Inlägg märkta ‘chromosome damages’

I’d like to do it to your daughter on a dirt road

måndag, 25 juli, 2011

Ibland trillar det bara ner låtar som nästan är för bra för att vara sanna. Som från ingenstans ligger de helt plötsligt bara där. Rakt i knäet. Bara så där. Som en skänk från ovan. En bjudning. En Kirilenko. Och det utan att man har bett om det eller ens ansträngt sig särskilt mycket för att hitta skiten. Heavenly!

The Gospel Creators ”Wade in the water” är precis en sådan låt. Helt enkelt för bra för att vara sann. Som Dan Ashcroft eller Andie Walsh. Kioskvältande, magnifik och överdjävlig. Stenhård i all sin avskalade enkelhet. Smått obegriplig och så där alldeles bedårande som bara riktigt vass lo-fi soul kan vara. Om jag ska vara helt ärlig är låtdjäveln till och med så överdådigt bra att jag nästan är villig att ta det förbjudna ”f-ordet” i min mun. Fast jag avskyr det förbannade ordet och har svurit vid Lee Dorseys grav att jag aldrig ska använda det igen. Så länge som jag lever. Men nu kan jag fan-i-mig inte låta bli. Den här skiten är funkig! Så. In. I. Helvete.

I mina  öron är ”Wade in the water” i samma klass – om inte bättre – som Abner Jays ”I wanna job”, Nancy Duprees ”Docta King”, Mingering Mikes ”There’s nothing wrong with you, baby” Polka Dot Slims ”A thing you gotta face” och One String Sam ”I need $100″. Det är med andra ord ingen kattskit vi snackar om. En killer. Absolut ingen filler. Inget snack om den saken.

Orginalet går tydligen för en skyhelvetes massa dineros de få gånger det dyker upp på eGay, men om jag inte är felunderrättad kommer Tompkins Square att återutge hela plattan – ”The virgin exposure of the Gospel Creators” – någon gång under hösten. Somna inte – håll ögonen öppna – det här vill du inte missa!

The Gospel Creators: Wade In The Water

Och bara så att ni vet, det är kakburkstrumkompet som gör det!

It is the business of the future to be dangerous

måndag, 20 juni, 2011

It is the business of the future to be dangerous

Here it is folks, that terrible drug LSD.

Sist vi sågs gick han på droger. Tung skit. Konstig skit. Ren skit. Och allt skulle ner på samma gång. På med masken. In i vansinnet. Helt väck. Men nu har han kastat allt över bord. Motkulturen. Drogerna. Brallorna. Vansinnet. Allt! Men det fina är att nu är det verkligen fritt fram. Nu är det bara att köra. Med allt är uppvridet till elva. Fullt ös medvetslös. Mama Womb Womb. Silver Machine. Walls have ears. Hawkwind Machine Music. Arc. Etc.

Charles Albright – I Am The Counter Culture (Drop Out)

Charles Albrights nya sjua ”Weight/I am the counter culture (drop out)” köps enklast från Permanent Records. Do it. Now.

I feel like sleeping

fredag, 20 maj, 2011

 

Ibland behöver man inte krångla till det. Då räcker det med att kalla något för vad det faktiskt är. Till exempel bra skit. King Tuff är bra skit. ”Hands” är bra skit. Punk(t). Slut.

King Tuff – Hands by

It’s the same old song

fredag, 13 maj, 2011

Jag vet. Jag är förbannat djävla tråkig. På gränsen till att klockor stannar och tiden går ur led. Sonic Youth. År 2011. Vem bryr sig. Liksom. Ingen djävla aning. Inte bryr sig mig heller om att du inte bryr dig. Du kan behålla din skit för dig själv. Jag släpper mig i den riktning som dina åsikter kommer ifrån. Om du inte gillar Sonic Youths soundtrack till Fabrice Goberts thriller ”Simon Werner a disparu” kan du dra åt helvete. Svårare än så är det inte. Nej, det är absolut inget nytt. Varken i sound eller framföranden. Ska sanningen fram är det på gränsen till ointressant. Grått och mulet. Det stämmer. Det är bara Sonic Youth. Men jag gillar det! Djävligt mycket. Så mycket att jag till och med är beredd att säga att ”Thème de Simon” – egentligen hela ”Simon Werner a disparu” – är bland det vackraste jag har hört denna vår. Och nej, du har som sagt rätt, det är inte det minsta nyskapande eller utmanande. Men det spelar ingen roll. Ibland är det OK att bara leverera samma gamla vanliga låt som man alltid har gjort. Respektera konceptet!

Sonic Youth – Thème de Simon

Och när vi ändå är i farten ska väl hela sanningen fram, och den är att hela ”Simon Werner a disparu” är riktigt vass. Du köper den enklast från Norman Records.

Noise you can trust

fredag, 15 april, 2011

I bet that mine is bigger than yoursDet är inte mycket som jag har lärt mig av mig av Inga-Britt Ahlenius, men en bra sak har ändå den gnälliga och synnerligen självgoda satkärringen sagt och det är att kan du inte säga någonting klart och tydligt på en minut och femtiosju sekunder så kan du lika gärna hålla käften. Varför bry sig liksom. Visst, hon kanske inte sa så ordagrant, men jag tror att jag har uppfattat andemeningen korrekt. Ta bladet från munnen och säg vad fan du känner och tycker. Oavsett konsekvenserna. Och visst fan är det en bra poäng och något som är värt att ta till sig. Något att leva efter. Några som tycks ha fattat poängen är Moralens väktare som precis släppt en ny helt djävla briljant sjua på Kenrock Records. ”Den bistra verklighetens blues” är så djävla bra att jag vill slänga av mig alla kläder, hälla en trekommafemma över överkroppen och dansa ”The Jagger Strut” till grannarnas skräckblandade förtjusning.

Moralens väktare: Den bistra verklighetens blues

Det är snabbt. Det är rakt. Det är enkelt. Det är punk. Som ett bra ligg. Och ligga vill ju alla så nu är det bara att konsumera mera. För helvete! Och du, se till att du gör det hos Kenrock Records, Göteborgstraktens finaste scumpunkis.

Somebody’s controlling the vibes

onsdag, 13 april, 2011

It's spring break all the time, and the girls are slutty and the dudes are stupid but the pigs are coolIbland stämmer bara allt med en enda gång. Smack! Boom! Tjoff! Härligt! Det kan vara två blickar som möts i vimlet på dansgolvet på So Tough So Cute eller en sanslöst hittig basgång som helt plötsligt hörs genom högtalarna på den där hemska gastropuben som du gillar att besöka på måndagar, tisdagar och onsdagar. Egentligen är det skit samma vad det rör sig om; det enda du behöver veta är att det säger klick. Högt och ljudligt. Förmodligen kommer det att kännas lite som en mindre hjärtinfarkt eller som en förvärk eller som om du hade blivit påkörd av ett godståg. Ungefär som den där känslan du hade första gången som du hörde originalversionen av Mötleys ”Live wire” eller The Scruffs ”Teenage girls”. A-whop-bop-a-luh-la-a-whoop-baam-boom! 

I just det här fallet så handlar det dock om en medryckande basgång i Peter Hook-klass, ett billigt gitarrljud, en enkel melodi, ett bra driv och ett riff så enkelt att det nästintill är efterblivet, eller vänta ett tag … det är efterblivet! Inget snack om saken, Real Numbers senaste singel ”Tear it in two” har allt. Inte helt oväntat med tanke på att vi snackar om bandet som släppte en av fjolårets absolut bästa EP:s.

Real Numbers: Tear It In Two

”Tear it in two” beställs lämpligast direkt från Florida’s Dying. Och du se nu för helvete till att inte missa beställningen för b-sidan – ”Pinckney street” – är årets motsvarighet till Red Mass ”Kinda funny”. Himmelsk!

I came in last in the human race

fredag, 1 april, 2011

Pretentious? Check! Asshole? Check!

Om det fanns någon som helst djävla rättvisa i den här världen hade Apache Dropout varit större än The Shop Assistants, Beat Happening och Nasty Boys vid det här laget. Men nu är det som det är. Livet stinker som ett hundraårigt bårhus och någon rättvisa har i alla fall inte jag sett röken av. Som tur är bryr sig inte Apache Dropout och Family Vineyard om saker som rättvisa och hur mycket flis som finns i plånboken vid livets slut. Sicken djävla tur! För annars hade vi kanske aldrig fått höra så fantastiska låtar som ”I’m so glad”, ”Teenager” och ”God Bless You, Johan Kugelberg”. Låtar som får mig att känna mig som om jag vore ung och dum igen. Som en sådan där energisk sak med överdimensionerade solbrillor, tågräls, lite för mycket smink för att se riktigt fräsch ut, t-shirt med RUN DMC-tryck, svarta skinntighta jeans och ett jag-vet-för-helvete-allt-som-finns-att-veta-smile över läpparna som man ser nästan dagligen i Stockholms tunnelbana.

Apache Dropout: I’m So Glad

Apache Dropout: It’s a Nightmare

Jag vet att det bara är april, men jag tror faktiskt att jag redan nu har hört årets bästa album. Plattan finns att köpa från Family Vineyard. Och snubbarna och snubbetterna på The Vineyard är snälla som fan, om du köper plattan får du med en gång en nedladdningskupong så att du kan lyssna på skiten med en gång.

Men have died for this music

måndag, 28 mars, 2011

I stole my sisters boyfriend.
It was all whirlwind, heat and flash.
Within a week we killed my parents and hit the road.

Det fina med The Outdoorsmen är att man vet vad man får. Det är aldrig något tjafs. Raka rör. Absolut inga tveksamheter. Pang på rödbetan. Utan eftertanke och analys. Om skiten inte är trasig finns det väl ingen anledning att laga den och skulle det vara så att den ändå är trasig så är det väl bara att köra på som vanligt. Som om inget hade hänt. Solen går ändå upp i morgon. Också. Vad gör det för skillnad? Vi snackar ju ändå bara stel, bredbent, smått efterbliven och slafsigt köttig garage-punk. Allt enligt principen att det är fan-i-mig bättre att göra något än att bara sitta still på arslet och se tiden passera förbi. Är det säkert att du skrev när den där livsvisdomen, Roky?

Och senaste sjuan ”Tell your folks I’m a goner” är förstås inget undantag. Ett enkelt, knastertorrt riff, ett stelopererat beat och en röst som låter som något som katten släpat in och lämnat för att dö i kattlådan. Det bästa av allt är att allt är sagt och gjort på en minut och femtiofem sekunder. Kan vi snacka om perfektion?

The Outdoorsmen: I’m A Goner

”Tell your folks I’m a goner” släpps på Psychic Handshake om en knapp vecka.

A text written during a long walk home wearing an anorak which restricted vision by 2 thirds

måndag, 21 mars, 2011

Här hemma på Aschebergsgatan i centrala Göteborg betraktar vi Dan Melchior som något av gudarna sänt. Snubben är bevisligen en riktig krösus; allt han rör vid blir till guld. Och hans senaste album på Siltbreeze, ”Assemblage Blues”, är förstås inget undantag. ”Atomizer” låter som om du plockade ut och isolerade de allra bästa momenten hos Chrome, Teenage Panzerkorps, SPK, Wolf Eyes och Charlie Feathers, körde skiten tillsammans med en säck grus, tre dussin nubb och en halvflaska billig tequila i en torktumlare. Det är helt enkelt manna från himlen!

Dan Melchior: Atomizer

Håll nu käften och glufsa i dig. Din gris. Och när du är mätt och belåten beger du dig över till Siltbreeze Records och beställer skiten. På direkten! Dan och hans fru Letha behöver dina stålar. Lyd!

4-3-1-2

måndag, 7 mars, 2011

Hi, we’re Tyvek from Detroit, Michigan.
Thanks for coming out.
It’s good to be back in…
Eh…
… eh… Gothenburg
4-3-1-2!!!