4-3-1-2
Hi, we’re Tyvek from Detroit, Michigan.
Thanks for coming out.
It’s good to be back in…
Eh…
… eh… Gothenburg
4-3-1-2!!!
Taggad: chromosome damages
Without the french, punk would simply been pub rawk with shorter hair
Gör något av ditt liv. Realisera din potential. Framgång, lycka och välmående är inte överskattat. Absolut inte. Det betyder någonting. Du kan bli och göra precis vad du vill. Le mot alla människor som du möter. Uppträd hövligt och var trevlig så ska du se att det går bra. Stärk ditt varumärke. Nätverka. Mingla. Du är din egen lyckas smed och allt det där bjäfset.
Men vad i helvete gör man om man känner att man har missat tåget? Och då menar jag inte ”missat tåget” som i att det kommer ett nytt tåg om några timmar, utan ”missat tåget” som i att man har missat det sista tåget till Kansas City eller vad fan det nu var för tåg som Shangri-Las sjöng om, och till råga på allt har nu Trafikverket och SJ bestämt sig för att dra in stationen som du befinner dig på, så nu är du kvar på den här platsen som alla från Gud till Satan glömt bort. För all framtid.
Vad i helvete gör man då? När livet hånskrattar en rakt i ansiktet. När man är för trött, för grinig och för orkeslös för att resa sig upp? När man somnar i soffan framför Antikrundan. Klockan tjugo-i-fucking-nio. En torsdags kväll.
Tja, inte fan är det mycket att göra, kanske är det bara dags att inse att det är hög tid att lägga sig ner för att dö. Problemet är bara att tiden går så förbannat långsamt. Och man är rastlös som satan, men saknar den rätta energin. För att inte tala om glöden, speeden, viljan och det rätta intresset.
Barf!
En sak som man kan göra om man är göteburgare eller om man befinner sig i närheten av de göteburgska markerna är att man kan bege sig till Gårdaskolan i kväll klockan 22:00. På besök är nämligen de okrönta konungarna av artig och fartig wiresk pop, Tyvek. Det ryktas dessutom om att de har med sig en rykande färsk sjua från Les Disques Steak i bagaget. Och som om inte det var nog kommer Sveriges bästa Television Personalities-imitatörer, The Angry La’s, att försöka höja stämningen och livsglädjen i lokalen. Spelar gör även The Poppets och franska Shiva & The Dead Men.
The Angry La’s: I don’t think we should be friends no more
The Angry La’s: Wish that thing was mine
Vad du än gör se nu till att inte somna i soffan framför På Spåret!
Look dad, no hands!
De av er med ett fullt fungerande minne kommer säkert ihåg Puddin’ Pops från förra årets absoluta partyplatta ”Florida’s dyings party platter”. Trots att Nobunny, Garbo’s Daughter och Hunx & His Punx medverkade stal Puddin’ Pops ”Totally” hela showen. Och det trots att bandet egentligen inte existerar längre. Rykten gör gällande att Puddin’ Pops var som allra hetast någon gång runt 2005 och att man bara spelade på folks födelsedagsfester. Skiten borde med andra ord tillhöra det förgångna. Men nu är man ändå tillbaka med albumet ”Passion of the Pops” på Krazy Punx. Fast det är klart, nu för tiden kallar man sig alltså Bill Cosby & His White Puddin’ Pops. Ny tid, ny giv, nytt namn. Fortfarande samma gamla euforiska stökiga orgelpop. Första smakprovet, ”Sweet”, är precis så där lössläppt, livsbejakande, oorganiserat, don’t-give-a-fuck-igt och alldeles bedårande skevt som man vill att riktigt bra popmusik ska vara. Årets låt så här långt. Sanna mina ord!
Bill Cosby & His White Puddin Pops: Sweet
Det sägs att plattan är extremt limiterad och att det är först till kvarn och allt det där bjäfset som gäller. Men låt mig bara säga att det är väl värt att beställa skiten från Krazy Punx, för när du ändå är i farten kan du passa på att också beställa Silver Shampoos magnifika ”Higher & higher”. Frågan ”är det här det bästa du har hört under hela ditt miserabla liv” känns helt plötsligt relevant. Bra skit!
You’re an art school asshole
Pretentioner. Gåvan: Lou i den ena, bräket i den andra. Eller var det tvärtom. Jag minns inte. The Shadow Ring. Swill Radio. Siltbreeze. Erik Satie. Erik Satir. Du ger Mejan ett dåligt rykte. För att inte tala om Telefonplan. Skärp dig för fan. Berlin, Tyskland. Berlin, Linnestaden. Vad i helvete är skillnaden. USB-USB-USB. Likt Åke tar du färjan över floden Styx. Medan jag sitter i ett rum. Och lyssnar på en radiostation. Som spelar rock ‘n’ roll. Ideellt. Text. Ljud. Art. Fart. Varde lukt och obehag. My favourite poet is that Sten Hansson.
This city is so mean that the dogs don’t bark
Hur är det nu de gör den där musiken som kommer från Deeeeetroit? Jag kommer inte riktigt ihåg. Kan inte du berätta det för mig? Först så lägger de tamburinen ovanpå hi-haten och sedan trycker de ner distortionspedalen. Svårare än så behöver det förstås inte vara. Och allt det här har förstås Ian Svenonius och hans muntra gäng fattat. ”Music’s not for everyone” – som släpps om en knapp vecka – är fylld till bredden med skakig och skör detroitpop. Åh djävlar i min låda vad bra det är. Det är fan-i-mig omöjligt att sitta still. Än mindre koncentrera sig på något annat än Svenonius malande. Nästa tisdag – den 22 februari – då djävlar är det fest! Och behöver jag påminna om att det är obligatorisk närvaro!?! Den första korken smäller kl. 00:01 och sedan kör vi i 24 timmar. Nonstop. Du kan lita på mig. Och på Chain & The Gang. Förstås.
He had a heart full of rock ‘n’ roll
Jag vet inte om ni har tänkt på det men Frankrike är ett för djävla knepigt land. Besatta av inälvsmat, atoller, sociala hierarkier och dåligt ledarskap. Så kallade intellektuella – även kända som individer med åtminstone 160 högskolepoäng som gillar att positionera sig i tillvaron genom att låta käften glappa om ditten och datten – brukar förvisso framhålla Frankrike som ett föregångsland, men jag måste säga att för lirare och akademiska ledstjärnor som Jacques Derrida, Jacques-Marie Émile Lacan och Pierre Bourdieu känner jag inget annat än avsmak.
Dekonstruktion!
Den enda dekonstruktion jag har brytt mig om är den som Brainbombs ägnar sig åt. Och det har enbart att göra med att de har genialiteten och brutaliteten som krävs. Ge fan i att teoretisera om allting, gubbdjävel!
Post-jadda-jadda-jadda-modernism.
Den enda post-rörelse som spelar roll är den som avslutas med -punk. Så det så.
Symboliskt kapital my ass!
Det enda kapital som betyder någonting är det som kommer i sjutumsomslag från bolag som SDZ, Born Bad och Yakisakana. Om du nu undrade.
Som tur är så är fransoserna ena djävlar på musik. I vilket annat land hittar du trippellp-boxar med Vincent Eugene Craddocks samlade ep:s i mono-versioner eller lp-återutgivningar av samtliga plattor som Archie Shepp släppte under 1970-talet? Och nu är det alltså dags igen. I mars släpper nämligen allas vårt favoritband The Limiñanas en ny sjua på SDZ Records. Som alltid när vi snackar The Limiñanas är det underskön och finlemmad fransk ye-ye-pop som gäller. Inte mycket att snacka om utan det är bara att plocka fram plånboken och punga ut med ett par franc.
Please stop fucking each other
I’m rubber
You are glue
When I wanna get fucked up
I like to sniff you
Det är inte så att jag har bytt lag eller något men om sanningen ska fram så skulle jag inte ha några som helst problem att ”go down on” Mick Collins och The Dirtbombs. Särskilt inte just nu när de av någon outgrundlig anledning fått för sig att ge ut en platta fylld till bredden med stekheta versioner av gamla Detroittechnoklassiker som Cybotrons ”Cosmic cars” och Derrick Mays ”Strings of life”. Är det en bra idé? I helvete heller! Är det bra? Så in i helvete! Det är fyrkantigt, stolpigt och på gränsen till analt. Som om Ralf och Florian struntat i den där bilturen längs med autobahn eller den där cykelturen upp i alperna och i stället tagit tricken bort till 53rd & 3rd för att boffa lim tillsammans med Joey, Dee Dee, Johnny och Tommy.
”Party store” finns sedan några veckor tillbaka till försäljning från välsorterade skivmånglare som X-Mist och In the Red Records. För er som kör digitalt ryktas det även om att skiten finns till försäljning på Itunes. Varför nu någon skulle vilja undgå att äga den här plattan på trippelvinyl. Valet borde vara tämligen enkelt, men det var ju även valet till riksdagen 2010, men ändå misslyckades ni med att hålla Sverigedemokraterna utanför. Suckers!
Touching you in ways that don’t feel comfortable
Vi bildades i maj 1978 eftersom vi var så jävla trötta på all jävla musik vi hörde. Utbudet i Gävle bestod mest av hippiejävlar som stod och spelade halvtimmeslåtar. Vår ursprungliga trummis har vi spolat för han var svennepopsbög, och istället har vi nu en skinhead från skogarna öster om Gävle, ett riktigt odjur. - Janne Ricknell P.F. Commando, 1979
Ah. Tänk att få vara 15 år igen. Sexuellt frustrerad. Utstött. Dryg. Barnslig. Bakom flötet. Med dålig hy. Dampad. Nihilist. Naiv. Energisk. Anarkist. Pantad. Ynklig. Uppkäftig. Som en bortskämd byracka. Med hundhalsband och skit. En ligist. Som skriver ”död åt raggarna” med bajs inne på toaletten på Kisas enda diskotek. En misslyckad abort. Som ber Svenne Pop och alla neohippies att fara åt helvete. Ett riktigt missfoster. En snorunge. Men som också vet allt om världen. Vad som är rätt. Vad som är fel. Att Pistols suger kuk och att The Pigs is where it’s at. Och som pekar finger åt allt och alla. Med ett gigantiskt självförtroende. Det är väl endast då som man kan få ur sig rader som:
The modern girls talks about liberation
The modern girls talks about human rights
The modern girls talks so much
But they just wanna get fucked
Det är så efterblivet att det är snudd på genialt. Urblåst. Korkat. Hjärndött. Check. Check. Check! På gränsen till osmakligt. För de av er som röstar i riksdagsval, prenumererar på nyhetsbrevet ”Genusteori 101″ och som kan stava till Gudrun Schyman och Tina Rosenberg ter det sig säkert avtändande. Men kom igen, släpp sargen och kom in i matchen, det är bara rock ‘n’ roll. Dessutom är det faktiskt så att jag råkar gilla barnsligheter och fuckallism. Kanske är jag för dum för att fatta. Tjenare kungen!
Det finns de som vill hävda att det bästa som kommit från Sverige är Alfred Nobel, Björn Borg, Olof Palme och den svenska modellen. Men de som påstår det kan dra åt helvete. Fy fan för dem. Där kan vi snacka om pantade. Eller så har de aldrig hört P.F. Commandos överdjävliga debutalbum ”Manipulerade mongon”. Med låtar som ”Get fucked”, ”Failed abortion” och ”Raggare” välter P.F. Commando kiosker. Tar världen med storm. Med häpnad. Och brallorna kring anklarna. Redo att köra över allt och alla. Ingen pardon. Det roliga är att P.F. Commando låter som om någon ur Brainsbombs gjort ”the dirty” med Poly Sterene eller Lydia Lunch och att resultatet blev fyrlingarna från helvetet. Fast ser man till tidslinjen så är det förmodligen det omvända. Egentligen är det skit samma eftersom allt vi behöver veta är att ”Manipulerade mongon” borde vara en del av det svenska skolsystemet. Den borde vara inpräntad i ryggraden på varje svensk 15-årig. På så vis skulle det kanske kunna bli lite ordning och reda på det här djävla landet.
Vägra raggarsvinen bensin!
The noise made by the people
Just precis när mörkret sänker sig nås man av mörka nyheter. Enligt uppgift har Broadcasts Trish Keenan lämnat jordelivet. Dessutom i något så bisarrt som lunginflammation. Tunga, tunga nyheter. Och det här som skulle bli en så bra kväll. Vad fan gör man nu?
Vila i frid och allt det där andra snacket.
Get A Taste Of Your Love Again
Stora dagar börjar med stora saker. Kanske en stadig frukost, en präktig ångest eller varför inte en rejäl baksmälla. De riktigt storslagna dagarna börjar dock med nya låtar av The Pheromoans. Med ”Soft targets” har The Pheromoans verkligen fått ordning på saker och ting och numera låter bandet som en riktigt fucked-up version av Steve Miller Band. Och är det något du verkligen behöver i ditt liv så är det Steve Miller Bands ”The Joker” körd genom ett ”trout mask replica-filter”.
Plattan släpps på Convulsive Records i slutet av februari. Se nu för helvete till att köp fanskapet. Det här är det ultimata testet – om vi verkligen lever i en god och rättvis värld så kommer The Pheromoans att bli större än Television Personalities. Och har ni inget bättre för er eller behöver något att läsa i era sorgliga liv föreslår jag att ni beställer hem ett exemplar av senaste numret av Niche Homo som innehåller en superb intervju med The Pheromoans.