Taggad: girl group week

Girl group week, entry #4: Feminine Complex

Dunk. Dunk. Dunk. Basketbollen dunsar rytmiskt mot golvet i Maplewood High School gym. Året är 1966 och för fyra femtedelar av skolans kvinnliga basketlag verkar rytmen smitta av sig. Dunk. Dunk. Da-dunk-dunk. Baby, baby. Lana Napier, Jean Williams, Judi Griffith och Mindy Dalton plockade upp instrumenten och blev så småningom The Feminine Complex.

The Feminine Complex – I’ve Been Workin’ On You

Ett år senare fick de spela in en skiva. Sedan var det slut. Bandet upplöstes innan skivan ens kom ut. Kanske var det en protest mot att producenten tvingat dem bort från deras mer instinktiva, råa sound. Lyckligtvis finns deras demoversioner sparade och tack vare Ace Records finns de att få tag i. Där går det att hitta många fynd under etiketten Girls with guitars. Till exempel sådana class acts som Goldie & the gingerbreads.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=lsoXZMuoUp4[/youtube]

Girl group week, entry #3: Sandy Posey

Vissa låtar gör sig bäst okommenterade. De klarar sig på egen hand. De är tillräcklig starka för att stå på egna ben. Dessutom har jag en tendens att ordbajsa allt för mycket. Shut up, you fucking baby. Mina damer och herrar, jag ger er Sandy Poseys ”Born a woman”. Inspelade och utgiven 1966 och så djävla knäckande bra att man nästan trillar av pinn. Som någon bra mycket smartare än mig sa, best shit ever.

Sandy Posey: Born A Woman

Women’s lib and all that jive.

Girl group week, entry #2: Sleater-Kinney

”Corin and I met in 1992 in Bellingham, WA. Her band, Heavens to Betsy, played at a gallery downtown. I was too young to be in college, barely seventeen and not too happy about being in a remote town in northern Washington. I told her I might be moving out of there. Sure enough, the next fall I transferred to a different school, one in Olympia where Corin happened to be living. A lot of other folks were there as well; making music and art, recording one another in basements and putting out records on their friend’s labels”

Carrie Brownstein

Självklart kan inte jag, och det borde egentligen vara så för alla, utelämna Sleater-Kinney under Girl group week. Det är dryga tre år sedan de la bandet på hyllan på obestämd tid.  Och det är snart fem långa år sedan deras senaste skiva och kanske finaste stund, ”The Woods”. Vi fick dryga tio år tillsammans men det enda jag kan säga är att I miss you so. Rätt attityd i rätt tid och med förmågan att förena klassiska girl-group-körer med riot grrrl rock och ett statement utan att någonsin kännas som något annat än ett förbannat bra rockband, alla kategorier.
Ni vet den där klassiska tankeleken, ”om du fick åka tillbaka i tiden vart….”. Det skulle ligga nära till hands att välja att då bosätta sig på Sleater-Kinney Road i Olympia i slutet av 80-talet och hänga på neohippiecolleget Evergreen State. Det var ju där som Calvin K hängde. Det var där som Kathleen Hanna väggsprayade ”Kurt Smells Like Teen Spirit” och det var där som Carrie mötte upp Corin och till slut hittade Janet och gjorde 7 grymma album ihop. ”You can’t get to heaven with a three chord song” sjunger de i ”All hands on the bad one”, hmm, jag tror att S-K kan.

Sleater-Kinney – Words and guitar
(Dig me out, 1997, Kill Rock Stars)

Sleater-Kinney – You’re no rock and roll fun
(All hands on the bad one, 2000, Kill Rock Stars)

Och så två videos:

Sleater-Kinney – Get up
(The Hot Rock, 1999, Kill Rock Stars)
Videon är regisserad av Miranda July
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=ubyVReV2gDc[/youtube]

Sleater-Kinney – Jumpers
(Woods, 2005, Sub Pop)
[vimeo]http://vimeo.com/633920[/vimeo]

Girl group week, entry #1: The Chantels

Slutet av 50-talet, the Bronx. Ett gäng tonårstjejer som sjungit tillsammans i evigheter får plötsligt syn på The Valentines. De jagar autografer och lyckas charma sig till en chans. Idol-drömmen a’la dåtid. De blir The Chantels och blir en av de första svarta tjejgrupperna att erövra de amerikanska etervågorna. En nästan unik företeelse blott två år efter att Rosa Parks först vägrade ge upp sin plats på bussen. Än ovanligare; det var gruppens unga Arlene Smith som faktiskt skrev låtarna. Lyssna på en skrapig men underbar ”Maybe” och så en färsk cover av deras genombrottssingel från en modern girl group från New York. En låt som den då 17årige Smith ska ha skrivit under en pianolektion.

The Chantels – Maybe

Vivian Girls – He’s gone (Chantels cover)