Taggad: if this song was a princess I would marry it

It’s better than kissing

‘Cause I’m sniffin’ for pleasure,

Sniffin’ for kicks.

Sniffin’ for a lift,

Sniffin’ for a buzz.

Sniffin’ for fun,

What can you do about it?

Sniffin’ glue.

Det finns egentligen inget som slår känslan som du får av att boffa lim. Det enda jag kan komma på så där på fredag förmiddag är Home Blitz. Det är alldeles för lätt att slänga sig med genibegreppet, men när det gäller Daniel DiMaggios perfekt glammiga pop har man faktiskt inget val. Den är helt enkelt genialisk.

Home Blitz: Dark Summer

Nya tolvan köper du enklast direkt från bandet. Och skiten är billig som satan, så det är bara att slå till.

Hey pseudo!

OK, så här är det, för ungefär tre veckor svor jag dyrt och heligt på att jag aldrig mer i hela mitt djävla liv skulle köpa en ny platta. Men fuck that! För nu är det så här att jag har bestämt mig för att göra upp med allt det gamla och bara se framåt med tillförsikt. Som om jag vore Barak-Fucking-Obama. Det finns hopp!

Anledningen?

Räjäyttäjät.

Räjäyttäjät är så för djävla bra att jag har bestämt mig för att sälja allt gammalt mög som jag äger. Det är ändå ingenting värt. För vem fan vill lyssna på gamla saggiga Fall-plattor eller meningslös misärcountry som Sanford Clark när man kan lyssna på urfinskt vansinne?

Helt ärligt, ingen. I alla fall inte om man är vid sina sinnes fulla bruk. Finnpajsarna har gjort så mycket bra att det till och med finns folk som funderar på att ge upp fru, barn, fast arbete, hem och god hälsa bara för att flytta till Finland och börja gå på spånken, dra kniv och hänga med Räjäyttäjät. Precis så vass är de.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=yR1_QDWgDoc[/youtube]

Vid det här laget har Räjäyttäjät släppt tre kassetter och en singel. Och precis allt är helt magiskt. Bästa. Skiten. Någonsin. Så se nu till att göra dig själv en tjänst och dra i väg ett mail till Mikko Siltanen och beställ allt som Räjäyttäjät har släppt. Det är helt klart värt det. Ditt liv kommer att bli så mycket bättre. Tro mig.

 

They sound very beautiful, they come from Brisbane

För två år sedan gjorde dessa aussies årets låt. Frågan är om de inte gör det i år igen, trots att det bara är januari och trots att de nu gör smittande pop a’la grannlandet Nya Zeeland istället för hypnotisk drone-rock. De släpper nytt album senare i år men just nu finns en briljant ny singel via Negative guestlist där de trillar nerför trapporna.

I’d like to do it to your daughter on a dirt road

Ibland trillar det bara ner låtar som nästan är för bra för att vara sanna. Som från ingenstans ligger de helt plötsligt bara där. Rakt i knäet. Bara så där. Som en skänk från ovan. En bjudning. En Kirilenko. Och det utan att man har bett om det eller ens ansträngt sig särskilt mycket för att hitta skiten. Heavenly!

The Gospel Creators ”Wade in the water” är precis en sådan låt. Helt enkelt för bra för att vara sann. Som Dan Ashcroft eller Andie Walsh. Kioskvältande, magnifik och överdjävlig. Stenhård i all sin avskalade enkelhet. Smått obegriplig och så där alldeles bedårande som bara riktigt vass lo-fi soul kan vara. Om jag ska vara helt ärlig är låtdjäveln till och med så överdådigt bra att jag nästan är villig att ta det förbjudna ”f-ordet” i min mun. Fast jag avskyr det förbannade ordet och har svurit vid Lee Dorseys grav att jag aldrig ska använda det igen. Så länge som jag lever. Men nu kan jag fan-i-mig inte låta bli. Den här skiten är funkig! Så. In. I. Helvete.

I mina  öron är ”Wade in the water” i samma klass – om inte bättre – som Abner Jays ”I wanna job”, Nancy Duprees ”Docta King”, Mingering Mikes ”There’s nothing wrong with you, baby” Polka Dot Slims ”A thing you gotta face” och One String Sam ”I need $100”. Det är med andra ord ingen kattskit vi snackar om. En killer. Absolut ingen filler. Inget snack om den saken.

Orginalet går tydligen för en skyhelvetes massa dineros de få gånger det dyker upp på eGay, men om jag inte är felunderrättad kommer Tompkins Square att återutge hela plattan – ”The virgin exposure of the Gospel Creators” – någon gång under hösten. Somna inte – håll ögonen öppna – det här vill du inte missa!

The Gospel Creators: Wade In The Water

Och bara så att ni vet, det är kakburkstrumkompet som gör det!

Somebody’s controlling the vibes

It's spring break all the time, and the girls are slutty and the dudes are stupid but the pigs are coolIbland stämmer bara allt med en enda gång. Smack! Boom! Tjoff! Härligt! Det kan vara två blickar som möts i vimlet på dansgolvet på So Tough So Cute eller en sanslöst hittig basgång som helt plötsligt hörs genom högtalarna på den där hemska gastropuben som du gillar att besöka på måndagar, tisdagar och onsdagar. Egentligen är det skit samma vad det rör sig om; det enda du behöver veta är att det säger klick. Högt och ljudligt. Förmodligen kommer det att kännas lite som en mindre hjärtinfarkt eller som en förvärk eller som om du hade blivit påkörd av ett godståg. Ungefär som den där känslan du hade första gången som du hörde originalversionen av Mötleys ”Live wire” eller The Scruffs ”Teenage girls”. A-whop-bop-a-luh-la-a-whoop-baam-boom! 

I just det här fallet så handlar det dock om en medryckande basgång i Peter Hook-klass, ett billigt gitarrljud, en enkel melodi, ett bra driv och ett riff så enkelt att det nästintill är efterblivet, eller vänta ett tag … det är efterblivet! Inget snack om saken, Real Numbers senaste singel ”Tear it in two” har allt. Inte helt oväntat med tanke på att vi snackar om bandet som släppte en av fjolårets absolut bästa EP:s.

Real Numbers: Tear It In Two

”Tear it in two” beställs lämpligast direkt från Florida’s Dying. Och du se nu för helvete till att inte missa beställningen för b-sidan – ”Pinckney street” – är årets motsvarighet till Red Mass ”Kinda funny”. Himmelsk!

This city is so mean that the dogs don’t bark

Hur är det nu de gör den där musiken som kommer från Deeeeetroit? Jag kommer inte riktigt ihåg. Kan inte du berätta det för mig? Först så lägger de tamburinen ovanpå hi-haten och sedan trycker de ner distortionspedalen. Svårare än så behöver det förstås inte vara. Och allt det här har förstås Ian Svenonius och hans muntra gäng fattat. ”Music’s not for everyone” – som släpps om en knapp vecka – är fylld till bredden med skakig och skör detroitpop. Åh djävlar i min låda vad bra det är. Det är fan-i-mig omöjligt att sitta still. Än mindre koncentrera sig på något annat än Svenonius malande. Nästa tisdag – den 22 februari – då djävlar är det fest! Och behöver jag påminna om att det är obligatorisk närvaro!?! Den första korken smäller kl. 00:01 och sedan kör vi i 24 timmar. Nonstop. Du kan lita på mig. Och på Chain & The Gang. Förstås.

Chain & The Gang: Detroit Music

The evil is not in extremes

Jag börjar allt mer komma till insikt om att den här bloggen mer och mer har fått formen av en enda lång och storartad hyllning till den avlidne Lennart Persson. Ta bara en sådan sak som alla dessa sexuella referenser. I var och varannan text är det en man som uttrycker sin kärlek för andra män. Homoerotik är den bästa formen av erotik. Inte sant? Och för det andra, man ska fan inte skämmas för den man är. Fuck det! Man är den man är och så är det med den saken. Punkt. Slut. Färdigdiskuterat. Gå till ditt rum!

För ett par veckor sedan var det en skribent här på bloggen som idealiserade Aidan John Moffats skäggstubb, ölmage och och taskiga omdöme. Pojke möter man. Precis på gränsen för det tillåtna. ”Not that it’s anything wrong with it.” Själv är jag kanske något mer diskret av mig. Man kanske kan säga att jag är lagd åt ett annat håll. Inte riktigt lika mycket över toppen av berget. Jag jobbar mer utifrån Claes Holmström-hållet. Tredje stenen från solen. Kristiane Backer.  Två vinylskivor. En penis. Ni fattar vart jag vill komma. Om inte får ni väl läsa om bokhelvetet. Personligen tänder jag på välsvarvade sjuor till bredden fyllda med skev och missljudande garage-punk. Som Red Mass ”To all the good people” och ”Too many parties”. Desperate Bicycles möter The Magik Band möter The Acid Drops möter The Velvet Underground. Oh my god! Jag tror att jag smäller av. Här och nu. Bara av att tänka på skiten. Det är när band släpper singlar likt dessa som man på allvar ifrågasätter värdet av att vara människa. ”Am I human? Am I demon? I need to know.” Bara en sådan sak att det känns som att två tummar inte räcker till för att beskriva den eufori och upphetsning som man känner inför en låt som ”Kinda funny”. För att ge uttryck för sådana känslor hade man behövt var en bitig och livlig bläckfisk. Tolv eller arton tummar smäller bra djävla mycket högre än två. Tänk på det.

Red Mass: Kinda Funny

Red Mass: To All the Good People

”Too many parties” kan beställas från Wallride Records och ”To all the good people” är möjlig att inhandla från Dusty Medical Records.

His mama was a schitzo & his daddy was a vegetable man

If there's no tomorrow what is there to look forward to in anger etc.So what om du inte har någon talang. Det spelar väl ingen djävla roll. Tro mig. Vad i helvete har talang någonsin gett någon. OK, förutom pengar, berömmelse och framgång. Som att det vore något att sträva efter. Fuck that shit! Nej, talang har aldrig varit till någon hjälp. Verkligen inte. Utan det är bara att köra. Stenhårt. Typ rock out with your cock out and all that jive. Gör det själv. Liksom. Hur djävla svårt kan det vara. Inte särskilt. Och vid det här laget kan väl varenda djävel visan om de tre ackorden och alla de där underbara människorna som gick ut, bildade band och gjorde det på egen hand.

Anteenagers M.C. är ytterligare ett i raden av dessa band som behärskar både filosofin och hantverket. Och låt mig bara säga att Anteenagers M.C. gör mig på ett för djävla bra humör. Oregerlig. Blindgalen. Som en tysk indian. En befjädrad german.  ”Mike Rep is all right” är helt klart en av årets allra mest lysande poppärlor. Som de flesta av er säkert känner till blir jag sjövild så fort det blir tal om Iggy-piano (eller om man ska vara ärlig är väl Stooges-piano en mer korrekt benämning). Lättlurad? Jepp! So what. Men lyssna bara på pianospelet i sticket innan sista refrängen. Inte fan kan du säga att det är dåligt?! Som fucking svart regn mot fönstret en riktigt skön sommardag. Det är så rakt och plumpt spelat att man nästan kan tro att det är en utschasad, sliten vägarbetare som hamrar ut all sin frustration över brustna drömmar och ett uppfuckat äktenskap på pianot. Utsökt, nästintill fulländat.

”Mike Rep is all right” är hämtad från SDZ Records fantastiska samlingsplatta ”Flottante tension d’eclipse”, som jag har hyllat tidigare. En skiva som var enda djävel borde äga. Fan vet om man inte borde fundera på att införa någon form av lag som tvingade fram att varenda människa var tvungen att äga åtminstone ett exemplar av ”Flottante tension d’eclipse”. Sprängfylld med överdjävlig lo-fi, dekadent no wave och sönderplottrad kolsvart Stephen Eicher-pop. Mäktigt. Så djävla mäktigt. ”Let’s not have a party” är från en singel som släpptes på Plastic Idol Records, någon gång under 2005, medan ”Where is Billy Idol” gavs ut som sjua på Tubeway Army (fråga mig inte om vilket år det var men sannolikt någon gång runt 2004/05).

Anteenagers M.C.: Mike Rep Is All Right

Anteenagers M.C.: Where Is Billy Idol

Anteenagers M.C.: Let’s Not Have A Party

A weekend on Österlen won’t fix what’s wrong with us

The organ grinderMänniskorna är bra lustiga djur. De små krakarna. Ensamma och rädda. Nästintill skräckslagna för den stora tomheten. De kämpar och sliter för att bringa ordning, reda och mening i en fullkomligt kaotisk existens. Allt medan alltings djävlighet och meningslöshet hånskrattar dem rakt i ansiktet. Som en oförskämd spottloska. Att de bara orkar.

En del går igång på och tröstar sig med flottiga trehundragrams cheeseburgare eller riktigt ohälsosamt blodiga stekar. Andra får upp pulsen och känner mening med livet när de för tjugonde gången blir tvungna att punga ut med sina surt förvärvade stålar för The Stooges ”Raw power” eftersom något ruttet och profithungrigt skivbolag bestämt sig för att remixa, remastra eller repaketera skiten för tjugonde gången på tjugosju år. En tredje kategori försöker skapa sig lycka genom att flänga land och rike runt för att titta på fotboll och samla på matchprogram. Det sägs dessutom att det finns en del människor som går i gång på tits ‘n’ ass.

Vad jag försöker säga – om ni nu mot alla förmodan inte hade förstått det redan – är att vi alla har våra laster. Våra alldeles egna sätt att hitta någon form av mening och ordning i tillvaron. Personligen blir jag likt ”a loner with a boner” när jag hör band som lyckas med det otroligt svårhanterliga konststycket att förena Wire anno ”Chair missing/154” med Scratch Acids ”Greatest gift” och Jesus Lizards ”Puss”.

Och som ni säkerligen kan förstå sitter jag nu här framför skivspelaren; suckar, stönar och ojar mig över Condominiums ”Gag”. När de brötar loss efter den lugna inledningen är det nästan så att jag smäller av. En halvsekund innan stöket tar fart släpper de in lite feedback och nackhåren bara reser sig! Årets singel så här långt? Jag tror fan-i-mig det!

Condominium: Gag

Singeln köper ni enklast från Deer Healer. Support your local deer healer typ. Fast det är klart nu för tiden är ju inget längre lokalt. The global is the local. Etc. Så nu får ni bara supporta dealern. Gör’t!

The girl can’t help it

Det har sagts mig att en dag tar kickarna slut. Därefter kommer allt te sig grått och glåmigt. Dassigt. Platt. Inte riktigt allt det där som du vill att det ska vara. Lite som en text av Andres Lokko eller som när du återvänder till The Breakfast Club efter 25 år. Det värsta är att jag känner att det är nära nu. Glåmighet. Det gråa och det trista. Jag menar, hur ska något någonsin bli sig likt igen efter det här. ”Murder in my heart” med Home Blitz är så knäckande och galet bra att det är lika bra att någon drar ut mig på bakgården nu med en gång, lägger mig i en säck och går över mig med en kofot eller ett basebollträ. Gör mig mör! Och när ni är klara med er workout, var då så vänliga och skjut mig, för nu är nog kickarna slut.

Inte sedan Buzzcocks storhetstid har ett band (eller i det här fallet en person) levererat singel på singel på singel med så här skönt sönderskavd power-pop. Tro mig, Daniel DiMaggio kan alla knepen. Det skulle inte förvåna mig ett skit om det var han som redigerade den senaste utgåvan av regelboken. The Lo-Fi-Glam-Bible. Du snor några riff från Slade, kanske lånar du något från en vers av T. Rex och på slutet slänger du in en refräng som du köpt av Big Star för en femhunka. Saken är biff. Kioskvältarnas kioskvältare är konstruerad. Upp med volymen. Tänd elden! På med bensin! Nu kör vi! Fredagen är här.

Home Blitz: Murder in my heart