Nu när året snart går in i sitt slutskede känns det naturligt att Our Favourite återvänder till ett band som inledde detta fina år vi kalla tjugohundraelva. Det är Austinborna och superba lofirockarna The Zoltars som har lagt upp nya låtar på sin bandcamp.
Inlägg märkta ‘lo-fi heaven’
Lost from Long Ago
måndag, 28 november, 2011I see you dancing
tisdag, 1 november, 2011Inte varje dag som man närmar sig ett nytt kanadensiskt band via en svensk gjord video (ovan). Bara för att upptäcka att det är ett band som redan har släppt en briljant platta tidigare i år och har en purfärsk fin sjua ute. Bara för att komma på att man faktiskt redan har en sjua med bandet, en splitsjua med musikaliska genrekusin U.S Girls. Inte desto sämre väg att vandra så länge man hittar rätt.
It is the business of the future to be dangerous
måndag, 20 juni, 2011
Here it is folks, that terrible drug LSD.
Sist vi sågs gick han på droger. Tung skit. Konstig skit. Ren skit. Och allt skulle ner på samma gång. På med masken. In i vansinnet. Helt väck. Men nu har han kastat allt över bord. Motkulturen. Drogerna. Brallorna. Vansinnet. Allt! Men det fina är att nu är det verkligen fritt fram. Nu är det bara att köra. Med allt är uppvridet till elva. Fullt ös medvetslös. Mama Womb Womb. Silver Machine. Walls have ears. Hawkwind Machine Music. Arc. Etc.
Charles Albright – I Am The Counter Culture (Drop Out)
Charles Albrights nya sjua ”Weight/I am the counter culture (drop out)” köps enklast från Permanent Records. Do it. Now.
Hey Tessa, you ain’t a beauty but you’re alright
onsdag, 8 juni, 2011
Jag vill skaffa mig en brevvän i Nya Zealand. Nej, inga hobbits. Någon som Tessa. Och så skulle jag skriva saker som: Mitt liv hade pågått, inte bara de år som var mina egna, utan mycket längre. Ända från det att min farmor Solveig dog i en vägkrök. Tills det sker nöjer jag med att prenumerera på musik från Jonathan Phillips, aka Mount Pleasant. Han är ingen Tessa men han bor åtminstone i/på Nya Zealand. Han gör musik jag gillar och av musiker jag gillar. Han har en ny digi-skiva gratis från sin webbsida, är inte det fantastiskt? Vet ni vad mer? Han har gjort en egen coverversion av Born to run och hans korta superdistade och garagesvängiga version av Tenth avenue freeze out är repris-knapp-material.
Mount Pleasant – Tender Prey Redux
Mount Pleasant – TENTH AVENUE FREEZE OUT (Springsteen cover)
Get A Taste Of Your Love Again
torsdag, 13 januari, 2011
Stora dagar börjar med stora saker. Kanske en stadig frukost, en präktig ångest eller varför inte en rejäl baksmälla. De riktigt storslagna dagarna börjar dock med nya låtar av The Pheromoans. Med ”Soft targets” har The Pheromoans verkligen fått ordning på saker och ting och numera låter bandet som en riktigt fucked-up version av Steve Miller Band. Och är det något du verkligen behöver i ditt liv så är det Steve Miller Bands ”The Joker” körd genom ett ”trout mask replica-filter”.
Plattan släpps på Convulsive Records i slutet av februari. Se nu för helvete till att köp fanskapet. Det här är det ultimata testet – om vi verkligen lever i en god och rättvis värld så kommer The Pheromoans att bli större än Television Personalities. Och har ni inget bättre för er eller behöver något att läsa i era sorgliga liv föreslår jag att ni beställer hem ett exemplar av senaste numret av Niche Homo som innehåller en superb intervju med The Pheromoans.
Make your wish
lördag, 8 januari, 2011
Drömmar. De är fina. Vanligtvis. Drömmar om fred på jorden. Drömmar om solsken. Drömmar om det bästa för din nästa. And all that crap. Det rör mig inte i ryggen. Inte heller vill jag bli större, bättre eller yngre. Däremot drömmer jag om att lägga på en skev vinylsjua som inte hinner knastra förbi de första tysta varven utan att jag lugnt hinner luta mig tillbaka i en fårskinnsklädd Lamino med fotpall innan de första tonerna skjuter ut ur högtalarna. Sjuan får gärna låta lite lofi-garage-ig, ungefär som på sjuan från Austiniterna i The Zoltars (ute nu på Sundae Records). Om jag nu bara hade en Lamino skulle mina drömmar faktiskt ha gått i uppfyllelse.
”Homicide” fortsätter den musikaliska dödstrenden från 2010 och bäddar för ett fortsatt gott 2011.
I had a beef with my heart
måndag, 20 december, 2010
Ni vet alla de där historierna om han den där brittiske dj:n – som alla säger är bättre än en gratis back öl – som hade en låda med alla sina favoritsjuor stående bredvid dörren så att han skulle kunna rädda dem om det skulle börja brinna. Jag är lite åt det hållet. Det tar emot att erkänna det, men det är jag. Åtminstone när det gäller mina sjuor med Tronics och The Pheromoans. De är mina små älsklingar. Mina babies. Jag skulle göra allt för dem. Döda? Jajamensan! Om jag ska vara helt ärlig tror jag att jag skulle rädda dem före frugan in case of an emergency. Så är det bara. Och ni kan ju då tänka er hur till mig i underbrallor jag blir nu när The Pheromoans bestämt sig för att göra en alldeles egen version av Tronics ”Shark fucks”. Och bara för att göra saker och ting ännu lite bättre är b-sidan en flådig version av The Modern Lovers ”Government centre”. Lite som om Calvin Johnson hade producerat en platta med Yeah Yeah Noh! Heavenly!
Om jag har förstått saker och ting rätt och riktigt kommer ”Shark fucks” att släppas på en extremt limiterad tiotummare på Scotch Tapes. Eller kanske är den rent av redan släppt. Den som lever får se. Fram till saker och ting träder fram i något mer tydlig dager får ni hålla till goda med den digitala versionen. Bra skit!
The evil is not in extremes
söndag, 5 december, 2010
Jag börjar allt mer komma till insikt om att den här bloggen mer och mer har fått formen av en enda lång och storartad hyllning till den avlidne Lennart Persson. Ta bara en sådan sak som alla dessa sexuella referenser. I var och varannan text är det en man som uttrycker sin kärlek för andra män. Homoerotik är den bästa formen av erotik. Inte sant? Och för det andra, man ska fan inte skämmas för den man är. Fuck det! Man är den man är och så är det med den saken. Punkt. Slut. Färdigdiskuterat. Gå till ditt rum!
För ett par veckor sedan var det en skribent här på bloggen som idealiserade Aidan John Moffats skäggstubb, ölmage och och taskiga omdöme. Pojke möter man. Precis på gränsen för det tillåtna. ”Not that it’s anything wrong with it.” Själv är jag kanske något mer diskret av mig. Man kanske kan säga att jag är lagd åt ett annat håll. Inte riktigt lika mycket över toppen av berget. Jag jobbar mer utifrån Claes Holmström-hållet. Tredje stenen från solen. Kristiane Backer. Två vinylskivor. En penis. Ni fattar vart jag vill komma. Om inte får ni väl läsa om bokhelvetet. Personligen tänder jag på välsvarvade sjuor till bredden fyllda med skev och missljudande garage-punk. Som Red Mass ”To all the good people” och ”Too many parties”. Desperate Bicycles möter The Magik Band möter The Acid Drops möter The Velvet Underground. Oh my god! Jag tror att jag smäller av. Här och nu. Bara av att tänka på skiten. Det är när band släpper singlar likt dessa som man på allvar ifrågasätter värdet av att vara människa. ”Am I human? Am I demon? I need to know.” Bara en sådan sak att det känns som att två tummar inte räcker till för att beskriva den eufori och upphetsning som man känner inför en låt som ”Kinda funny”. För att ge uttryck för sådana känslor hade man behövt var en bitig och livlig bläckfisk. Tolv eller arton tummar smäller bra djävla mycket högre än två. Tänk på det.
Red Mass: To All the Good People
”Too many parties” kan beställas från Wallride Records och ”To all the good people” är möjlig att inhandla från Dusty Medical Records.
They could’ve been in Adam & The Ants but chose to go their own way
måndag, 22 november, 2010
Vad i helvete vore band som Silver Jews och Pavement utan The Monochrome Set? För att inte tala om halva K Records-katalogen. Sannolikt inte ett djävla skit. Det står nu bortom all tvivel. Och det tack vare de schysta, men något långsamma och slöa, snubbarna och snubbetterna på Captured Tracks. På ”White noise: Early recordings” ’75-’77″ låter The Monochrome Set som om någon sjuk djävel hade övertalat Lou Reed, Robert Forster och Bret Lunsford att sätta sig ner i en nedgången, kylslagen replokal i något kargt industrilandskap i norra England för att skriva den ultimata popplattan. The popplatta to end all popplattor, om ni fattar vad jag menar. Och som de lyckas. Nu är det kanske hög tid för mig att krypa till korset och erkänna min svaghet och förbanna min egen lathet, tidigare har jag nämligen bara varit insnöad på ”He’s frank”, men nu när låtar som ”Inside your heart”, ”White noise” och ”We are Zarbie” finns tillgängliga (igen) är det bara att knäfalla vid altaret och hysta upp plånboken. Kosta vad fan det kosta vill!
The Monochrome Set: White Noise
The Monochrome Set: I Don’t Know
Om jag inte är helt felunderrättad går plattan bra att beställa både från Norman Records och Rough Trade. För er som ogillar att betala transatlantiskt porto.
Nothing to do, sit around at home
lördag, 16 oktober, 2010
Det här är precis vad du behöver nu. Det är det här som kommer rädda dig. Snuttefilts gråtrunks tjejpunk är livbojen för dig under ännu en vinter i den här kalla förbannade landet med 130bpms bloggtechno DJande Nöjesguiden skribenter, Håkan Hellström dyrkande hipster mössor och där höjdpunkten på en utekväll är en överprisad Southern Tier Harvest Ale.
Jag kommer spela in ett c60-band med Sebadohs The Freed Pig, Big Blacks Kerosene, Dinosaur Jrs Out There, Wedding Presents A Million Miles, Christmas Islands Nineteen om och om och om igen och mellan varje låt ska jag lägga in en låt från Bad Bananas kommande kassett Crushfield och du och jag ska bittert gå, med nävarna knutna i jackfickan, och sparka in varenda glassruta på [stoppa in överetablerad kafékedja i din stad]. Du, Jag och systrarna Allison och Katie Crutchfield kommer aldrig låta de jävlarna ta oss!
Kassetten är inte släppt än men du kan hitta den här och på Bad Bananas Muxtape
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.