Let’s not have a party!
Tror du inte att jag kan se hur du stönar, ojar och stånkar dig. Försök inte gömma dig. Träd fram och låt din kluvna tunga tala. Orm! Jag vet nog vad du tänker. Försök inte! Jag vet att du sitter där, gnisslar tänder och tänker: ”Men vad fan! Varför skriver det patetiska praktarslet om Woods för. *suck* Vet han inte att det är 2010 i år! *gnarly gnarly* Och Woods är så djävla 2006! *nag nag nag* Jag menar, hur djävla intressant är egentligen det bandet i dag. Gäsp! Har inte idiot sett senaste videon av M.I.A.? That’s where it’s at!”.
Well, fuck you! Fuck you very much! Du kunde inte har mer fel. M.I.A.? Baha! Vem bryr sig om kritvit fejkad referenspop? Och svaret på frågan om varför jag skriver om Woods är lika enkelt som det är kort. För att det är bra skit. Och bra skit är bra skit är bra skit, som den gode Andreas Lokko skrev någon gång i något gammalt dassigt och fullkomligt oläsbart nummer av den där draveltidskriften som han hade ihop med Janne ”On-Birds” Gradvall och Kjell ”Gnäll” Hägglund. Och fan vet om jag inte har en ännu bättre anledning till att skriva om Woods. Tro det eller ej, men ”Blood dries darker” låter lite som om Neil Young hade skaffat sig ett par rejäla balls och kommit målbrottet och bestämt sig för att skriva bra låtar istället för mög som ”Cortez the killer” eller ”Everybody knows this is nowhere”. Typ ”Brokeback mountain” goes jop and not pazz! All killer, no filler!
Allvarligt talat, ”Blood dries darker” kan faktiskt vara en av årets absolut finaste pop-pärlor. Fullständigt bedårande vacker. Effektiv. Vräkig. Och extravagant! Som date med natten. Eller tänker jag på en date med Karen O nu? Hmm. Och du, det är bara att hosta upp stålarna för inte fan klarar du dig utan ”At Echo lakes”. Plattan kan inhandlas från Woodsist. Do it, do it now!