Taggad: if this song was a princess I would marry it

In the soul-bin

Sol. Vår. Vårkänslor. Och passande nog årets första loppisfynd. En handfull småpengar för att bli påmind om gamla storheter som ”The philosopher of soul”. Johnnie Taylor var en av Stax mest pålitliga listartister. Ändå är mitt senaste loppisfynd inte första gången jag behöver bli påmind om hans storhet. Varför? Är det för att han står i personer som Sam Cookes skugga. Kanske är det talande nog att Taylor började sin karriär genom att efterträda Cooke i ”Soul Stirrers”. Vad är det för soul-legend-bashing? Johnnie förtjänar min uppmärksamhet. Inte minst för att han så väldigt ofta lyckas förena det allra bästa med bra R&B, sväng och budskap! Precis som i min loppissingel.

Johnnie Taylor – Jody’s Got Your Girl and Gone

Känn dig själv, var måttfull

Apollo manade mänskligheten till måttfullhet för att vi inte skulle drabbas av övermod – hybris – och på så sätt drabbas av gudarnas vrede. Trots det vill jag slänga alla begränsande ramar och skrika ut min glädje över Apollo Ghosts musik för det här är ta mig fan det bästa jag har hört sedan…förra veckan! Jag vet att jag kanske är lite sent ute. Jag hörde deras ”Little Yokohama” någonstans strax innan årsskiftet och den höll på att spurta in bland årets låtar men hann inte riktigt fram.  Sedan har bandet legat och puttrat i bakgrunden men nu har jag gått vidare och upptäcker att ”Palm of my hand” från EP-n ”Forgotten Triangle” som finns tillgänglig via Catbird Records är en än mer briljant liten popstänkare med ett ös som gör att man förstår att deras releasfester lockar till crowdsurfing. I ”Palm of my hand” bjuder de på catchy-körer och galet trumpetstomp. Ny splitsjua är på ingång.

Apollo Ghosts – Little Yokohama

Apollo Ghosts – Palm of my hand

Girl group week, entry #5: Mary Monday & The Bitches

Det sägs att den ryske NBA-spelare Andrei Kirlenko har en deal med sin fru. En deal som varje år ger Kirlenko ett s.k. frikort. Vad det betyder egentligen är att Mr. Kirlenko en gång varje år får ligga med valfri kvinna, det vill säga en kvinna som inte är hans fru. Det här är något som hans fru bara bjuder på lite så där. Frikostigt? Ingen djävla aning. Tydligen finns det en helvetes massa groupies och skit i basketvärlden och frestelserna är tydligen väldigt svåra att stå emot. Vad vet jag? Stackars, stackars mångmiljonärer, de har det verkligen inte lätt. Personligen tycker jag det luktar lite illa om hela dealen men skit samma för det är inte det som är viktigt utan vad som är viktigt är vad du skulle göra om du hade samma deal som Mr. Kirlenko. Ponera att din livskamrat gav dig samma ”möjlighet”; hur skulle du då spela ditt kort?

För min egen del är det en väldigt enkel fråga att besvara. Varje år skulle jag nämligen utnyttja mitt frikort till att ligga med Mary Monday.* Om hon nu skulle vilja ha mig vill säga, något jag finner tämligen osannolikt men let’s run with it just for the hell of it. Nej, det spelar ingen roll att Mary Monday sannolikt är över 50 bast i dag. I’ll do her. Och det bara på basis av ”I left my punk jacket to Rickie”. I think she’s hot!

Mary Monday & The Bitches: I Gave My Punk Jacket To Rickie

Mary Monday & The Bitches släppte denna bomb någon gång under 1977 och ända sedan jag upptäckte låten för ett par år sedan har det varit en av mina absoluta favoriter. Mesig poppunk som har en hel del gemensamt med moderna band som Hunx & His Punx och Nobunny. Åtminstone låter det så i mina öron. En ruskigt vass uppdatering av 60-talets girlgrouppop. Dessutom innehåller låten något så opunkigt som ett gitarrsolo. Och så Mary Monday fantastiska sång och text. Knäckande bra.

Avslutningsvis två relativt värdelösa fakta som du kan stoppa undan någonstans i bakhuvudet och plocka fram vid någon affärsmiddag, släktträff eller popquizkväll med polarna: (1) singelomslagets baksida pryds av två säkerhetsnålar som håller ihop hela omslagskonstruktionen och (2) det sägs att ”I left my punk jacket to Rickie” var en av de singlar som fanns med i John Peels ”box of records”.

*Jo, jag vet att det här är en djävligt stupid grej att skriva men jag säger som New York Dolls och Jeffrey Lewis: ”it kinda defines the moment when stupid on purpose became the new smart”. Så enkelt är det, jag gillar korkade saker. Dumheten är det nya rosa.

Girl group week, entry #1: The Chantels

Slutet av 50-talet, the Bronx. Ett gäng tonårstjejer som sjungit tillsammans i evigheter får plötsligt syn på The Valentines. De jagar autografer och lyckas charma sig till en chans. Idol-drömmen a’la dåtid. De blir The Chantels och blir en av de första svarta tjejgrupperna att erövra de amerikanska etervågorna. En nästan unik företeelse blott två år efter att Rosa Parks först vägrade ge upp sin plats på bussen. Än ovanligare; det var gruppens unga Arlene Smith som faktiskt skrev låtarna. Lyssna på en skrapig men underbar ”Maybe” och så en färsk cover av deras genombrottssingel från en modern girl group från New York. En låt som den då 17årige Smith ska ha skrivit under en pianolektion.

The Chantels – Maybe

Vivian Girls – He’s gone (Chantels cover)

Hi, we’re Planningtorock & we are planning to rock!

Tillåt mig presentera världens bästa trashpopband. Lyres! Men jag måste erkänna att det tog mig många år att komma till denna insikt. I dag är jag dock tämligen säker på min sak. Åtminstone om vi talar om amerikansk trashig garagepop med ena foten djupt försjunken i Kinksträsket medan den andra vilar på solid Question Mark & The Mysterians-mark. Klassisk powerpop rullad i lönnsirap, därefter dragen bakom en strippad hot rod, genom gyttja, grus och sand. Smakfullt. Krispigt! Förföriskt sött. Snap! Crackle! Pop! Skräpigt? Ingen aning, men den lämnar dig fundersam i dammet. Den har helt enkelt inte tid att stanna upp och fråga dig vad du tycker eller om du fattar grejen. Smell you later skater. Typ.

Första gången jag hörde talas om och hörde Lyres var någon gång under tidigt 1990-tal när jag snubblade över ”On fyre” i en av Get Back Records fyndbackar. 25 spänn! Fult omslag. Ruskigt fult. Kräkfult. Fuck it! Jag köper skiten! Ett fynd! Trodde i alla fall jag. Ung och naiv som jag var vid den här tiden. Det var nog mig som Really Red sjöng om när de sjöng om ”a teenage fuckup”. Anledningen till att jag trodde mig ha gjort ett fynd var att jag hade ”hört” Evan Dando nämna Lyres och ”On fyre” som en inspirationskälla för The Lemonheads. This is Boston, not LA? Typ. Och Lemonheads gillade ju jag. Massor. Det klart, min besatthet var väl inte i paritet med t.ex. Ben Lees, men jag gillade Lemonheads, det gjorde jag.

Jag måste dock erkänna att jag till en början inte fattade ett skit av ”On fyre”. Nope, jag tillhör verkligen inte den här gruppen människor som jämför första gången de hörde ”On fyre” med första gången de hörde The Ramones ”Rocket to Russia” eller första gången de såg Elvis Costello ”Saturday Night Live”. Nej, jag fattade verkligen ingenting. Nada. Slitch. Fuck all. Ni vet hur snacket går. Ingen revolution som fick mig att ompröva allt jag visste och kunde om popmusik. Nej, så var det inte. Det var helt enkelt inte min grej. Om jag ska vara helt härlig så tyckte jag faktiskt att plattan var riktigt djävla soppig. Gubbrawk. Trögt och trist.

I dag är det som sagt annat ljud i skällan. När du passerat trettio börjar du antingen rösta blått eller så börjar du lyssna på Lyres. För mig var valet enkelt. I dag förkunnar jag öppet min kärlek till Lyres och ”On fyre”. Dagligen. Och högljutt. På jobbet sjunger jag till och med ”Help you Ann” högt för min kollega, som lämpligt nog heter Ann. Likt en tolvårig skolflicka som natten till midsommarafton sover med sju sorters blommor under kudden för att drömma om sin framtida man sover jag med en bild på Jeff ”Monoman” Conolly under kudden. Homoerotiska drömmar om vilda syratripper ackompanjerade av minst lika vilda farfisasolon präglar mina nätter. Hålögd, men lycklig. Jag funderar till och med på om jag inte bör köpa mig en gitarr och en tremolopedal bara för att försöka mig på att återskapa den fantastiska ljudbilden på låtar som:

The Lyres: Don’t Give It Up Now

The Lyres: Help You Ann

Suck. Är det inte ren popperfektion så säg.

Satisfaction guaranteed!

The Lyres bildades i Boston under slutet av 1970-talet (1979), efter att Jeff Conollys tidigare band DMZ hade splittrats. Med en gigantisk garagesamling och inspiration en masse behövde Conolly ett nytt fordon för sina storslagna drömmar att ge garagerocken nytt liv. Debuten, ”AHS1005”, släpptes 1981 och innehöll fyra låtar som skulle kunna kallas för proto-grunge. Dedicated follower of fashion! I övrigt var det som sagt bröderna Davies, The Grass Roots, The Byrds och 13th Floor Elevators som gällde under de tidiga åren. Därefter dröjde det till 1984 innan det första fullängdsalbumet, ”On fyre”, dök upp. Men med tanke på hur djävla storslaget och klockrent det albumet är var det definitivt värt väntan. Två år senare kom ett självbetitlat album som nästan är i klass med ”On fyre”. Helt klart värt din tid och dina surt förvärvade slantar. Om du kan hitta det vill säga. Å andra sidan så reissueade Matador samtliga Lyres åttiotalsalbum i slutet av 1990-talet så det är kanske inte så svårt som man kan tro. Try it, you might like it. Efter ”Lyres” släppte bandet platta på platta på platta men om jag ska vara helt ärlig så nådde de aldrig samma höjder som man gjorde under mitten av 1980-talet. En förklaring till detta kan vara att Conolly gjort sig av med bandmedlemmar i ett tempo som får Vanessa Perroncel avverkningtakt när det gäller Chelseaspelare att te sig tämligen lugnt och sansat. Om jag inte är helt fel underättad så är Lyres still going strong. Tyvärr låter det rätt risigt i dag.

White dudes who think they are chulos

Stiltje. Bwoy, do I hate that shit. It’s the worst. Leder till apati, orkeslöshet och dåliga filmer. Tröst: skräpmat. Törst: Sierra Nevada Torpedo. Oroväckande konsumtion. Före lunch? Efter lunch. Påfallande den-går-att-dölja-under-en-bylsig-kofta-fetma. Ångest. Självhat. Revanschlusta. Som avtar. Kvickt. Frustration. Irritation. Men nu får fan i mig nå’t hända! Om inget händer i morgon så kommer jag. Vart då? Ingen aning. Vart som helst. Bara något händer. Nu.

Tystnaden och stillheten. Vissa prisar den. Själv förbannar jag den. Sjung långsamhetens lov. Knulla det! Jag vill ha action. Balls to the walls. Fart. Fläkt. Flärd. Nycklar. Pengar. Cigaretter. Då kör vi. Diamanter. Pälsrock. Champagne. Direkt belöning. Pedal to the metal. Ner, ner, ner, ner för backen ner. Simply fucked honey. Pang på rödbetan. Neo-hippies, proggare och newagefreaks, jag spottar i er riktning när jag ser er komma gående på gatan. Nej, när det gäller alla dessa människor som pratar om hur stressade och pressade de är och att de inte hinner med jobb, familj, privatliv och att förverkliga sig själva samt hur det moderna samhället tär på dem så tycker jag att Metallica och Black Humor har sagt det bäst: Kill (‘em) all.

Black Humor: Kill All!!!

Och när det gäller Black Humor och deras album ”Love god, love one another” så får man väl säga – Äntligen! Enligt lösa rykten kommer nämligen detta extravaganta och extraordinära album äntligen att återutges. Äntligen! Varför det har dröjt så här länge är en gåta, för mig lika ogripbar och svårförståelig som svarta hål, rumtidens krökning (det har väl något att göra med att man får dålig koll på tid och rum när man krökar, inte sant) och hur tusan man får en kvinna att få orgasm. Way over my head. Inte ens nära.

Om alla uppgifter stämmer kommer nämligen Parts Unknown senare under våren att återutge detta magnifika monster till album.

”Love god, love one another” är i stil med Axemens ”Big cheap motel”, Crass ”Reality Asylum” och tidiga UT som vi alla älskar så mycket. Spelar det någon roll? Att det är bra skit är egentligen allt du behöver veta. Rent musikaliskt låter det väl som om P.I.L. hade skrivit låtar åt Pere Ubu som sedan hade producerats av Throbbing Gristle. Kontroversiell och utmanande högskolan-för-design-och-konsthantverk-punkrock när den är som allra vackrast. Knivskarpt. Renande. Upplyst. Rakt in i väggen utan en massa gnäll. Fuck att få livet runt köksbordet att gå runt. Vi röstar inte. Och gör vi det, gör vi det med plånboken.

Ursprungligen släpptes ”Love god, love one another” bara i 1000 ex. 1000 ex. som tack vare en mycket kritisk recension i punkrockbibeln Maximum Rock ‘n’ Roll sålde slut snabbare än vad jag hinner säga balls. Anledningen till att the god almighty of american punk sågade Black Humor var att den ena av etiketterna pryddes av en svastika gjord av kryckor, låttiteln ”Auf weidersehn juden” och att man sjöng om att alla tonåriga punk- och hardcorekids inte hade lösningen på världens alla problem.

Den illasinnade recensionen ledde sedermera till att en av Black Humors bandmedlemmar skrev ett brev till MRR och förklarade att:

(1) tonåriga punk- och hardcorekids har inte lösningen på världens alla problem,

(2) ”Auf weidersehn juden” handlar om offermentalitet (eller så är det bara en version av The Beatles ”Hey Jude”), och att bandet består (bestod) av personer som själva kom från judiska familjer och som var OK med text och etikett, samt

(3) vart Black Humor stod rent politiskt var ganska uppenbart (any intelligent person can tell) om man valde att inte lyssna på MMR:s åsikter och förutfattade meningar om punk och vad punk är utan köpte plattan och lyssnade på den själv.

Så vad väntar du på? Ladda ner skiten. Lyssna. Sätt sedan undan ett par spänn varje dag så att du kan köpa plattan när den väl finns tillgänglig igen.

Fuck art! Fuck punk! Fuck people! Let’s dance!

A must have for all punks, garagers, scensters & urinators!

Ser du dig själv som en skivsamlare? Är du en av dem? Ett av de kutryggiga, glasögonprydda, surt luktande, skostirrande, besserwissande, andfådda, lätt upphetsade, snörvlande, sjutumssamlande och pretentiösa arslena? Svensk punk 1977 till 1981? Allt som The Fall spelade in under perioden 1981 till 1983. ”The MES, Scanlon, Riley och The Hanley Brothers line-up”? Allt som Will Oldham någonsin lagt sin hand vid? Hudiks finest? Eller är det soul från Memphis mellan 1963 och 1968 som gäller? Jay Reatard? Fransk psych och sitarmangel från 1967 till 1972? Brittiska girl groups? På sjutum? Är du en Dieter eller en Kugelberg? Spelar det egentligen någon roll. Sannolikt inte. Personligen ser jag inte mig själv som en skivsamlare. Även om jag samlar skivor. Även om jag bara för någon vecka sedan pungade ut en ansenlig summa pengar för de tre första singlarna med Brainbombs. Och det trots att jag redan hade två av dem. Trade fodder! Även om dagens lunchsamtal med kollegorna fick mig att inse att jag kanske är lite väl insnöad på europeisk KBD och har lite för bra koll på vad vissa skivor är värda. Vad som fick mig att inse denna bistra sanning var att en av mina kollegor under dagens lunch tog upp att veckans nummer av Affärsvärlden hade en artikel om placeringar. Något som man tydligen har varje vecka. Konstigt vore väl annat. Tidigare har man bl.a. avverkat guld, aktier, räntefonder, viner, fastigheter och gitarrer som placeringsobjekt. Vad som var speciellt med veckans nummer var att denna gång handlade artikeln om placeringar i vinyl (del 1 och del 2). Min kollega upplyste sedan alla vid bordet om att det kanske kunde finnas pengar i hans gamla punksamling (en samling som jag väldigt diskret visat mig villig att köpa för en nätt summa). Mmm, tänkte jag, öppnade munnen och sa: ”det kan nog stämma, framför allt om du sitter på svenska eller skandinaviska singlar från sent 70-tal, och särskilt om det är singlar med lite mer obskyra band som Butter Utter eller band från provinserna som New Bondage. Då kan du säkert ha en och annan guldbit i din samling.” Därefter berättade jag att jag just nu höll koll på en Ebayauktion med en EP med det österrikiska bandet Dirt Shit. En av mina absoluta favoritsinglar genom alla tider. En EP som är helt insane. Brutal. Knäckande. Överdjävlig. Kanske slank det även ur mig att denna EP var värd en hel del deg. Big bucks. Big balls! Och jag berättade bland annat att jag blev sjukt nöjd för ett par dagar sedan när den sent en kväll äntligen dök upp på Iphonens ”Ebayapp”. Och då med ett utgångsbud på bara en euro(!). Problemet var bara att den nu var uppe på 190 Euro(!). Vad jag inte avslöjade var att jag fortfarande planerade att lägga ett bud på EP:n. Lite hemligheter/pinsamheter måste man ju behålla för sig själv. Nu över till det viktiga. Minuter senare kom jag in på mitt rum, loggade in på Ebay och vad fick jag se? Un-fucking-believable. En enkel sökning på Popsike visar att någon har betalat ett rejält överpris för denna dyrgrip. Själv får jag fortsätta att leta. Nästa gång, då djävlar, då ska den bli min! My precious. Fram till dess är jag på jakt efter dessa två franska freakbeat-pärlor med Serge Franklin. Jag måste säga att det här är bland det bästa jag har hört under de senaste veckorna. Grymt livsbejakande. Nästan så man får för sig att gifta sig med skiten. The KKK took my baby away and all I got was this lousy Feeling of Love t-shirt.

Serge Franklin: KKK

Serge Franklin: Exister

Let’s make a bird out of these feathers

Damn those greasy greasersI mitt huvud har jag en klubb. En riktig superklubb. Ministry of Sound. Typ. Fast sååå mycket koolare. Och då menar jag kool som när danskarna säger kool. Fattaru? Och med bra musik. Och riktigt nice inredning. Ett helt hav av uppstoppade djur: leoparder, zebror, hyenor, bältdjur, chimps, tigrar, gnuer och sjöfåglar av alla de slag. Lite som en promenad på savannen. It’s the shit! I mitt huvud heter den här klubben ”Jungle Fever” och går av stapeln på Skojarbacken Mat & Sprit på Aschebergsgatan i Göteborg. Oturlig nog – eller kanske är det tur eftersom jag förmodligen skulle utklassa alla andra klubbar i stan med hästlängder: lite som om man ställde Pontus Wernblom mot David Leinar i en närkamp inne i straffområdet – är jag alldeles för förslappad, lat och alienerad för att gör slag i sak. Öppnings- och avslutningslåt på den här klubben skulle alltid vara:

Charlie Feathers: Jungle Fever

Ahh. Så förbannat själfullt. Klockrent! Som sprayed on pants on a real juicy Lucy. Inte ens Reverend Al Green har så här mycket känsla. Och bara för att göra saker och ting klart och tydligt så är det här alltså versionen från 1987 och inte den som spelades in 1960 för Kay Records. Det här är alltså från plattan ”New jungle fever” där Charlie Feathers har bjudit in sin son, Bubba Feathers, att spela gitarr. Tacka gudarna för det. När de, efter första versen och refrängen, brakar loss i ett tafatt försök att få till någon form av tokfunk får jag kalla kårar. Shivers hela vägen ner till knäna.

For those about to rawk (we salute you)

OK. Så. Hmm. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här. Det kanske är bäst att bara säga det rakt ut. Utan krusiduller. Rakt i fejjan. Liksom. OK. Så. Jo, så här är det, suck, egentligen är nog inte jag rätt person att skriva den här texten om  The Teleporters nya kassett ”Corsica nightflight”. Nej, så är det nog. Det är lika bra att erkänna med en gång. Omedelbums! OK, jag gör väl det då:

– Jag är en Pheromoans slut!

På min årsskiva 2009 hade jag med fyra låtar med The Pheromoans (för den som är intresserad så kan det sägas att jag hade med ”Revamper”, ”Mormons ‘n’ shakers”, ”I’m through with wedgie cubist” och ”Suburban despot”). I min värld har The Pheromoans ”the midas touch”. Så vitt mina öron kan avgöra är allt som de här londonborna lagt sin hand vid guld värt. 24 karat. Och ja, jag är till och med så nördig att jag har minst två kopior av allting som de har gett ut. Så djävla bra är det. Banne mig.

Och nu har alltså någon – eller några – ur The Pheromoans släppt en kassett under namnet The Teleporters. Bra som attan är det också. Vad annat. Sure thing, visst tusan är det brötigt och relativt stökigt. Skevt, vint och svajigt. Precis som man förväntar sig när London’s finest gör sci-fi hissmuzak. Och kanske är det så att det inte är för alla. Det stämmer alldeles säkert. Men om du, precis som jag, går i gång på prylar som Shadow Ring, On-Birds, Shit & Shine och uppfuckade ljudkollage så lovar jag att du kommer att älska ”Corsica nightflight”. Arty! Farty! Pants! Jo, det är ren kakafoni på sina ställen men det är också helt himmelskt. När jag lyssnar på b-sidan ”The secret millionarie” (som för övrigt är en brittisk reality-serie där en miljonär ”goes undercover” i s.k. ”utsatta områden” och lovar att ge bort en sjuhelvetesmassa pengar, it’s shit btw) får jag ungefär samma känsla som när jag kryper ner i ett riktigt varmt bad efter en två och en halvtimmar lång promenad i 20 minusgrader. Sensation! Ni vet hur det är. Först fötterna som är som isbitar. Poor things. Aaahhhh. Re-lax-sen-sation. Sedan, när kronjuvelerna – more like mini-mini-minirussin efter två timmars kylskräck – får kontakt med det 42 gradiga vattnet: HOT-HOT-HOT-HOt-HOt-HOt-Hot-Hot-Hot-Skönt-SKönt-SKÖnt-SKÖNt-SKÖNT. Ahhh! Sjunde himlen.

The Teleporters: The Secret Millionaire