Taggad: getting high

It’s better than kissing

‘Cause I’m sniffin’ for pleasure,

Sniffin’ for kicks.

Sniffin’ for a lift,

Sniffin’ for a buzz.

Sniffin’ for fun,

What can you do about it?

Sniffin’ glue.

Det finns egentligen inget som slår känslan som du får av att boffa lim. Det enda jag kan komma på så där på fredag förmiddag är Home Blitz. Det är alldeles för lätt att slänga sig med genibegreppet, men när det gäller Daniel DiMaggios perfekt glammiga pop har man faktiskt inget val. Den är helt enkelt genialisk.

Home Blitz: Dark Summer

Nya tolvan köper du enklast direkt från bandet. Och skiten är billig som satan, så det är bara att slå till.

This city is so mean that the dogs don’t bark

Hur är det nu de gör den där musiken som kommer från Deeeeetroit? Jag kommer inte riktigt ihåg. Kan inte du berätta det för mig? Först så lägger de tamburinen ovanpå hi-haten och sedan trycker de ner distortionspedalen. Svårare än så behöver det förstås inte vara. Och allt det här har förstås Ian Svenonius och hans muntra gäng fattat. ”Music’s not for everyone” – som släpps om en knapp vecka – är fylld till bredden med skakig och skör detroitpop. Åh djävlar i min låda vad bra det är. Det är fan-i-mig omöjligt att sitta still. Än mindre koncentrera sig på något annat än Svenonius malande. Nästa tisdag – den 22 februari – då djävlar är det fest! Och behöver jag påminna om att det är obligatorisk närvaro!?! Den första korken smäller kl. 00:01 och sedan kör vi i 24 timmar. Nonstop. Du kan lita på mig. Och på Chain & The Gang. Förstås.

Chain & The Gang: Detroit Music

Monterrey, Nuevo León México or bust!

Råttorna flyr Vatikanstaten. Anarki råder. The holy gay basher har ånyo skitit i det blå skåpet. Låtit grodorna flyga ur munnen som om han vore broder – eller kanske buksvåger – med Silvio Berlusconi. Obegripligt, men sant. Men nu är det äntligen dags för återbetalning. Rivoluzione! Man ur huse. Alla mot alla. Rakt fram. Rakt genom väggen. Låt inget stoppa dig. Fullständig kalabalik. Det smäller i vartenda gathörn. Biff! Pang! Pow! Allt ligger i en dimma. Kaos och extrem terror. Inte ett öga torrt. I denna röra finns det bara en fast punk(t) – och inte ens den punk(t)en är så där överdrivet fast eftersom den kretsar kring billig, risig mexikansk öl, lågkvalitativ punkrawk, gräs och en ohälsosam fascination för Sindrome del Punk och Rolling Stones. Sjukt! Ratas Del Vaticano låter som någon form av korsning mellan Mayhems ”Deathcrush”, Harry Pussy vid tiden omkring ”In case of an emergency you can shit on a Puerto Rican whore” och tidig DC/HC. Hiskeligt, kompromisslöst och fullständigt hänsynslöst. Men också nästintill obegripligt bra. Årets platta? Jag tror banne mig det!

Ratas Del Vaticano: Solucion Social

Ni kan inhandla plattan – ”Tiempos de austeridad” – från Captcha Records. Endast 15 amerikanska bagis. 22 minuter. Pang. Boom. Köpläge! 500 exemplar.

I wish I was a little bit taller. I wish I was in PENS

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=OgXh5p-tEqk[/youtube]

PENS, oh PENS. Finaste jävla PENS. Tredje gången jag ser dem och de är fortfarande helt hopplösa på scen. Iallafall fram tills alla planeterna är i linje, DIY-gudarna ler och Everett Trues skägg pekar åt norrut mot en skabbig pub i London. Då jävlar stämmer allt och PENS blir världens bästa band även live och inte bara på skiva. Leksakssynthen drar igång slingan till High In The Cinema och Martin Rev rodnar bakom sina solglasögon, publiken jublar och kommentatorn river sitt hår och skriker Måååååål! Den går rakt in i mååååål!