Taggad: brand new you’re retro

Monterrey, Nuevo León México or bust!

Råttorna flyr Vatikanstaten. Anarki råder. The holy gay basher har ånyo skitit i det blå skåpet. Låtit grodorna flyga ur munnen som om han vore broder – eller kanske buksvåger – med Silvio Berlusconi. Obegripligt, men sant. Men nu är det äntligen dags för återbetalning. Rivoluzione! Man ur huse. Alla mot alla. Rakt fram. Rakt genom väggen. Låt inget stoppa dig. Fullständig kalabalik. Det smäller i vartenda gathörn. Biff! Pang! Pow! Allt ligger i en dimma. Kaos och extrem terror. Inte ett öga torrt. I denna röra finns det bara en fast punk(t) – och inte ens den punk(t)en är så där överdrivet fast eftersom den kretsar kring billig, risig mexikansk öl, lågkvalitativ punkrawk, gräs och en ohälsosam fascination för Sindrome del Punk och Rolling Stones. Sjukt! Ratas Del Vaticano låter som någon form av korsning mellan Mayhems ”Deathcrush”, Harry Pussy vid tiden omkring ”In case of an emergency you can shit on a Puerto Rican whore” och tidig DC/HC. Hiskeligt, kompromisslöst och fullständigt hänsynslöst. Men också nästintill obegripligt bra. Årets platta? Jag tror banne mig det!

Ratas Del Vaticano: Solucion Social

Ni kan inhandla plattan – ”Tiempos de austeridad” – från Captcha Records. Endast 15 amerikanska bagis. 22 minuter. Pang. Boom. Köpläge! 500 exemplar.

To the Winter’s bone

Vinnaren från årets Sundance Film Festival är en fantastisk och intelligent redneck-thriller som kommer att förgylla svenska biografer efter nyår. En film med många glädjeämnen (inte minst att det är film av och med kvinnor utan att den alls diskuteras som en ”sån” film) men eftersom vi mest snackar musik på Our Favourite så innebär det att filmens stora stjärna är den lätt rundhyllta Marideth Sisco. Hon är en ”veteran journalist, teacher, author, musician, student of folklore” och tillika filmens musik-konsult och sångerska. Hon syns i en kort scen i filmen där hon sitter och sjunger två sånger i ett vardagsrum. En scen som nästan stjäl hela filmen. Hon sjunger så sorgligt men varmt att jag ville stanna upp, hoppa in i filmens nedgångna vardagsrum och stanna där hos Marideth. Där skulle hon sjunga vacker musik från Appalacherna tills jag dog.

Marideth har aldrig gett ut en skiva men nu lär det ske. På Winter’s bone officiella webbplats kan man ladda ner ett smakprov från filmens soundtrack.

Maredith Sisco – Missouri waltz

Nu blir det appalachian för lång tid framöver, denna musikskatt som band som Old Crow Medicine Show fortsätter att hålla vid liv

YouTube Preview Image

Beth, I hear you callin’

Det finns röster. Och så finns det Röster. Uttrycksfulla, kärleksfulla, svidande och sorgefulla. Om jag fick välja en röst att symbolisera mitt liv skulle det vara Beth Ortons. Ingen kan som hon få stenstoden inombords att vakna till liv. Vanligtvis krävs det bara ett par rader innan tårarna kommer. Av glädje. Av sorg.  Beth får det att hända. Lyssna till exempel på hennes fantastiska cover av Big Stars oemotståndligt vackra ”Thirteen” som hon gör med Sam Amidon efter att de nåtts av nyheten att Alex Chilton gått bort.

Beth Orton & Sam Amidon – Thirteen (Big star cover)

Hör hur rösten spricker i raden ”maybe Friday I can get tickets for the dance” och förstärker det melankoliska i denna underbara historia om en ungdomsförälskelse på ett hjärtskärande vis. Tack Sam. För neo-folk-artisten Sam Amidon är skälet till att jag sitter här och än en gång njuter av Beth. (Det var på tok för länge sedan) Hon medverkar nämligen på  ett par låtar på hans senaste platta ”I see the sign”.

Sam Amidon – How Come That Blood

Det är en förnämlig skiva som för Sam ytterligare ett steg framåt som artist. Det är lite som en blandning mellan Damien Jurado och Nick Drake och ibland förstärkt med lite moderna rytmer. Men, faktum kvarstår, Beths röst är fortfarande störst. Minns hur vackert det var när hon hittade en samarbetspartner i en annan av pophistoriens vackraste röster:

YouTube Preview Image

Let’s not have a party!

I'm just a dumb blonde!Tror du inte att jag kan se hur du stönar, ojar och stånkar dig. Försök inte gömma dig. Träd fram och låt din kluvna tunga tala. Orm! Jag vet nog vad du tänker. Försök inte! Jag vet att du sitter där, gnisslar tänder och tänker: ”Men vad fan! Varför skriver det patetiska praktarslet om Woods för. *suck* Vet han inte att det är 2010 i år! *gnarly gnarly* Och Woods är så djävla 2006! *nag nag nag* Jag menar, hur djävla intressant är egentligen det bandet i dag. Gäsp! Har inte idiot sett senaste videon av M.I.A.? That’s where it’s at!”.

Well, fuck you! Fuck you very much! Du kunde inte har mer fel. M.I.A.? Baha! Vem bryr sig om kritvit fejkad referenspop? Och svaret på frågan om varför jag skriver om Woods är lika enkelt som det är kort. För att det är bra skit. Och bra skit är bra skit är bra skit, som den gode Andreas Lokko skrev någon gång i något gammalt dassigt och fullkomligt oläsbart nummer av den där draveltidskriften som han hade ihop med Janne ”On-Birds” Gradvall och Kjell ”Gnäll” Hägglund. Och fan vet om jag inte har en ännu bättre anledning till att skriva om Woods. Tro det eller ej, men ”Blood dries darker” låter lite som om Neil Young hade skaffat sig ett par rejäla balls och kommit målbrottet och bestämt sig för att skriva bra låtar istället för mög som ”Cortez the killer” eller ”Everybody knows this is nowhere”. Typ ”Brokeback mountain” goes jop and not pazz! All killer, no filler!

Allvarligt talat, ”Blood dries darker” kan faktiskt vara en av årets absolut finaste pop-pärlor. Fullständigt bedårande vacker. Effektiv. Vräkig. Och extravagant! Som date med natten. Eller tänker jag på en date med Karen O nu? Hmm. Och du, det är bara att hosta upp stålarna för inte fan klarar du dig utan ”At Echo lakes”. Plattan kan inhandlas från Woodsist. Do it, do it now!

Woods: Blood Dries Darker

In a way, I am dead already.

Berättelser från ”andra sidan” är inte alltid scary. De kan vara underhållande. De kan vara insiktsfulla. De kan var givande. De kan vara som när Joe pratar i ”Sunset Blvd.” eller Lester i ”American Beauty” . Nu kan spökberättarna också svänga, 60s pop-style, med Marie Liminana. Hon är visserligen inte död, hoppas jag. Men hon sjunger, ”I’m dead” med melodisk övertygelse. Kanske är det ett franskt försök att soppa bort spöket Serge som nu återuppstått och poppar upp till höger och vänster och förpestar (?) tillvaron för modern fransk pop.

The Liminanas – I’m Dead

En underbart fin sjua finns på HoZac.

Bring me the head of Alex Chilton

Kära församling, när jag nu har er alla samlade framför mig är det en sak jag skulle vilja säga. Människor – vad är det för fel på er! Har varenda en av er gått och blivit spritt språngande galen? Är ni helt från vettet. Bortom all rim och reson. Fubared! Det här beteendet som ni ägnar er åt måste få ett stopp. Med en gång. Och ja, jag tror nog att ni alla förstår vad jag talar om. Ja, det är riktigt, jag talar förstås om detta märkliga beteende som vi i användargruppen för skivor, öl och allsköns djävligheter kallar betala-överpriser-för-skivor-med-en-nyligen-bortgången-popsångare-bara-för-att-han/hon-är-nyligen-bortgången. What’s up with that! Har ni verkligen tappat förståndet så pass att bara för att en snubbe går och dör så blir hans musik intressant? Värd att spendera the big bucks på? Va? Va! Va!?! Jag bara undrar, för något är allvarligt fel när en singel som i vanliga fall kostar 200 kronor helt plötsligt går för det tredubbla. Bara för att snubben precis har plockat ner skylten. Det här beteendet som ni ägnar er åt är inte OK. Allvarligt talat, ni är i behov av hjälp. Det måste få ett slut. Nu. En normal människa som mig själv måste för helvete få köpa Alex Chilton-sjuor i fred utan att ni blandar er i och trissar upp priserna.

Alex Chilton: Bangkok

Alex Chilton: Rubber Room

The girl can’t help it

Det har sagts mig att en dag tar kickarna slut. Därefter kommer allt te sig grått och glåmigt. Dassigt. Platt. Inte riktigt allt det där som du vill att det ska vara. Lite som en text av Andres Lokko eller som när du återvänder till The Breakfast Club efter 25 år. Det värsta är att jag känner att det är nära nu. Glåmighet. Det gråa och det trista. Jag menar, hur ska något någonsin bli sig likt igen efter det här. ”Murder in my heart” med Home Blitz är så knäckande och galet bra att det är lika bra att någon drar ut mig på bakgården nu med en gång, lägger mig i en säck och går över mig med en kofot eller ett basebollträ. Gör mig mör! Och när ni är klara med er workout, var då så vänliga och skjut mig, för nu är nog kickarna slut.

Inte sedan Buzzcocks storhetstid har ett band (eller i det här fallet en person) levererat singel på singel på singel med så här skönt sönderskavd power-pop. Tro mig, Daniel DiMaggio kan alla knepen. Det skulle inte förvåna mig ett skit om det var han som redigerade den senaste utgåvan av regelboken. The Lo-Fi-Glam-Bible. Du snor några riff från Slade, kanske lånar du något från en vers av T. Rex och på slutet slänger du in en refräng som du köpt av Big Star för en femhunka. Saken är biff. Kioskvältarnas kioskvältare är konstruerad. Upp med volymen. Tänd elden! På med bensin! Nu kör vi! Fredagen är här.

Home Blitz: Murder in my heart

The hippie children turns out to be hippies.

Inara Georges farmor och farfar födde upp minkar för att förse Hollywood med fina pälsar. Inaras pappa spelade gitarr och hamnade i så vitt skilda läger som The Mothers, The Meters och Standells. Men mest känd är han väl för att vara mannen bakom boogiefinessen i Little Feet och för att han dog av en överdos – before he got old.

Inara är gift med Jake Kasdan som regisserade Walk Hard: The Dewey Cox Story. Själv är hon sångerska i den ibland bländande och ibland hopplösa duon Bird and the Bee. Men nu har hon slagit sig samman med Eleni Mandell och Becky Stark (från Lavender Diamond) och skapat trion The Living Sisters. Skivan kommer i mars och håller den samma fjäderbollslätta klass som The Living Sisters – Double knots så kan den dra ett och annat lätt nostalgistruket leende över popansikten runt omkring dig.

Girl group week, entry #5: Mary Monday & The Bitches

Det sägs att den ryske NBA-spelare Andrei Kirlenko har en deal med sin fru. En deal som varje år ger Kirlenko ett s.k. frikort. Vad det betyder egentligen är att Mr. Kirlenko en gång varje år får ligga med valfri kvinna, det vill säga en kvinna som inte är hans fru. Det här är något som hans fru bara bjuder på lite så där. Frikostigt? Ingen djävla aning. Tydligen finns det en helvetes massa groupies och skit i basketvärlden och frestelserna är tydligen väldigt svåra att stå emot. Vad vet jag? Stackars, stackars mångmiljonärer, de har det verkligen inte lätt. Personligen tycker jag det luktar lite illa om hela dealen men skit samma för det är inte det som är viktigt utan vad som är viktigt är vad du skulle göra om du hade samma deal som Mr. Kirlenko. Ponera att din livskamrat gav dig samma ”möjlighet”; hur skulle du då spela ditt kort?

För min egen del är det en väldigt enkel fråga att besvara. Varje år skulle jag nämligen utnyttja mitt frikort till att ligga med Mary Monday.* Om hon nu skulle vilja ha mig vill säga, något jag finner tämligen osannolikt men let’s run with it just for the hell of it. Nej, det spelar ingen roll att Mary Monday sannolikt är över 50 bast i dag. I’ll do her. Och det bara på basis av ”I left my punk jacket to Rickie”. I think she’s hot!

Mary Monday & The Bitches: I Gave My Punk Jacket To Rickie

Mary Monday & The Bitches släppte denna bomb någon gång under 1977 och ända sedan jag upptäckte låten för ett par år sedan har det varit en av mina absoluta favoriter. Mesig poppunk som har en hel del gemensamt med moderna band som Hunx & His Punx och Nobunny. Åtminstone låter det så i mina öron. En ruskigt vass uppdatering av 60-talets girlgrouppop. Dessutom innehåller låten något så opunkigt som ett gitarrsolo. Och så Mary Monday fantastiska sång och text. Knäckande bra.

Avslutningsvis två relativt värdelösa fakta som du kan stoppa undan någonstans i bakhuvudet och plocka fram vid någon affärsmiddag, släktträff eller popquizkväll med polarna: (1) singelomslagets baksida pryds av två säkerhetsnålar som håller ihop hela omslagskonstruktionen och (2) det sägs att ”I left my punk jacket to Rickie” var en av de singlar som fanns med i John Peels ”box of records”.

*Jo, jag vet att det här är en djävligt stupid grej att skriva men jag säger som New York Dolls och Jeffrey Lewis: ”it kinda defines the moment when stupid on purpose became the new smart”. Så enkelt är det, jag gillar korkade saker. Dumheten är det nya rosa.

Mr Burns does Glasgow

En gammal powerpopmyt säger att det finns en underjordisk gång gömd under kontinenterna där popen kan färdas helt utan motstånd. Gången ska börja nånstans i närheten av Ardent Studion i Memphis och sluta i Norman Blakes morsas trägårdsskjul i Glasgow. Om det var den gången som Stephen Burns en tog på 80-talet sedan han varit med och kickstartat powerpopen med sitt band The Scruffs (hemmahörande just i Memphis), det vet jag inte. Men numera bor Mr Burns i Glasgow. Där skriver han fortfarande powerpop av god klass. Och med hjälp av musiker från Proclaimers turnéband, Teenage Fanclub och Belle and Sebastian spelar han sporadiskt in skivor. Denna fredagslåt är ifrån skivan ”Conquest” som nyligen kom ut.
Scruffs – treasure girls