Taggad: chromosome damages

Love your neighbour

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=4YAYGi8rQag[/youtube]

Film var helt enkelt bättre förr. Ni kan behålla all ny skit för er själva. Norman McLaren. 1952. Rules. För att inte tala om filmmusiken. Tydligen gjord genom att McLaren ritade linjer, krumelurer och all möjlig skit i kanten på filmen som ”projektorn” sedan läste som musik. Världsklass. Och rätt pretto. Men skit samma. Läxar upp ”The Dark Knight Rises” varje dag i veckan.

”I was inspired to make Neighbours by a stay of almost a year in the People’s Republic of China. Although I only saw the beginnings of Mao’s revolution, my faith in human nature was reinvigorated by it. Then I came back to Quebec and the Korean War began. (…) I decided to make a really strong film about anti-militarism and against war.”

It’s better than kissing

‘Cause I’m sniffin’ for pleasure,

Sniffin’ for kicks.

Sniffin’ for a lift,

Sniffin’ for a buzz.

Sniffin’ for fun,

What can you do about it?

Sniffin’ glue.

Det finns egentligen inget som slår känslan som du får av att boffa lim. Det enda jag kan komma på så där på fredag förmiddag är Home Blitz. Det är alldeles för lätt att slänga sig med genibegreppet, men när det gäller Daniel DiMaggios perfekt glammiga pop har man faktiskt inget val. Den är helt enkelt genialisk.

Home Blitz: Dark Summer

Nya tolvan köper du enklast direkt från bandet. Och skiten är billig som satan, så det är bara att slå till.

I don’t believe in psychology, I believe in good moves

Det råder inget som helst tvivel om att The Chinese Restaurants singel ”River of shit” var 2010-års absolut finaste ögonblick. Säger du emot så är jag beredd att dra kniv för att försvara min sak, så det är lika bra att du lägger band på dig och slutar jiddra, annars kan det här sluta riktigt illa. Och nu är Richard Papiercuts (den kinesiska restaurangens chefskock) äntligen tillbaka. Men det vore synd att säga att han låter som han gjorde sist vi sågs. Nej, så djävla enkelt ska man inte göra det för sig. ”A sudden shift” är bra mycket mer städad. Mindre amfetamin och ilska. Mer David Byrne, Dr John och Religious Knives. Mer för kultursidorna än för de ockuperade husen. På sina ställen är det äckligt, på gränsen till provocerande vuxet (”Yolanda”). Som om herr Papiercuts drömde om att bli uppringd av Joel Borg och erbjuden en plats på nostalgipalatset Way Out West. På andra ställen bjuder skivan på magnifikt störd pop och brötig sent-som-fan-på-natten skronk. Och faktum är att han också gör en egen version av ”River of shit”. Förvisso inte lika bra som originalet, men vad fan det vore synd att gnälla när skiten fortfarande är bra som fan.

Richard Papiercuts: Virdiana

Richard Papiercuts: River of Shit

The Chinese Restaurants: River of Shit

”A sudden shift” köper du enklast från Pena Records eller så knallar du bara upp till Lugers kontor och ber om ett överblivet promotionexemplar. Du vet att du kommer att digga det här!

History is a nightmare from which I’m trying to wake up

OK, det här är till och med så enkelt att en efterbliven apa som du borde förstå det. Hank Wood & The Hammerheads är det absolut bästa som har hänt världen. Inget att snacka om. Och det har inte bara att göra med att det är fru- och barnfritt i kväll eller att jag precis har dragit i mig ett tolvpack. Näe-näe, utan det har mer att göra med att det är så in i helvete otrevligt och ogästvänligt. Spydigt, rakt i ansiktet, backar-inte-för-någon och högljutt. Precis som punkrock ska vara. Primitivt. Tänk Grottbjörnens folk. Fast mindre tantsnusk och mer Dennis Cooper. Rått och smutsigt. Föreställ dig att Darkthrones ”A blaze in the northern sky” egentligen var en platta Dwarves. Ungefär så låter det. Om kompromisslöst inte var ett så förbannat fult ord så skulle jag nog ha avslutat med det ordet. Men istället skriver jag att om du inte köper ”Go home” med en gång så är du dummare än vad jag trodde att du var. Eller så har du bara hängt för mycket i mopperummet under eftermiddagen. Now get out of my house!

Hank Wood & The Hammerheads: It’s Murder

Hank Wood & The Hammerheads: It’s Hard On The Street

Plattan kan beställas från Toxic State Records. Och när du ändå är i farten kan du lika gärna passa på att beställa Dawn of Humans och Crazy Spirit också. Även om de inte är i närheten av Hank Wood-klass så är det ändå bra skit.

I can’t get laid cuz everyone is dead

Jag vet att det är pretentiöst att gilla Lee Ranaldo. Gubbvarning (på stan). Nästan som att gilla Pretto-Chrillan Kjellvander eller han det där djävla fuckfacet från New Jersey som alla bananer vallfärdar till De-Va-La-Fö’-Göt-E-La-Börg och Nya Ullevi för att se vartannat år. On the road. Allen Ginsberg. Cut-up. Den nakna lunchen och allt det där andra dravlet. Art. Fart. Oväsen. Åldrande ungdom. Etc. Men det skiter jag i. Antingen för att jag är punk. Eller gubbe. Det spelar faktiskt ingen roll.

I Sonic Youth har Lees låtar alltid varit skarpast. De jag gillat mest. Så är det bara. Och det är precis så det fortsätter att vara på ”Between the times & the tides”. Visst, det är lite gubbigare. Mer ”Antenna” än ”Eric’s trip”. Mognare. Som en banan som glömts kvar i solen. Inte helt smakfullt. Men ändå fullt acceptabelt.

Lee Ranaldo – Waiting on a dream

I’ll hang around and share your dream

Det finns de som hävdar att popmusiken saknar regler. Att den inte lyder under några som helst lagar. Och om den mot all förmodan skulle göra det så kan man ta för givet att någon osnuten snubbe eller snubbette från underklassen hittar ett sätt att bryta mot reglerna och därmed återupplivar den döende konstformen.

De som hävdar detta har givetvis fel. Så in i helvete fel. Eller så är de bara blåsta. Eller sjutton år och oerhört blåögda. Eller anställda av Bonniers eller Schibsted.

Självfallet lyder popmusiken under lagar och regler. Närmare bestämt två stycken:

1) 99,5 procent av all pop stinker grisskit. Något så oerhört.

Den här första regeln är egentligen helt ointressant. Banal. På gränsen till pinsamt given. Det är den andra regeln som är mer intressant, nämligen att 2) Alla popband – i alla tider – är bäst i samband med sin första inspelningssession (och vi snackar alltså nu om de 0,5 procenten som håller måttet och inte allt annat mög – att snacka skit är tämligen ointressant och icke-konstruktivt).

Varför är det då så undrar förstås en vän av ordning.

Tja, det är egentligen ganska enkelt. För det första är de allra flesta band eller artister vid den här tidpunkten unga och naiva. De har därmed dålig koll på popmusikens regler. Och kan därmed göra vad fan de vill. Sträcka två fingrar i luften åt allt och alla som kommit före dem. Vad i helvete har vi att lära av historien!?! Inte ett skit.

För det andra har de vanligtvis dåligt med cash, vilket gör att de måste använda sig av undermålig utrustning. En sprucken stärkare, såld av Hobbex för 49 kronor under mitten av 1980-talet, utlånad – tillsammans med en sjuhelvetes massa dist-, phaser- och fuzz-boxar – av en morbror som en gång i tiden drömde om att bli nästa Larry Parypa. Och en fyrkanals portastudio av märket Fostex.

Summan av kardemumman är att allt blir överstyrt, trasigt och låghalt. Men också alldeles himmelskt. Ta bara The Jesus & Mary Chain som exempel. Alla vet att JAMC var som allra bäst på sina tre första sessioner för John Peel och på ”Psycho candy”.

Och precis samma sak gäller Snakkes. De är givetvis som allra vassast just nu. På sitt allra första släpp – ”Above EP” – som släpptes i 120 exemplar för någon vecka sedan. Skör, överstyrd och himmelskt fin lo-fi. Precis som man vill ha den. Och ja, jag vet, om ett halvår har jag alldeles säkert glömt det här och om två år avfärdar jag förmodligen deras andra album genom att beskriva det som överproducerat junk som ingen djävel blir lycklig av. Men just nu sitter det djävligt fint tillsammans med en punkis.

Snakkes – Going Back

Regeringen har kommunistiska älskarinnor

Då och då behöver vi alla lite smädelser och brutalitet i våra liv. Mangel. Ju råare desto bättre. Tillvaron är ju ändå så förbannat sockersöt. Och trevligt kan du faktiskt ha någon annan dag. Någon annanstans. Med någon annan.

I dag koncentrerar vi oss nämligen på ruskigt bra och bitig hardcore i form av amerikanska Abuse. Ett band som verkligen har förstått att det blir som bäst när man grindar loss. Rejält. 1-2-3-4! Doppa-doppa-doppa! Det här är inget för vegankrewen utan strikt för de som tar ett par extra portioner kött och potatis. Rått, irriterat och bredbent. Pooh-tent!

Skiten är förvisso gammal som gatan (demon släpptes i januari), men eftersom jag helt missat detta mästerverk får du fan-i-mig hålla till goda med lite mäktig brutalitet så här mitt i den svenska högsommaren. Så stäng nu av P1:s Sommar med han den där förbannade fotbollsnollan eller det där afghanska högdjuret som sett till att det nu går att ringa med Tele 1, 2 och 3 i Afghanistan. Tryck i stället på play, knäck en iskall och patta vollan! För helvete!

Abuse: Flesh Mask

Abuse: Hollow Shell

Kassetten kan köpas från Demolish och kostar inte mer än en och en halv Sofiero. Det har du fan råd med även om du helst vill ligga i strandkanten och hinka bira nu när det är dags för semester.

Please stop fucking each other

NYC ’76. London ’77. Santa Ana ’78. Los Angeles ’79. Manchester ’80. Washington D.C. ’81. Och så Finland ’82. Fast 2012.

Eyewitness: Päättäjät On Kännissä

Eyewitness sjua släpps på Räkälevyt den 14 juli. Det är med andra ord bara att hänga på låset. För inte fan vill du missa sommarens nästbästa finnpajsare. Reinfeldt kan dra åt helvete – vi vill ha Kekkonen!