Taggad: diy

Hey Tessa, you ain’t a beauty but you’re alright

Jag vill skaffa mig en brevvän i Nya Zealand. Nej, inga hobbits. Någon som Tessa. Och så skulle jag skriva saker som: Mitt liv hade pågått, inte bara de år som var mina egna, utan mycket längre. Ända från det att min farmor Solveig dog i en vägkrök. Tills det sker nöjer jag med att prenumerera på musik från Jonathan Phillips, aka Mount Pleasant. Han är ingen Tessa men han bor åtminstone i/på Nya Zealand. Han gör musik jag gillar och av musiker jag gillar. Han har en ny digi-skiva gratis från sin webbsida, är inte det fantastiskt? Vet ni vad mer? Han har gjort en egen coverversion av Born to run och hans korta superdistade och garagesvängiga version av Tenth avenue freeze out är repris-knapp-material.

Mount Pleasant – Tender Prey Redux

Mount Pleasant – Vulgar Era

Mount Pleasant – TENTH AVENUE FREEZE OUT (Springsteen cover)

[vimeo]http://vimeo.com/3191252[/vimeo]

The Punks Are Writing Pop Songs

Mika Miko är död! Länge leve Mika Miko Bleached!

Systrarna Clavin tar ett steg åt sidan. De går från att hänga med de tuffa arga tjejerna i skinnjackor med polska fulcigg i näven till hänga med gänget bredvid med anoraks och nyutgåvor av Stig Larsson under armen istället. Tyvärr misslyckas de anamma mespopen helt men lika glada är vi för det när resultatet låter såhär:

Bleached- No Friend Of Mine by oogabooga

Bleached – Francis EP! Första sjuan på Ooga Booga! 500 ex! Vårpirr i magen!

The evil is not in extremes

Jag börjar allt mer komma till insikt om att den här bloggen mer och mer har fått formen av en enda lång och storartad hyllning till den avlidne Lennart Persson. Ta bara en sådan sak som alla dessa sexuella referenser. I var och varannan text är det en man som uttrycker sin kärlek för andra män. Homoerotik är den bästa formen av erotik. Inte sant? Och för det andra, man ska fan inte skämmas för den man är. Fuck det! Man är den man är och så är det med den saken. Punkt. Slut. Färdigdiskuterat. Gå till ditt rum!

För ett par veckor sedan var det en skribent här på bloggen som idealiserade Aidan John Moffats skäggstubb, ölmage och och taskiga omdöme. Pojke möter man. Precis på gränsen för det tillåtna. ”Not that it’s anything wrong with it.” Själv är jag kanske något mer diskret av mig. Man kanske kan säga att jag är lagd åt ett annat håll. Inte riktigt lika mycket över toppen av berget. Jag jobbar mer utifrån Claes Holmström-hållet. Tredje stenen från solen. Kristiane Backer.  Två vinylskivor. En penis. Ni fattar vart jag vill komma. Om inte får ni väl läsa om bokhelvetet. Personligen tänder jag på välsvarvade sjuor till bredden fyllda med skev och missljudande garage-punk. Som Red Mass ”To all the good people” och ”Too many parties”. Desperate Bicycles möter The Magik Band möter The Acid Drops möter The Velvet Underground. Oh my god! Jag tror att jag smäller av. Här och nu. Bara av att tänka på skiten. Det är när band släpper singlar likt dessa som man på allvar ifrågasätter värdet av att vara människa. ”Am I human? Am I demon? I need to know.” Bara en sådan sak att det känns som att två tummar inte räcker till för att beskriva den eufori och upphetsning som man känner inför en låt som ”Kinda funny”. För att ge uttryck för sådana känslor hade man behövt var en bitig och livlig bläckfisk. Tolv eller arton tummar smäller bra djävla mycket högre än två. Tänk på det.

Red Mass: Kinda Funny

Red Mass: To All the Good People

”Too many parties” kan beställas från Wallride Records och ”To all the good people” är möjlig att inhandla från Dusty Medical Records.

She Has Seizures And A Crush On You

Perfektion! Jag ville inte ens veta vem Kate Ferencz är eller vad hon sysslat med innan. Gräver man för mycket så får man ofta upp skit som att favoritlåten med ens favoritband är en cover på ett cheesy Oi!-band (Home Blitz jag tittar på dig!). Inte för att jag ens vet var jag skulle börja med Kate Ferencz. Någon kassett här, nån kassett där, några kommentarer om att hon är galen live, men vi bryr oss inte. Det Viktiga är att hon har en smutsig snuskig poppärla i låten Sitting In A Tree Kissing utgiven förra veckan på Clan Destines samling. En poppärla vars kniv och gaffel trummande intro snabbt flirtar med California Über Alles innan den hoppar upp på Beat Happenings axlar och hånglar upp dig med ett up yours i ansiktet.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Hitsen från Blitzen

I got the gift that keeps on giving
It’s called an electric guitar
It can express many different emotions
… I’ve got to get some gum
… Wait a second

Mina vänner, på allmän begäran presenterar Our Favourite den helt makalöst magnifika och maffiga mixtapen ”Hitsen från Blitzen”. Om mina källor stämmer anser den svenska kulturmaffian och lo-fi-posset att det här kan vara den ultimata mixtapen med Home Blitz. Fredrik Strage lär ha kallat Daniel DiMaggio det vackraste nya svarta sedan Atari Teenage Riot. I trakterna runt Karlaplan viskas det till och med om att Per Sinding-Larsen – över en lunch på Fältöversten – ska ha sagt till Germund Stenhag, ”ska du bara köpa en samling med Home Blitz i år så ska du köpa ”Hitsen från Blitzen. Den är så djävla vass. Och det är lika bra att hoppa på tåget nu för i nästa vecka kör vi den som grej of the day på Kulturnyheterna. Och då vet du att det kommer att vara slutsåld på Pettan innan helgen infinner sig. Believe!”. Jepp, så het är den här skiten. Du vet, när till och med PSL och the mighty Stenhag är med på båten, då är saker och ting heta som lava. Vanligtvis ger vi själva fan i vad kultureliten och de självutnämnda experterna tycker och säger men när vi nu för en gångs skull är på samma sida som kulturvänstern – aka de köpta – kan vi ju dra nytta av packet till att sprida the good word ute i stugorna*. Hey! Vad har vi att förlora på det liksom. Bra skit är bra skit. Oavsett vilken sida man står på så bör man känna till att ”Hitsen från Blitzen” är fylld till bredden med köttig och sårbar lo-fi. Rå lo-fi-skit som varenda människa behöver ha i sin ägo. 15 låtar. 35 minuter. Total tillfredsställelse. Lite som en date med natten. Ni fattar, ni är ju inte bakom flötet. N’est-ce pas?

1. Little League (från Weird Wings, 2007)
2. Hey! (från Home Blitz, 2005)
3. Is Anybody There (från Out of Phase, 2009)
4. Perpetual Night (från Perpetual Night, 2010)
5. Stupid Street (från Live Outside, 2006)
6. AC S.S. (från Home Blitz, 2005)
7. Murder in My Hear (från Perpetual Night, 2010)
8. Nighttime Feel (från Out of Phase, 2009)
9. Right Cut Even (från Weird Wings, 2007)
10. Feeling Cold (från Live Outside, 2006)
11. Two Steps  (från Out of Phase, 2009)
12. Apocalyptic Grades 2005 A.D. (från Home Blitz, 2005)
13. Don’t  Talk to Me (från Out of Phase, 2009)
14. World War III (från Out of Phase, 2009)
15. My Town (från Weird Wings, 2007)

Du laddar ner ljuvligheten här.

Och du, när vi nu har varit så storstilade att vi har bjudit dig på kickarnas kick kan väl du vara så snäll att du beger dig över till Midheaven och köper Out of Phase”. Det är det fan i mig värt. Do it! Annars bussar vi Henry på dig. Bastard!

*För er som har svårt att hantera ironi eller som inte känner undertecknad kan det väl vara bra att föra in en passus om att man bör filtrera all skit jag säger. Enligt den som känner mig bäst – vi kan kalla personen ifråga för L – bör man ta ungefär fyra procent av allt jag säger på allvar. Resten kan man ta mer lättsamt på. Jag tror ni fattar vad det är jag försöker säga, men å andra sidan kan ju den här lilla inflikningen vara något man bör sortera bort. Anyhoo, gör vad fan du vill, see if I care som Kenny & The 4th Dimension sjöng för mycket länge sedan.

Kenneth, why must you & your brother sing like Negroes*

Livet kan näppeligen bli så mycket bättre än så här. På väg hem från Stockholm med O. Rexs ”My head’s in ’73” på högsta volym i lurarna. Om jag dog just nu, just här, i detta ögonblick skulle det förmodligen inte göra så mycket eftersom jag sannolikt aldrig kommer att få uppleva ett lyckligare ögonblick än när jag nu för första gången hör O. Rexs fullkomligt efterblivna och sexuellt frustrerade femtonårig-fanzineredaktörs-lo-fi. Sett ur ett personligt lo-fi-historiskt utvecklingsperspektiv är det här fan-i-mig större än första gången jag hörde The Church Mices ”Babe, we’re not part of society” eller Electric Eels ”Agitated” eller varför inte Fems ”Go To A Party”. Ni fattar att det här är där uppe med Hiroshima 1945, 9 november 1989 och 621984. Mina damer och herrar, det är med andra ord ett världsomvälvande ögonblick som vi just bevittnar. Det här ögonblicket kan till och med ha potential att bli större än Tronics första album.

Det här är musik för alla oss som vet att vi vet bättre än alla andra. Vi som skriker högt åt nyhetsprogammens ankare och idiotförklarar allt och alla som tror sig ha något att komma med. Det här är musik för alla oss som tycker att vårt eget navelludd är mer intressant och givande än andra människors levandsberättelser: ”säg mig något som jag inte vet”. Det här är låtar för alla oss som hellre sitter hemma i en beckmörk lägenhet och kollar på inspelade band med krigsrapportering från ”det första” Irakkriget istället för att springa ute på glättiga lokaler, le falskt åt andra människor och låtsas som att vi bryr oss. Det här är musik som alla oss som skrattar döden i ansiktet genom att beställa in ytterligare en 300-grams cheeseburgare och en gigantisk portion pommes frites med extra majonäs trots att läkarna har sagt åt oss att vi bör dra ner på transfetter och ohälsosam mat. Fuck it! Vi lever livet. Och vi gör det storslaget. Det här är en sjua för alla oss bittra djävlar som inte har något emot att stanna hemma en hel lördagskväll bara för att sortera sjutumssamlingens första och andra back (dvs. A till CRASS). För oss är det här the shit!

Om allt vill sig riktigt väl kommer denna lilla lo-fi-pärla att återutges av Gulcher Records senare i år. Och det efter att ha varit stört omöjliga att få tag i under många år. Senaste gången singeln dök upp på Ebay gick den BIN för $300. Just like that.

O. Rex: My Head’s In ’73

O. Rex: California Gurls

*Titeln på detta inlägg är hämtad från en intervju med O.Rexs, och The Gizmos, Kennie Highland där han berättar att hans mor alltid brukade komma upp till Kennies och Kennies brors rum och be bröderna att inte ”sing like negroes”.

Girl group week, entry #2: Sleater-Kinney

”Corin and I met in 1992 in Bellingham, WA. Her band, Heavens to Betsy, played at a gallery downtown. I was too young to be in college, barely seventeen and not too happy about being in a remote town in northern Washington. I told her I might be moving out of there. Sure enough, the next fall I transferred to a different school, one in Olympia where Corin happened to be living. A lot of other folks were there as well; making music and art, recording one another in basements and putting out records on their friend’s labels”

Carrie Brownstein

Självklart kan inte jag, och det borde egentligen vara så för alla, utelämna Sleater-Kinney under Girl group week. Det är dryga tre år sedan de la bandet på hyllan på obestämd tid.  Och det är snart fem långa år sedan deras senaste skiva och kanske finaste stund, ”The Woods”. Vi fick dryga tio år tillsammans men det enda jag kan säga är att I miss you so. Rätt attityd i rätt tid och med förmågan att förena klassiska girl-group-körer med riot grrrl rock och ett statement utan att någonsin kännas som något annat än ett förbannat bra rockband, alla kategorier.
Ni vet den där klassiska tankeleken, ”om du fick åka tillbaka i tiden vart….”. Det skulle ligga nära till hands att välja att då bosätta sig på Sleater-Kinney Road i Olympia i slutet av 80-talet och hänga på neohippiecolleget Evergreen State. Det var ju där som Calvin K hängde. Det var där som Kathleen Hanna väggsprayade ”Kurt Smells Like Teen Spirit” och det var där som Carrie mötte upp Corin och till slut hittade Janet och gjorde 7 grymma album ihop. ”You can’t get to heaven with a three chord song” sjunger de i ”All hands on the bad one”, hmm, jag tror att S-K kan.

Sleater-Kinney – Words and guitar
(Dig me out, 1997, Kill Rock Stars)

Sleater-Kinney – You’re no rock and roll fun
(All hands on the bad one, 2000, Kill Rock Stars)

Och så två videos:

Sleater-Kinney – Get up
(The Hot Rock, 1999, Kill Rock Stars)
Videon är regisserad av Miranda July
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=ubyVReV2gDc[/youtube]

Sleater-Kinney – Jumpers
(Woods, 2005, Sub Pop)
[vimeo]http://vimeo.com/633920[/vimeo]

I wish I was a little bit taller. I wish I was in PENS

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=OgXh5p-tEqk[/youtube]

PENS, oh PENS. Finaste jävla PENS. Tredje gången jag ser dem och de är fortfarande helt hopplösa på scen. Iallafall fram tills alla planeterna är i linje, DIY-gudarna ler och Everett Trues skägg pekar åt norrut mot en skabbig pub i London. Då jävlar stämmer allt och PENS blir världens bästa band även live och inte bara på skiva. Leksakssynthen drar igång slingan till High In The Cinema och Martin Rev rodnar bakom sina solglasögon, publiken jublar och kommentatorn river sitt hår och skriker Måååååål! Den går rakt in i mååååål!