Taggad: lo-fi heaven

Talk into the mic

Den 22 maj släpper Phil Elverum (www.pwelverumandsun.com) ett nytt album under sin artistpseudonym Mount Eerie. I början av april är han i Skandinavien för att göra lite spelningar (Halleluja). Närmare bestämt så här:

2 April – Copenhagen, Denmark- Loppen
3 April – Gothenburg, Sweden- Truckstop Alaska
4 April – Oslo, Norway- Inferno Festival
5 April – Stockholm, Sweden- Strand
6 April – Helsinki, Finland- Nosturi

Det får mig osökt att tänka på ett möte med Phil efter en spelning på Herrgår’n i Linköping. På den tiden kallade han sig The Microphones och skulle precis släppa en platta med namnet ”Mt Eerie”. Han gillade det så mycket att det blev även hans namn efter det. Men då, när han var Microphones och var i Linköping, var han aktuell med det briljanta albumet ”Glow Pt 2”.  Här är en intervju jag gjorde då:

Iförd mössa och gummistövlar stampar det turnerande enmansbandet ”The Microphones” in på Herrgår’n i Linköping. Han ser inte direkt ut som kvällens huvudattraktion med det är precis vad han är. Phil Elvrum, som han egentligen heter, tillhör det ständigt bubblande musiklivet i nordvästra USA och i januari släpper han där sin femte skiva på K Records.

Phil Elvrum som är det turnerande enmansbandet ”The Microphones” har precis avslutat sin spelning när vi möts i logen. Jag är fortfarande hög av lycka efter att han åstadkommit en fantastisk avslutning på sin spelning och i minnet vaggar jag fortfarande till hans vita gospeltoner och nynnar sakta för mig själv orden ”I send you off”. Det var de fyra orden som Phil Elverum fick oss alla, hela publiken, att sjunga. Det började som en protest, en uppmaning att sjunga med för att överrösta personerna som pratade i bakgrunden, så att de skulle förstå att det faktiskt pågick en konsert i samma lokal. Först var publiken lite avvaktande men när några började och det lät vackert så stämde allt fler in i kören och snart var alla med. De störande momenten i bakgrunden tystnade och konserten slutade i ett magnifikt, serent men lågmält crescendo. Jag skulle vilja veta mer om orden ”I send you off” men är rädd att bryta förtrollningen och berömmer istället Phil Elverum för hans sätt att behandla de ointresserade i publiken.

De personer som pratade ikväll var ändå få jämfört med många andra ställen. Ibland kan folk faktiskt såt mitt framför mig och prata högt.

Vad ohövligt!

Fast de kan ju säga att det är fräckt av mig att sjunga högt i mikrofonen när de försöker ha en konversation.

Men det är ju faktiskt ditt namn som står på affischen. Inte deras.

Well, that’s true

Hur är det att turnera ensam och spela ensam? Jag menar på dina album har du en ganska tjock musikalisk ljudmatta i bakgrunden.

Jag brukar se på det som två olika band. Microphones I och Microphones II eller något åt det hållet. Det finns inte en chans att jag skulle kunna göra soundet från mina album live. Inte utan massor av utrustning eller datorer. Och spelar man live med för mycket utrustning är det lätt att tappa den intima känslan med publiken. Den är viktig för mig.

Innan du drog ut på den här turnén avslutade du precis en ny platta, ”Mt Eerie”, som snart ska släppas. Hur skiljer sig den från tidigare inspelningar?

Jag tycker att det är en ganska stor skillnad. Kanske låter det likadant för andra men för mig är den verkligen annorlunda. Den är mer av en historia. Det är bara fem låtar men de är ganska långa och de går in i varandra. Egentligen är det ungefär som en enda lång låt.

Är det du ensam som spelar?

Ofta när jag spelar in kommer massor av mina vänner och sjunger med mig eller gör en stor kör tillsammans. Och ibland spelar de saxofon och andra instrument som inte jag spelar så bra.

Men du verkar kunna spela en hel del olika instrument?

Only poorly

Tycker du att du har ett eget ”sound”?

Varje gång jag spelar in försöker jag göra det på ett nytt sätt. Jag försöker hitta något i själva inspelningsprocessen som kan överraska mig själv. Vanligtvis dyker det upp något och så försöker jag bygga på det. För att det göra det mer dynamiskt.

Jag fick faktiskt en hel del filmiska referenser när jag lyssnade på din skiva ”Glow pt 2”

Det finns ett par låtar som jag ursprungligen skrev för ett fejkat soundtrack, till en film som inte existerade. För jag hade en vän som gjorde det. Han skrev ett otroligt soundtrack, han hade en historia och allting. Faktum är att han nu jobbar på att göra ett seriealbum av den idén. I vilket fall, soundtracket är fantastiskt, det låter som från en italiensk skräckfilm från 70-talet. Jag var väldigt inspirerad av det där men som sagt, jag kunde bara få till två låtar.

Har du haft andra tydliga influenser?

Faktiskt. Känner du till ”Acme Novelty Library”?

Serietidningen?

Ja, just det. Jag märkte hur mycket jag hämtade från den serien. Sättet som han berättar historier, hur han lägger upp allting och skapar små dolda saker som man hela tiden upptäcker. När jag läser de serierna blir jag jämt väldigt inspirerad att skriva musik. Det finns filmer också, som ”Black Orpheus”. Varje gång jag ser den är det som…att det är fantastiskt att leva.

Här är en video med en låt från kommande plattan:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=CYRqPF7hxkU[/youtube]

Och här en favorit från fantastiska albumet ”Wind’s Poem”:

En papaya coconut

Jag får fortfarande rysningar när jag tänker tillbaka några år och med minnets hjälp tar mig ner i en liten Uggelkällare och till en spelning med Tape och Tenniscoats. Fantastiskt. Var ordet. Då, som nu. Duon som borde vara hela världens favoritjapaner har precis släppt en ny skiva på svenska Häpna. Till Saya & Takashi vill jag bara säga (med lite cyber-translate-hjälp): あなたの音楽のためにありがとうございます。

Tenniscoats – Papaya

Lost from Long Ago


Nu när året snart går in i sitt slutskede känns det naturligt att Our Favourite återvänder till ett band som inledde detta fina år vi kalla tjugohundraelva. Det är Austinborna och superba lofirockarna The Zoltars som har lagt upp nya låtar på sin bandcamp.

I see you dancing

[vimeo]http://vimeo.com/30150622[/vimeo]

Inte varje dag som man närmar sig ett nytt kanadensiskt band via en svensk gjord video (ovan). Bara för att upptäcka att det är ett band som redan har släppt en briljant platta tidigare i år och har en purfärsk fin sjua ute. Bara för att komma på att man faktiskt redan har en sjua med bandet, en splitsjua med musikaliska genrekusin U.S Girls. Inte desto sämre väg att vandra så länge man hittar rätt.

Dirty Beaches – Lord Knows Best

Dirty Beaches-Lone Runner

It is the business of the future to be dangerous

It is the business of the future to be dangerous

Here it is folks, that terrible drug LSD.

Sist vi sågs gick han på droger. Tung skit. Konstig skit. Ren skit. Och allt skulle ner på samma gång. På med masken. In i vansinnet. Helt väck. Men nu har han kastat allt över bord. Motkulturen. Drogerna. Brallorna. Vansinnet. Allt! Men det fina är att nu är det verkligen fritt fram. Nu är det bara att köra. Med allt är uppvridet till elva. Fullt ös medvetslös. Mama Womb Womb. Silver Machine. Walls have ears. Hawkwind Machine Music. Arc. Etc.

Charles Albright – I Am The Counter Culture (Drop Out)

Charles Albrights nya sjua ”Weight/I am the counter culture (drop out)” köps enklast från Permanent Records. Do it. Now.

Hey Tessa, you ain’t a beauty but you’re alright

Jag vill skaffa mig en brevvän i Nya Zealand. Nej, inga hobbits. Någon som Tessa. Och så skulle jag skriva saker som: Mitt liv hade pågått, inte bara de år som var mina egna, utan mycket längre. Ända från det att min farmor Solveig dog i en vägkrök. Tills det sker nöjer jag med att prenumerera på musik från Jonathan Phillips, aka Mount Pleasant. Han är ingen Tessa men han bor åtminstone i/på Nya Zealand. Han gör musik jag gillar och av musiker jag gillar. Han har en ny digi-skiva gratis från sin webbsida, är inte det fantastiskt? Vet ni vad mer? Han har gjort en egen coverversion av Born to run och hans korta superdistade och garagesvängiga version av Tenth avenue freeze out är repris-knapp-material.

Mount Pleasant – Tender Prey Redux

Mount Pleasant – Vulgar Era

Mount Pleasant – TENTH AVENUE FREEZE OUT (Springsteen cover)

[vimeo]http://vimeo.com/3191252[/vimeo]

Get A Taste Of Your Love Again

Stora dagar börjar med stora saker. Kanske en stadig frukost, en präktig ångest eller varför inte en rejäl baksmälla. De riktigt storslagna dagarna börjar dock med nya låtar av The Pheromoans. Med ”Soft targets” har The Pheromoans verkligen fått ordning på saker och ting och numera låter bandet som en riktigt fucked-up version av Steve Miller Band. Och är det något du verkligen behöver i ditt liv så är det Steve Miller Bands ”The Joker” körd genom ett ”trout mask replica-filter”.

The Pheromoans: Soft Targets

Plattan släpps på Convulsive Records i slutet av februari. Se nu för helvete till att köp fanskapet. Det här är det ultimata testet – om vi verkligen lever i en god och rättvis värld så kommer The Pheromoans att bli större än Television Personalities. Och har ni inget bättre för er eller behöver något att läsa i era sorgliga liv föreslår jag att ni beställer hem ett exemplar av senaste numret av Niche Homo som innehåller en superb intervju med The Pheromoans.

Make your wish

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=6nvrqa-DKzM&feature=related[/youtube]

Drömmar. De är fina. Vanligtvis. Drömmar om fred på jorden. Drömmar om solsken. Drömmar om det bästa för din nästa. And all that crap. Det rör mig inte i ryggen. Inte heller vill jag bli större, bättre eller yngre. Däremot drömmer jag om att lägga på en skev vinylsjua som inte hinner knastra förbi de första tysta varven utan att jag lugnt hinner luta mig tillbaka i en fårskinnsklädd Lamino med fotpall innan de första tonerna skjuter ut ur högtalarna. Sjuan får gärna låta lite lofi-garage-ig, ungefär som på sjuan från Austiniterna i The Zoltars (ute nu på Sundae Records). Om jag nu bara hade en Lamino skulle mina drömmar faktiskt ha gått i uppfyllelse.
”Homicide” fortsätter den musikaliska dödstrenden från 2010 och bäddar för ett fortsatt gott 2011.

The Zoltars – Homicide

I had a beef with my heart

Ni vet alla de där historierna om han den där brittiske dj:n – som alla säger är bättre än en gratis back öl – som hade en låda med alla sina favoritsjuor stående bredvid dörren så att han skulle kunna rädda dem om det skulle börja brinna. Jag är lite åt det hållet. Det tar emot att erkänna det, men det är jag. Åtminstone när det gäller mina sjuor med Tronics och The Pheromoans. De är mina små älsklingar. Mina babies. Jag skulle göra allt för dem. Döda? Jajamensan! Om jag ska vara helt ärlig tror jag att jag skulle rädda dem före frugan in case of an emergency. Så är det bara. Och ni kan ju då tänka er hur till mig i underbrallor jag blir nu när The Pheromoans bestämt sig för att göra en alldeles egen version av Tronics ”Shark fucks”. Och bara för att göra saker och ting ännu lite bättre är b-sidan en flådig version av The Modern Lovers ”Government centre”. Lite som om Calvin Johnson hade producerat en platta med Yeah Yeah Noh! Heavenly!

The Pheromoans: Shark Fucks

Om jag har förstått saker och ting rätt och riktigt kommer ”Shark fucks” att släppas på en extremt limiterad tiotummare på Scotch Tapes. Eller kanske är den rent av redan släppt. Den som lever får se. Fram till saker och ting träder fram i något mer tydlig dager får ni hålla till goda med den digitala versionen. Bra skit!

The evil is not in extremes

Jag börjar allt mer komma till insikt om att den här bloggen mer och mer har fått formen av en enda lång och storartad hyllning till den avlidne Lennart Persson. Ta bara en sådan sak som alla dessa sexuella referenser. I var och varannan text är det en man som uttrycker sin kärlek för andra män. Homoerotik är den bästa formen av erotik. Inte sant? Och för det andra, man ska fan inte skämmas för den man är. Fuck det! Man är den man är och så är det med den saken. Punkt. Slut. Färdigdiskuterat. Gå till ditt rum!

För ett par veckor sedan var det en skribent här på bloggen som idealiserade Aidan John Moffats skäggstubb, ölmage och och taskiga omdöme. Pojke möter man. Precis på gränsen för det tillåtna. ”Not that it’s anything wrong with it.” Själv är jag kanske något mer diskret av mig. Man kanske kan säga att jag är lagd åt ett annat håll. Inte riktigt lika mycket över toppen av berget. Jag jobbar mer utifrån Claes Holmström-hållet. Tredje stenen från solen. Kristiane Backer.  Två vinylskivor. En penis. Ni fattar vart jag vill komma. Om inte får ni väl läsa om bokhelvetet. Personligen tänder jag på välsvarvade sjuor till bredden fyllda med skev och missljudande garage-punk. Som Red Mass ”To all the good people” och ”Too many parties”. Desperate Bicycles möter The Magik Band möter The Acid Drops möter The Velvet Underground. Oh my god! Jag tror att jag smäller av. Här och nu. Bara av att tänka på skiten. Det är när band släpper singlar likt dessa som man på allvar ifrågasätter värdet av att vara människa. ”Am I human? Am I demon? I need to know.” Bara en sådan sak att det känns som att två tummar inte räcker till för att beskriva den eufori och upphetsning som man känner inför en låt som ”Kinda funny”. För att ge uttryck för sådana känslor hade man behövt var en bitig och livlig bläckfisk. Tolv eller arton tummar smäller bra djävla mycket högre än två. Tänk på det.

Red Mass: Kinda Funny

Red Mass: To All the Good People

”Too many parties” kan beställas från Wallride Records och ”To all the good people” är möjlig att inhandla från Dusty Medical Records.