Taggad: drunk in your uggs

Ghost Riders in the Storm

Personligen har jag aldrig varit något stort fan av M.I.A. Om jag ska vara ärlig så kunde jag knappast bry mig mindre. Knappt värt en gäspning. Men bara för sakens skull tänker jag göra ett undantag från min övertygelse. Hey, vad kan jag säga, det är så’n jag är. Storstilad! Inte den som är den så att säga. Hell, the kid – M.I.A. alltså eller egentligen är det väl någon smart studioräv som har räknat ut att man kan vinna kräddpoäng på att sampla gammal NYC-punk – bygger ju för tusan hela ”Born free” runt riffet från Suicides ”Ghost rider”. Det måste väl vara värt någonting. Är det något jag gillar så är det ju Suicide. Och ”Ghost rider” är definitivt en av mina favoritlåtar. Kompakt och elak, men samtidigt söt som en gräddbakelse. Diamanter, rosa bubbel och pälskappa, det är hon fan i mig värd den där M.I.A. Och vem vet, nu kan det kanske hända att man svänger förbi spelningen på WoW i augusti. Men bara kanske, jag menar, man vill ju helst slippa att beblanda sig med killarna med upprullade fiskarmössor och tygpåsar. The know-it-alls.

It’s the 80s, do a lot of coke and vote for Ronald Reagan

Hallå förlorarsvin, lösdrivare och halvfigurer! Det var länge sedan vi sågs. Hur hänger den? Allt fine ‘n’ dandy? Vad säger ni, ska vi dra över till Tommy Jay en sväng. Jag menar vi behöver trots allt ett ställe där vi kan lyssna på nya vågenmusik. Ett ställe där vi kan spela nya vågenmusik. Ett ställe där ingen stör sig på att vi bankar och förstör. Att vi låter som vi låter. Att vi vandar och förstör. Om jag inte har helt fel kommer Nudge och Mike Rep komma över en sväng. Kanske drar vi en lina eller två eller så fuckar vi runt med trummorna. Om vi har tur har Tommy lite syra vi kan ta. Och om ni är sugna på det kan vi alltid mixa ner Teds senaste låt. Och vet ni vad det bästa är? Att jag har 200 spänn till ett flak budweiser.

Nudge Squidfish: Drinking for Christmas

Tommy Jay: No Place

The lash of the whip

Jag vill ha min rock ‘n’ roll simpel, korkad och väldigt, väldigt rak. One-two-three-four. Typ. Helst ska den vara helt utan några som helst krusiduller. Så lite finess och flärdfullhet som möjligt. Idealet är väl Mac Rebennacks ”Storm warning” eller kanske The Falls ”Bremen nacht (LP version)” eller ”The war against intelligence”. Pang på rödbetan. Rakt in i kaklet. Pannan före. Etc.

Skräp. Gary Glitter. Urtuggade tuggummin. Slitna, uttråkade anleten som följer en La Liga match en lördagseftermiddag på Vickies Pizzeria. Helt utan intresse för varken spel eller resultat. Messi, who? Vem bryr sig. Nej, beställ ytterligare en stöl istället. Kanske vänder lyckan och livet om jag stirrar lite djupare i glaset. The Gizmos. Krossade drömmar. Tappade suckar. Uppgivna mål. Hopplöshet. Alltings djävlighet. All lycka består i de där 63 timmarna mellan fredag eftermiddag och måndag morgon då man tillåts rock out with the cock out. Ge gärnet. Hela vägen in i kaklet. Etc. Då man tillåts ikläda sig ett par Uggs och var hur packad som helst. Hela tillvaron kretsar kring att vänta ut arbetsveckan. Gör så lite som möjligt, samla kraft och stålar och när fabriksvisslan ljuder kl. 16:40 på fredag eftermiddag kan livet börja igen. Out on the floor. Ah, livet leker!

Guinea Worms: Drunk in yr Uggs