Taggad: indie as fuck

Nothing to do, sit around at home

Det här är precis vad du behöver nu. Det är det här som kommer rädda dig.  Snuttefilts gråtrunks tjejpunk är livbojen för dig under ännu en vinter i den här kalla förbannade landet med 130bpms bloggtechno DJande Nöjesguiden skribenter, Håkan Hellström dyrkande hipster mössor och där höjdpunkten på en utekväll är en överprisad Southern Tier Harvest Ale.

Jag kommer spela in ett c60-band med Sebadohs The Freed Pig, Big Blacks Kerosene, Dinosaur Jrs Out There, Wedding Presents A Million Miles, Christmas Islands Nineteen om och om och om igen och mellan varje låt ska jag lägga in en låt från Bad Bananas kommande kassett Crushfield och du och jag ska bittert gå, med nävarna knutna i jackfickan, och sparka in varenda glassruta på [stoppa in överetablerad kafékedja i din stad]. Du, Jag och systrarna Allison och Katie Crutchfield kommer aldrig låta de jävlarna ta oss!

Kassetten är inte släppt än men du kan hitta den här och på Bad Bananas Muxtape

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

It’s soft love

Det är ju mycket snack om kungligheter nu för tiden. USA – the big republic – är ju hemland för ganska många rojalister, motsägelsefullt nog. Ni vet, gräset är alltid grönare…trots det har de låtit en drottning smyga iväg norr om 49e breddgraden. USAs indiepopdrottning Rose Melberg har sedan födseln i sunny California sakta men säkert rört sig norrut. Ganska tidigt och länge. Det började i början av 90-talet hemma Sacramento då Rose tillsammans med några kompisar bildade Tiger Trap, bandet som bara fanns i ett år men som formade det som kan sägas vara amerikansk twee. Rose startade sedan Go Sailor, lika kortlivat, innan hon hamnade i Pacific Northwest, träffade Jen Sbragia och skapade The Softies vars fina ”It’s love” jag äntligen hittat på LP. Serietecknaren Adrian Tomines underbara artwork till skivan gör LP-formatet i stort sett omistligt.
I slutet av 90talet blev Rose ”solo” och släppte det magnifika albumet ”Portola”. Nu bor hon i Vancouver, Canada men efter att förra året ha släppt ännu ett strongt album på K-records hör jag ryktas att USA vill hämta hem sin förlorade drottning. Faktum är att djungeltrumman säger att Fox planerar ännu en säsong av ”24” som går ut på att den enda personen som kan rädda USA från moraliskt förfall är en späd sångerska vid namn Rosalie (!) som gömmer sig i Kanada. När alla övertalningsförsök misslyckats skickar presidenten Jack Bauer för att med våld hämta hem stackars Rosalie. Enligt hörsägen ska Bauers sedvanliga fysiska tortyr ha bytts ut mot audiell; han låser in Rose, förlåt, Rosalie i ett rum och spelar det ”absolute worst of American Idol” 24:7. Självklart överlever hon inte.
Rose lever, som tur är, och tidigare i år sjöng på ett spår på bandet Gigi’s nya skiva och låten ”Alone at the pier” är en underbar 60pastisch. Handklapp? Självklart!

Tiger Trap – Supercrush
Go Sailor – The boy who sailed around the world
The Softies (Live 1996)
Rose Melberg – Things That We Do
Gigi feat Rose Melberg – Alone at the pier

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=rS9aKXaxu74&feature=related[/youtube]

Do you think I care you’re in a band

Med ett namn som gör det svårt att hitta rätt genom att googla har några stolliga engelsmän skapat ett litet retropoprockkollektiv med namnet Local Girls. Där de stojar, skojar och skrålar. Catchy! Ol’ B52 style. Men det enda som vi egentligen behöver veta för att skynda till Sourpuss records för att köpa lite skivor är att de motiverar sin musik på följande sätt: ”All I can do is assure you is that none of the profits from this record will go towards making any more goddamn Coldplay records. Fuck you Parlaphone, you had your chance”.

Local Girls – Disco Dance c.1972

You sold out?

Are you hip? Are you down? Down with scene? I så fall, om du är 08 vill säga, är det bäst att du kastar din varma famn kring Midlake och Mumford & sons. I Stockholms outgrundliga konsertliv är det nämligen dessa band som just nu säljer slut, långt i förväg. Ironi? Inte alls. Oförståeligt? Japp!  Själv står man och får torgskräck av ensamheten framför scen. Naturligtvis är det band som U.S. Girls som ska sälja slut (ok, jag vet att det inte går eftersom Landet inte har förköp…). Megan Remy har precis släppt sin andra skiva på Siltbreeze. ”Go grey” låter som ett perfekt steg framåt från hennes ”Introducing…” från 2008 och alldeles lagom ”nu”.
Megan Remy är tjejen som gömmer sig bakom bandnamnet och verkar byta hemort för varje ny output. Hon tycks nu vara bosatt i ”Philly”. Inte för att dessa geografiska hemvister skulle spela någon roll, det lär knappast finnas någon direkt påverkan av Gamble & Huff eller Schooly D i ”Go grey”. Megan verkar bara vandra vidare i det ljudlandskap som så ofta benämns a ”kaleidoscope of sounds”. Whatever. Labels är för loosers. Megan hamrar, distar, pluggar in och ut med perfekt känsla för skränpop. Och hon gör intressanta covers, de mest intressanta sedan Chan ”katten” Marshall blev slätstruken. Lyssna till Megans version av Springsteens ”Prove it all night” och det som är årets hittills bästa låt ”I don’t have a mind of my own”.

U.S. Girls – I Don’t Have a Mind of My Own
U.S. Girls – Prove it all night

Girl group week, entry #2: Sleater-Kinney

”Corin and I met in 1992 in Bellingham, WA. Her band, Heavens to Betsy, played at a gallery downtown. I was too young to be in college, barely seventeen and not too happy about being in a remote town in northern Washington. I told her I might be moving out of there. Sure enough, the next fall I transferred to a different school, one in Olympia where Corin happened to be living. A lot of other folks were there as well; making music and art, recording one another in basements and putting out records on their friend’s labels”

Carrie Brownstein

Självklart kan inte jag, och det borde egentligen vara så för alla, utelämna Sleater-Kinney under Girl group week. Det är dryga tre år sedan de la bandet på hyllan på obestämd tid.  Och det är snart fem långa år sedan deras senaste skiva och kanske finaste stund, ”The Woods”. Vi fick dryga tio år tillsammans men det enda jag kan säga är att I miss you so. Rätt attityd i rätt tid och med förmågan att förena klassiska girl-group-körer med riot grrrl rock och ett statement utan att någonsin kännas som något annat än ett förbannat bra rockband, alla kategorier.
Ni vet den där klassiska tankeleken, ”om du fick åka tillbaka i tiden vart….”. Det skulle ligga nära till hands att välja att då bosätta sig på Sleater-Kinney Road i Olympia i slutet av 80-talet och hänga på neohippiecolleget Evergreen State. Det var ju där som Calvin K hängde. Det var där som Kathleen Hanna väggsprayade ”Kurt Smells Like Teen Spirit” och det var där som Carrie mötte upp Corin och till slut hittade Janet och gjorde 7 grymma album ihop. ”You can’t get to heaven with a three chord song” sjunger de i ”All hands on the bad one”, hmm, jag tror att S-K kan.

Sleater-Kinney – Words and guitar
(Dig me out, 1997, Kill Rock Stars)

Sleater-Kinney – You’re no rock and roll fun
(All hands on the bad one, 2000, Kill Rock Stars)

Och så två videos:

Sleater-Kinney – Get up
(The Hot Rock, 1999, Kill Rock Stars)
Videon är regisserad av Miranda July
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=ubyVReV2gDc[/youtube]

Sleater-Kinney – Jumpers
(Woods, 2005, Sub Pop)
[vimeo]http://vimeo.com/633920[/vimeo]

Yuck, indie as fuck

”Why’s it seem we’re doing right,
When we’re doing something filthy”

Det är inte lätt att sjunga om kroppsvätskor med värdighet. Eller få ordet fuck att känns ömt. Men det går. Will Oldham har lyckats. Och några till.

På senare tid har kaliforniska ungdomsbandet Avi Buffalo (som gjorde en av 2009 års bästa låtar genom singeln ”What’s in it for” och är hett ”watch-in-2010-band”) gjort ett respektabelt försök med Summer Cum. Men inte lyckats på samma sätt som nya Londonbandet Yuck. I ”Automatic” sjunger de textraden ”I kept my semen to myself” med sådan uppriktighet och melankolisk smittsamhet att jag vill utlysa dem till mästare i denna något udda genre. Sedan släpper de lös årets hittills (!) bästa indiepoppärla i låten om Georgia.

Yuck – Automatic (Demo)
Yuck – Georgia