Taggad: cool moments in indie history

I was (not) there in…

…2011, when James Murphy för sista gången grabbade micken och en koskälla under namnet LCD Soundsystem. Det är idag det händer. Snart. Om än i en annan tidszon, i en annan kontinent. Ikväll ställer sig LCD:arna i Madison Square Garden, no less, för att ta adjö. Det har varit en svängig (i ordets bästa bemärkelse) resa och att de slutar är inte sorgligt. Det är rätt. De har nått fram. Det är dags att kliva av. Inte bli ännu äldre gubbar som försöker att shake it. För, som det brukar heta på enkel bloggpoesi, musiken lever vidare:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=YZ34Ug0lj3s[/youtube]

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=i2V_ZT-nyOs[/youtube]

[vimeo]http://vimeo.com/1601000[/vimeo]

I was there in 1968.
I was there at the first Can show in Cologne.
I’m losing my edge.
I’m losing my edge to the kids whose footsteps I hear when they get on the decks.
I’m losing my edge to the Internet seekers who can tell me every member of every good group from 1962 to 1978.
I’m losing my edge.

To all the kids in Tokyo and Berlin.
I’m losing my edge to the art-school Brooklynites in little jackets and borrowed nostalgia for the unremembered eighties.

But I’m losing my edge.
I’m losing my edge, but I was there.
I was there.
But I was there.

I’m losing my edge.
I’m losing my edge.
I can hear the footsteps every night on the decks.
But I was there.
I was there in 1974 at the first Suicide practices in a loft in New York City.
I was working on the organ sounds with much patience.
I was there when Captain Beefheart started up his first band.
I told him, ”Don’t do it that way. You’ll never make a dime.”
I was there.
I was the first guy playing Daft Punk to the rock kids.
I played it at CBGB’s.
Everybody thought I was crazy.
We all know.
I was there.
I was there.
I’ve never been wrong.

I used to work in the record store.
I had everything before anyone.
I was there in the Paradise Garage DJ booth with Larry Levan.
I was there in Jamaica during the great sound clashes.
I woke up naked on the beach in Ibiza in 1988.

But I’m losing my edge to better-looking people with better ideas and more talent.
And they’re actually really, really nice.

I’m losing my edge.

I heard you have a compilation of every good song ever done by anybody. Every great song by the Beach Boys. All the underground hits. All the Modern Lovers tracks. I heard you have a vinyl of every Niagra record on German import. I heard that you have a white label of every seminal Detroit techno hit – 1985, ’86, ’87. I heard that you have a CD compilation of every good ’60s cut and another box set from the ’70s.

I hear you’re buying a synthesizer and an arpeggiator and are throwing your computer out the window because you want to make something real. You want to make a Yaz record.

I hear that you and your band have sold your guitars and bought turntables.
I hear that you and your band have sold your turntables and bought guitars.

I hear everybody that you know is more relevant than everybody that I know.

But have you seen my records? This Heat, Pere Ubu, Outsiders, Nation of Ulysses, Mars, The Trojans, The Black Dice, Todd Terry, the Germs, Section 25, Althea and Donna, Sexual Harrassment, a-ha, Pere Ubu, Dorothy Ashby, PIL, the Fania All-Stars, the Bar-Kays, the Human League, the Normal, Lou Reed, Scott Walker, Monks, Niagra,

Joy Division, Lower 48, the Association, Sun Ra,
Scientists, Royal Trux, 10cc,

Eric B. and Rakim, Index, Basic Channel, Soulsonic Force (”just hit me”!), Juan Atkins, David Axelrod, Electric Prunes, Gil! Scott! Heron!, the Slits, Faust, Mantronix, Pharaoh Sanders and the Fire Engines, the Swans, the Soft Cell, the Sonics, the Sonics, the Sonics, the Sonics.

You don’t know what you really want

Super group for the super fan

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=GN17KugPEZc&feature=related[/youtube]

Supergrupper brukar oftast vara roligare i teorin än i praktiken. Kanske är så fallet även med Wild Flag men allt är för nytt och jag är för uppspelt för att riktigt kunna känna efter. Om jag någonsin kommer klara det. NPR som precis lagt ut en konsert med bandet från SXSW skriver att de inte kan vara helt objektiva eftersom Carrie Brownstein jobbat för dem i flera år. Jag kan inte vara helt objektiv heller. Inte när man får se och höra Carrie och Janet från Sleater-Kinney ihop med Mary från Helium och Rebecca från The Minders. Ja, ärligt talat så brukar objektivitet och Sleater-Kinney inte riktigt hänga ihop i mina ögon eller öron. Det var länge sedan jag totalt kapitulerade och det har knappast blivit bättre sedan ”they called it quits”. Så, ja, ursäkta mig, jag är ett fan. Ett superduperfan som fortfarande ångrar att han inte kastade sig på ett plan till Portland för deras avslutningskonsert och jag skulle just nu gärna vara i Austin på SXSW. OK? Wild Flag förtjänar trots allt uppmärksamhet (tror jag).

Och i brist på konserter tittar jag på ännu ett avsnitt av Portlandia och drömmer om Portland – staden där unga går för att pensionera sig:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=AVmq9dq6Nsg[/youtube]

They could’ve been in Adam & The Ants but chose to go their own way

Vad i helvete vore band som Silver Jews och Pavement utan The Monochrome Set? För att inte tala om halva K Records-katalogen. Sannolikt inte ett djävla skit. Det står nu bortom all tvivel. Och det tack vare de schysta, men något långsamma och slöa, snubbarna och snubbetterna på Captured Tracks. På ”White noise: Early recordings” ’75-’77” låter The Monochrome Set som om någon sjuk djävel hade övertalat Lou Reed, Robert Forster och Bret Lunsford att sätta sig ner i en nedgången, kylslagen replokal i något kargt industrilandskap i norra England för att skriva den ultimata popplattan. The popplatta to end all popplattor, om ni fattar vad jag menar. Och som de lyckas. Nu är det kanske hög tid för mig att krypa till korset och erkänna min svaghet och förbanna min egen lathet, tidigare har jag nämligen bara varit insnöad på ”He’s frank”, men nu när låtar som ”Inside your heart”, ”White noise” och ”We are Zarbie” finns tillgängliga (igen) är det bara att knäfalla vid altaret och hysta upp plånboken. Kosta vad fan det kosta vill!

The Monochrome Set: White Noise

The Monochrome Set: I Don’t Know

Om jag inte är helt felunderrättad går plattan bra att beställa både från Norman Records och Rough Trade. För er som ogillar att betala transatlantiskt porto.

Hitsen från Blitzen

I got the gift that keeps on giving
It’s called an electric guitar
It can express many different emotions
… I’ve got to get some gum
… Wait a second

Mina vänner, på allmän begäran presenterar Our Favourite den helt makalöst magnifika och maffiga mixtapen ”Hitsen från Blitzen”. Om mina källor stämmer anser den svenska kulturmaffian och lo-fi-posset att det här kan vara den ultimata mixtapen med Home Blitz. Fredrik Strage lär ha kallat Daniel DiMaggio det vackraste nya svarta sedan Atari Teenage Riot. I trakterna runt Karlaplan viskas det till och med om att Per Sinding-Larsen – över en lunch på Fältöversten – ska ha sagt till Germund Stenhag, ”ska du bara köpa en samling med Home Blitz i år så ska du köpa ”Hitsen från Blitzen. Den är så djävla vass. Och det är lika bra att hoppa på tåget nu för i nästa vecka kör vi den som grej of the day på Kulturnyheterna. Och då vet du att det kommer att vara slutsåld på Pettan innan helgen infinner sig. Believe!”. Jepp, så het är den här skiten. Du vet, när till och med PSL och the mighty Stenhag är med på båten, då är saker och ting heta som lava. Vanligtvis ger vi själva fan i vad kultureliten och de självutnämnda experterna tycker och säger men när vi nu för en gångs skull är på samma sida som kulturvänstern – aka de köpta – kan vi ju dra nytta av packet till att sprida the good word ute i stugorna*. Hey! Vad har vi att förlora på det liksom. Bra skit är bra skit. Oavsett vilken sida man står på så bör man känna till att ”Hitsen från Blitzen” är fylld till bredden med köttig och sårbar lo-fi. Rå lo-fi-skit som varenda människa behöver ha i sin ägo. 15 låtar. 35 minuter. Total tillfredsställelse. Lite som en date med natten. Ni fattar, ni är ju inte bakom flötet. N’est-ce pas?

1. Little League (från Weird Wings, 2007)
2. Hey! (från Home Blitz, 2005)
3. Is Anybody There (från Out of Phase, 2009)
4. Perpetual Night (från Perpetual Night, 2010)
5. Stupid Street (från Live Outside, 2006)
6. AC S.S. (från Home Blitz, 2005)
7. Murder in My Hear (från Perpetual Night, 2010)
8. Nighttime Feel (från Out of Phase, 2009)
9. Right Cut Even (från Weird Wings, 2007)
10. Feeling Cold (från Live Outside, 2006)
11. Two Steps  (från Out of Phase, 2009)
12. Apocalyptic Grades 2005 A.D. (från Home Blitz, 2005)
13. Don’t  Talk to Me (från Out of Phase, 2009)
14. World War III (från Out of Phase, 2009)
15. My Town (från Weird Wings, 2007)

Du laddar ner ljuvligheten här.

Och du, när vi nu har varit så storstilade att vi har bjudit dig på kickarnas kick kan väl du vara så snäll att du beger dig över till Midheaven och köper Out of Phase”. Det är det fan i mig värt. Do it! Annars bussar vi Henry på dig. Bastard!

*För er som har svårt att hantera ironi eller som inte känner undertecknad kan det väl vara bra att föra in en passus om att man bör filtrera all skit jag säger. Enligt den som känner mig bäst – vi kan kalla personen ifråga för L – bör man ta ungefär fyra procent av allt jag säger på allvar. Resten kan man ta mer lättsamt på. Jag tror ni fattar vad det är jag försöker säga, men å andra sidan kan ju den här lilla inflikningen vara något man bör sortera bort. Anyhoo, gör vad fan du vill, see if I care som Kenny & The 4th Dimension sjöng för mycket länge sedan.

I hate your secret club

When it's time to party, we party hard!Holy smokes Batman!
Boing!
Yey!
Wham! Bam! Thank you m’am!
Ding-dong – the witch is dead. The wicked witch is dead!
When it’s time to party. We will party hard!

Och alla andra dumheter som man kan vräka ur sig när man ånyo – för vilken gång i ordningen undrar man – har förälskat sig upp över öronen i en låt eller skiva. Nu slänger jag ur mig allting på samma gång. Det är lika bra. Exorcistenstilen! Allt ska ut! Det är fan-i-mig värt det. Jag menar, vem tusan behöver ord och fraser och utrop när man har tioårsfirande skivbolaget SDZ Records senaste samlingsplatta, ”Flottante tension d’eclipse”, framför sig? Inte jag i alla fall. Verkligen inte. Jag kan knappt sitta still, så upphetsad är jag. Det kryper i hela kroppen. Jag har myror i underbrallorna. Fötterna går i samma tempo som det som James Brown höll under mitten av 60-talet. Fast! Utan pardon. Papa needs a brand new heart! Ett skevt, lätt oroat leende på läpparna. Som en trettonåring på en förstadate. Remember, don’t put out on the first date. Ni vet. Nervöst, så in i bomben.

Outgivna låtar med The Feeling of Love, Electric Bunnies och Daily Void. Manna från himlen. Och ta sedan bara en sådan sak som att de vitlöksstinkande och boeufbourgogneätande stackarna bjuder på en sådan godbit som The Rebels makalösa version av Sades ”Maureen”. Free of charge. Rent guld. Fucking briljant. Utsökt! Visst, det är gentilt, men snudd på obegripligt givmilt. Det måste finnas någon baktanke. Kanske är det dags för provsprängningar på någon atoll igen eller så vill de bara skylla över att de har en sjövild galning till president.

The Rebel: Maureen

Pierre & Bastien: RMI

It’s the 80s, do a lot of coke and vote for Ronald Reagan

Hallå förlorarsvin, lösdrivare och halvfigurer! Det var länge sedan vi sågs. Hur hänger den? Allt fine ‘n’ dandy? Vad säger ni, ska vi dra över till Tommy Jay en sväng. Jag menar vi behöver trots allt ett ställe där vi kan lyssna på nya vågenmusik. Ett ställe där vi kan spela nya vågenmusik. Ett ställe där ingen stör sig på att vi bankar och förstör. Att vi låter som vi låter. Att vi vandar och förstör. Om jag inte har helt fel kommer Nudge och Mike Rep komma över en sväng. Kanske drar vi en lina eller två eller så fuckar vi runt med trummorna. Om vi har tur har Tommy lite syra vi kan ta. Och om ni är sugna på det kan vi alltid mixa ner Teds senaste låt. Och vet ni vad det bästa är? Att jag har 200 spänn till ett flak budweiser.

Nudge Squidfish: Drinking for Christmas

Tommy Jay: No Place

Kenneth, why must you & your brother sing like Negroes*

Livet kan näppeligen bli så mycket bättre än så här. På väg hem från Stockholm med O. Rexs ”My head’s in ’73” på högsta volym i lurarna. Om jag dog just nu, just här, i detta ögonblick skulle det förmodligen inte göra så mycket eftersom jag sannolikt aldrig kommer att få uppleva ett lyckligare ögonblick än när jag nu för första gången hör O. Rexs fullkomligt efterblivna och sexuellt frustrerade femtonårig-fanzineredaktörs-lo-fi. Sett ur ett personligt lo-fi-historiskt utvecklingsperspektiv är det här fan-i-mig större än första gången jag hörde The Church Mices ”Babe, we’re not part of society” eller Electric Eels ”Agitated” eller varför inte Fems ”Go To A Party”. Ni fattar att det här är där uppe med Hiroshima 1945, 9 november 1989 och 621984. Mina damer och herrar, det är med andra ord ett världsomvälvande ögonblick som vi just bevittnar. Det här ögonblicket kan till och med ha potential att bli större än Tronics första album.

Det här är musik för alla oss som vet att vi vet bättre än alla andra. Vi som skriker högt åt nyhetsprogammens ankare och idiotförklarar allt och alla som tror sig ha något att komma med. Det här är musik för alla oss som tycker att vårt eget navelludd är mer intressant och givande än andra människors levandsberättelser: ”säg mig något som jag inte vet”. Det här är låtar för alla oss som hellre sitter hemma i en beckmörk lägenhet och kollar på inspelade band med krigsrapportering från ”det första” Irakkriget istället för att springa ute på glättiga lokaler, le falskt åt andra människor och låtsas som att vi bryr oss. Det här är musik som alla oss som skrattar döden i ansiktet genom att beställa in ytterligare en 300-grams cheeseburgare och en gigantisk portion pommes frites med extra majonäs trots att läkarna har sagt åt oss att vi bör dra ner på transfetter och ohälsosam mat. Fuck it! Vi lever livet. Och vi gör det storslaget. Det här är en sjua för alla oss bittra djävlar som inte har något emot att stanna hemma en hel lördagskväll bara för att sortera sjutumssamlingens första och andra back (dvs. A till CRASS). För oss är det här the shit!

Om allt vill sig riktigt väl kommer denna lilla lo-fi-pärla att återutges av Gulcher Records senare i år. Och det efter att ha varit stört omöjliga att få tag i under många år. Senaste gången singeln dök upp på Ebay gick den BIN för $300. Just like that.

O. Rex: My Head’s In ’73

O. Rex: California Gurls

*Titeln på detta inlägg är hämtad från en intervju med O.Rexs, och The Gizmos, Kennie Highland där han berättar att hans mor alltid brukade komma upp till Kennies och Kennies brors rum och be bröderna att inte ”sing like negroes”.

Girl group week, entry #2: Sleater-Kinney

”Corin and I met in 1992 in Bellingham, WA. Her band, Heavens to Betsy, played at a gallery downtown. I was too young to be in college, barely seventeen and not too happy about being in a remote town in northern Washington. I told her I might be moving out of there. Sure enough, the next fall I transferred to a different school, one in Olympia where Corin happened to be living. A lot of other folks were there as well; making music and art, recording one another in basements and putting out records on their friend’s labels”

Carrie Brownstein

Självklart kan inte jag, och det borde egentligen vara så för alla, utelämna Sleater-Kinney under Girl group week. Det är dryga tre år sedan de la bandet på hyllan på obestämd tid.  Och det är snart fem långa år sedan deras senaste skiva och kanske finaste stund, ”The Woods”. Vi fick dryga tio år tillsammans men det enda jag kan säga är att I miss you so. Rätt attityd i rätt tid och med förmågan att förena klassiska girl-group-körer med riot grrrl rock och ett statement utan att någonsin kännas som något annat än ett förbannat bra rockband, alla kategorier.
Ni vet den där klassiska tankeleken, ”om du fick åka tillbaka i tiden vart….”. Det skulle ligga nära till hands att välja att då bosätta sig på Sleater-Kinney Road i Olympia i slutet av 80-talet och hänga på neohippiecolleget Evergreen State. Det var ju där som Calvin K hängde. Det var där som Kathleen Hanna väggsprayade ”Kurt Smells Like Teen Spirit” och det var där som Carrie mötte upp Corin och till slut hittade Janet och gjorde 7 grymma album ihop. ”You can’t get to heaven with a three chord song” sjunger de i ”All hands on the bad one”, hmm, jag tror att S-K kan.

Sleater-Kinney – Words and guitar
(Dig me out, 1997, Kill Rock Stars)

Sleater-Kinney – You’re no rock and roll fun
(All hands on the bad one, 2000, Kill Rock Stars)

Och så två videos:

Sleater-Kinney – Get up
(The Hot Rock, 1999, Kill Rock Stars)
Videon är regisserad av Miranda July
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=ubyVReV2gDc[/youtube]

Sleater-Kinney – Jumpers
(Woods, 2005, Sub Pop)
[vimeo]http://vimeo.com/633920[/vimeo]

No more indoctrination

Damn! Vad är det här? Håller Our Favourite på att bli ytterligare en av alla dessa meningsfulla fotobloggar. Fear not. Nej då, absolut inte, men vissa bilder är bara för bra för att inte postas. När allas vår favorit Chloë Sevigny outar sin kärlek för ett av musikhistoriens absolut mest briljanta band – The Slits – händer det grejer. Boing-boing-boing! Inte vill jag beröva er den upplevelsen. Och du, du har väl inte missat att det är Lizzie Mercier Descloux som hänger där till vänster på väggen. Soooo kewl! OK, enough indie pornography för i dag.

Bara för att göra livet lite mer uthärdligt slänger vi med en låtdjävel så här mot slutet av posten. Pink Reasons ljuvligt Iggydoftande ”Borrowed time”. Som en riktigt tjock fisk och skaldjurssoppa. Fast punkrock. Ka-tjing! Ett av 2008-års största ögonblick.

Pink Reason: Borrowed Time