 1982 stinker förruttnade likdelar och förtjänar ett skott i hjärtat. Åt helvete med det nya, släpp lös det gamla. Kör hela djävla 90-talistgenerationen direkt till Farmek eller Scan. Köttkvarnen. Det är allt de förtjänar. Gör hipster-korv av packet. Tror att de kan uppfinna hjulet igen. I helvete att vi går på den lätta.

Allt var bättre förr! Särskilt Sanford Clark.

Sanford Clark: It’s Nothing To Me

Why did I watch that documentary

Bam! Rakt in your face and into your heart. Ett gäng löjligt unga engelska ”musiker” som vet hur de systematiskt tänker ut en DIY-hook. Jag faller som en fura. Missade första singeln- ”Threads”- kom redan förra året. Nu kommer singel nummer två och ett album – can I hear you say yeah!

Evans the Death-Threads

Nya singeln:

Och en video från albumet:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=xZTebot8rJU&feature=related[/youtube]

I’d like to do it to your daughter on a dirt road

Ibland trillar det bara ner låtar som nästan är för bra för att vara sanna. Som från ingenstans ligger de helt plötsligt bara där. Rakt i knäet. Bara så där. Som en skänk från ovan. En bjudning. En Kirilenko. Och det utan att man har bett om det eller ens ansträngt sig särskilt mycket för att hitta skiten. Heavenly!

The Gospel Creators ”Wade in the water” är precis en sådan låt. Helt enkelt för bra för att vara sann. Som Dan Ashcroft eller Andie Walsh. Kioskvältande, magnifik och överdjävlig. Stenhård i all sin avskalade enkelhet. Smått obegriplig och så där alldeles bedårande som bara riktigt vass lo-fi soul kan vara. Om jag ska vara helt ärlig är låtdjäveln till och med så överdådigt bra att jag nästan är villig att ta det förbjudna ”f-ordet” i min mun. Fast jag avskyr det förbannade ordet och har svurit vid Lee Dorseys grav att jag aldrig ska använda det igen. Så länge som jag lever. Men nu kan jag fan-i-mig inte låta bli. Den här skiten är funkig! Så. In. I. Helvete.

I mina  öron är ”Wade in the water” i samma klass – om inte bättre – som Abner Jays ”I wanna job”, Nancy Duprees ”Docta King”, Mingering Mikes ”There’s nothing wrong with you, baby” Polka Dot Slims ”A thing you gotta face” och One String Sam ”I need $100”. Det är med andra ord ingen kattskit vi snackar om. En killer. Absolut ingen filler. Inget snack om den saken.

Orginalet går tydligen för en skyhelvetes massa dineros de få gånger det dyker upp på eGay, men om jag inte är felunderrättad kommer Tompkins Square att återutge hela plattan – ”The virgin exposure of the Gospel Creators” – någon gång under hösten. Somna inte – håll ögonen öppna – det här vill du inte missa!

The Gospel Creators: Wade In The Water

Och bara så att ni vet, det är kakburkstrumkompet som gör det!

Young dumb and full of cum


Några få ackord, dålig öl och en hel massa adrenalin pumpande i blodet. Förutsättningarna för den uppväxande punk- och powerpopgenerationen är precis likadana som för den allra första – den som levde i containergrottor, skrev ner sina sånger på runstenar och festade tills tjejerna ville bli hemdragna i håret…
Bad Sports – Teenage girls
Black Lips – New Direction
Bleeding Knees Club – Have Fun

Old enough to put on a sunday smile for nostalgia

2011. Intet nytt under solen (bakom molnen) och ett nytt bevis får jag genom en britt (!) som tar mig tillbaka till rötterna; de amerikanska musikaliska 90tals rötterna. I vad tycks vara ren och skär beundran tycks brittiska A Grave with No Name plockat fram varje Sub Pop/Matador/K/-trick som finns ur rockärmen. Klart man ska få göra det, precis som man får inspireras av 60popen. Och just idag var det precis vad jag behövde och avsaknaden av Mark Linkous blev precis lite lättare. (Skiva ute på No Pain in Pop)

‘Streams’ – A Grave With No Name by alaxander

A Grave With No Name – Crucifix

Noise you can trust

I bet that mine is bigger than yoursDet är inte mycket som jag har lärt mig av mig av Inga-Britt Ahlenius, men en bra sak har ändå den gnälliga och synnerligen självgoda satkärringen sagt och det är att kan du inte säga någonting klart och tydligt på en minut och femtiosju sekunder så kan du lika gärna hålla käften. Varför bry sig liksom. Visst, hon kanske inte sa så ordagrant, men jag tror att jag har uppfattat andemeningen korrekt. Ta bladet från munnen och säg vad fan du känner och tycker. Oavsett konsekvenserna. Och visst fan är det en bra poäng och något som är värt att ta till sig. Något att leva efter. Några som tycks ha fattat poängen är Moralens väktare som precis släppt en ny helt djävla briljant sjua på Kenrock Records. ”Den bistra verklighetens blues” är så djävla bra att jag vill slänga av mig alla kläder, hälla en trekommafemma över överkroppen och dansa ”The Jagger Strut” till grannarnas skräckblandade förtjusning.

Moralens väktare: Den bistra verklighetens blues

Det är snabbt. Det är rakt. Det är enkelt. Det är punk. Som ett bra ligg. Och ligga vill ju alla så nu är det bara att konsumera mera. För helvete! Och du, se till att du gör det hos Kenrock Records, Göteborgstraktens finaste scumpunkis.

One small step for man, a quantum leap for maus

I början av 90talet var jag tonåring och bodde i USA. TV där var inte riktigt som tv här. Inte nu, än mindre då. Zappandet fick en ny dimension men när ”Quantum Leap” visades så zappade jag inte, då bänkade jag mig. Jag tyckte om den där charmiga men löjliga kompotten av tidsresor, slapstick och ytlig existentialism gestaltad av det vinnande träansiktet Scott Bakula. Jag har inte sett QL sedan dess och skulle säkerligen ha en annan uppfattning idag men jag har blivit påmind om serien vid ett par tillfällen på senare tid. För det första har Scott Bakula dykt upp i Ray Romanos nya serie ”Men of a certain age”. Jag är bevisligen äldre för jag tycker denna lätt melankoliska skildring av medelklassmän med medellivskriser är riktigt bra. Dessutom dyker QL upp som namn på en låt på John Maus kommande skiva. Maus har jobbat med Ariel Pink men gör  även solomaterial när han inte sitter på sin kammare och leker akademiker. I sommar kommer hans tredje platta på Upset the Rhythm. Maus låter som ett QL-soundtrack blandat med lite Joy Division eller rättare sagt allmän ne0-80-synth-feel. Ändock, det smittar…

John Maus – Quantum Leap

Lab rats turned beach boys

På det kanadensiska bandet (jo det här är faktiskt ännu ett inlägg om ett kanadensiskt indieband) Lab Coasts myspace står det att de spelar Folk och Psykedelia. Det låter lite 2003 och hela New Weird America-grejen för att inte tala om direkta kopplingar till Byrds och 60talet förstås. Hur som helst, skälet till att jag leker musikarkivarie är att det stör mig lite att Lab Coast har fått halva namnet fel, det har på sätt och vis inte processats klart än. Det är liksom fortfarande på labstadiet (oops, sorry).

Jo, det är just Lab delen som känns fel. Om man ska vara kanadensare och spela 60-influerad folkrock 2011 så bör bandnamnet dels ha anknytning till den där remsan där hav möter land. Check! Det har de fattat. Men. Det återstår en del och den bör inte ha något med klinisk ren akademia att göra utan var i direktkontakt med myllan. Naturen! Renar, björnar, ugglor och kanske en och annan bäver. Bandnamnet borde således ha varit Pigeon Beach eller Elk Shore eller något liknande. Whatever. De gör musik som låter rätt i alla fall. Bandet har funnits sedan 2008. Släppte en fin splitsjua på Saved by Vinyl och en lovande ny kassett via Eggy Records (som också går att köpa via CD Baby).

Lab Coast – For Now (7″)
Lab Coast – Really realize (Cassette)

All power corrupts – except power pop


”SUDS” kan vara kort  för ”Sustainable drainage systems” eller slang för tvållödder. Vissa säger också Suds när de pratar öl. Jag tror inte Portland-pojkarna i W.H Walker är det första popbandet i världen som besjunger hållbar dränering så tvål eller öl är mitt tips.
Svänger gör det ialla fall om detta powerpopband. SUDS! är punkpop i modfrisyr på semester i Tamla Motown-land. Och Watch your step är ett tugummi till poplåt som Paul Collins hade varit stolt över under sina glansdagar i The Beat. Checka mer om W.H Walker, och ladda ner fler hits, här

W.H Walker – SUDS!
W.H Walker – Watch Your Step