Taggad: lo-fi heaven

They could’ve been in Adam & The Ants but chose to go their own way

Vad i helvete vore band som Silver Jews och Pavement utan The Monochrome Set? För att inte tala om halva K Records-katalogen. Sannolikt inte ett djävla skit. Det står nu bortom all tvivel. Och det tack vare de schysta, men något långsamma och slöa, snubbarna och snubbetterna på Captured Tracks. På ”White noise: Early recordings” ’75-’77″ låter The Monochrome Set som om någon sjuk djävel hade övertalat Lou Reed, Robert Forster och Bret Lunsford att sätta sig ner i en nedgången, kylslagen replokal i något kargt industrilandskap i norra England för att skriva den ultimata popplattan. The popplatta to end all popplattor, om ni fattar vad jag menar. Och som de lyckas. Nu är det kanske hög tid för mig att krypa till korset och erkänna min svaghet och förbanna min egen lathet, tidigare har jag nämligen bara varit insnöad på ”He’s frank”, men nu när låtar som ”Inside your heart”, ”White noise” och ”We are Zarbie” finns tillgängliga (igen) är det bara att knäfalla vid altaret och hysta upp plånboken. Kosta vad fan det kosta vill!

The Monochrome Set: White Noise

The Monochrome Set: I Don’t Know

Om jag inte är helt felunderrättad går plattan bra att beställa både från Norman Records och Rough Trade. För er som ogillar att betala transatlantiskt porto.

Nothing to do, sit around at home

Det här är precis vad du behöver nu. Det är det här som kommer rädda dig.  Snuttefilts gråtrunks tjejpunk är livbojen för dig under ännu en vinter i den här kalla förbannade landet med 130bpms bloggtechno DJande Nöjesguiden skribenter, Håkan Hellström dyrkande hipster mössor och där höjdpunkten på en utekväll är en överprisad Southern Tier Harvest Ale.

Jag kommer spela in ett c60-band med Sebadohs The Freed Pig, Big Blacks Kerosene, Dinosaur Jrs Out There, Wedding Presents A Million Miles, Christmas Islands Nineteen om och om och om igen och mellan varje låt ska jag lägga in en låt från Bad Bananas kommande kassett Crushfield och du och jag ska bittert gå, med nävarna knutna i jackfickan, och sparka in varenda glassruta på [stoppa in överetablerad kafékedja i din stad]. Du, Jag och systrarna Allison och Katie Crutchfield kommer aldrig låta de jävlarna ta oss!

Kassetten är inte släppt än men du kan hitta den här och på Bad Bananas Muxtape

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Here we go

In the immortal words of Diane Court; ”I’ve glimpsed the future and all I can say is, go back!” Gå tillbaka! Tillbaka, rakt in i garderoben där allt det bortglömda ligger. Rota fram din portastudio, hitta sedan ett lagom dammigt men inspirerande sovrum fullt av nostalgidoftande attrialjer som antagligen är nedärvda från ett par föräldrar som lekte folkiga hippies på 70talet. Bjud sedan in dina halvt-om-halvt musikaliska vänner, tryck på record och, vips, lika lätt som en gammal tvåfotsdribbling a’la Torbjörn Nilsson så har vi skapat lite magi. Rabbla sedan lite stream-of-consciousness-aktiga textrader. Låt oss göra det igen och låt oss göra det permanent. Låt oss starta ett band och låt oss kalla det Here we go magic.  Secretely Canadian kommer att älska det.

Here we go magic – Collector

His mama was a schitzo & his daddy was a vegetable man

If there's no tomorrow what is there to look forward to in anger etc.So what om du inte har någon talang. Det spelar väl ingen djävla roll. Tro mig. Vad i helvete har talang någonsin gett någon. OK, förutom pengar, berömmelse och framgång. Som att det vore något att sträva efter. Fuck that shit! Nej, talang har aldrig varit till någon hjälp. Verkligen inte. Utan det är bara att köra. Stenhårt. Typ rock out with your cock out and all that jive. Gör det själv. Liksom. Hur djävla svårt kan det vara. Inte särskilt. Och vid det här laget kan väl varenda djävel visan om de tre ackorden och alla de där underbara människorna som gick ut, bildade band och gjorde det på egen hand.

Anteenagers M.C. är ytterligare ett i raden av dessa band som behärskar både filosofin och hantverket. Och låt mig bara säga att Anteenagers M.C. gör mig på ett för djävla bra humör. Oregerlig. Blindgalen. Som en tysk indian. En befjädrad german.  ”Mike Rep is all right” är helt klart en av årets allra mest lysande poppärlor. Som de flesta av er säkert känner till blir jag sjövild så fort det blir tal om Iggy-piano (eller om man ska vara ärlig är väl Stooges-piano en mer korrekt benämning). Lättlurad? Jepp! So what. Men lyssna bara på pianospelet i sticket innan sista refrängen. Inte fan kan du säga att det är dåligt?! Som fucking svart regn mot fönstret en riktigt skön sommardag. Det är så rakt och plumpt spelat att man nästan kan tro att det är en utschasad, sliten vägarbetare som hamrar ut all sin frustration över brustna drömmar och ett uppfuckat äktenskap på pianot. Utsökt, nästintill fulländat.

”Mike Rep is all right” är hämtad från SDZ Records fantastiska samlingsplatta ”Flottante tension d’eclipse”, som jag har hyllat tidigare. En skiva som var enda djävel borde äga. Fan vet om man inte borde fundera på att införa någon form av lag som tvingade fram att varenda människa var tvungen att äga åtminstone ett exemplar av ”Flottante tension d’eclipse”. Sprängfylld med överdjävlig lo-fi, dekadent no wave och sönderplottrad kolsvart Stephen Eicher-pop. Mäktigt. Så djävla mäktigt. ”Let’s not have a party” är från en singel som släpptes på Plastic Idol Records, någon gång under 2005, medan ”Where is Billy Idol” gavs ut som sjua på Tubeway Army (fråga mig inte om vilket år det var men sannolikt någon gång runt 2004/05).

Anteenagers M.C.: Mike Rep Is All Right

Anteenagers M.C.: Where Is Billy Idol

Anteenagers M.C.: Let’s Not Have A Party

I hate your secret club

When it's time to party, we party hard!Holy smokes Batman!
Boing!
Yey!
Wham! Bam! Thank you m’am!
Ding-dong – the witch is dead. The wicked witch is dead!
When it’s time to party. We will party hard!

Och alla andra dumheter som man kan vräka ur sig när man ånyo – för vilken gång i ordningen undrar man – har förälskat sig upp över öronen i en låt eller skiva. Nu slänger jag ur mig allting på samma gång. Det är lika bra. Exorcistenstilen! Allt ska ut! Det är fan-i-mig värt det. Jag menar, vem tusan behöver ord och fraser och utrop när man har tioårsfirande skivbolaget SDZ Records senaste samlingsplatta, ”Flottante tension d’eclipse”, framför sig? Inte jag i alla fall. Verkligen inte. Jag kan knappt sitta still, så upphetsad är jag. Det kryper i hela kroppen. Jag har myror i underbrallorna. Fötterna går i samma tempo som det som James Brown höll under mitten av 60-talet. Fast! Utan pardon. Papa needs a brand new heart! Ett skevt, lätt oroat leende på läpparna. Som en trettonåring på en förstadate. Remember, don’t put out on the first date. Ni vet. Nervöst, så in i bomben.

Outgivna låtar med The Feeling of Love, Electric Bunnies och Daily Void. Manna från himlen. Och ta sedan bara en sådan sak som att de vitlöksstinkande och boeufbourgogneätande stackarna bjuder på en sådan godbit som The Rebels makalösa version av Sades ”Maureen”. Free of charge. Rent guld. Fucking briljant. Utsökt! Visst, det är gentilt, men snudd på obegripligt givmilt. Det måste finnas någon baktanke. Kanske är det dags för provsprängningar på någon atoll igen eller så vill de bara skylla över att de har en sjövild galning till president.

The Rebel: Maureen

Pierre & Bastien: RMI

Clap, if you wanna join…

Tokroligt + musik = fel. Med ett bandnamn som The Mexican Wrestlers och låttitlar som ”Synt is dead” är detta malmöband farligt nära tokkulmarginalerna men de verkar inte bry sig. De kör på och har sådan grundbultat indiekänsla att det räcker för att åtminstone förgylla denna soliga vårfredag genom lite livelåtar som går att ladda ner via Dictaphone.

The Mexican Wrestlers – Strange loving
The Mexcican Wrestlers – Hangarounds

The girl can’t help it

Det har sagts mig att en dag tar kickarna slut. Därefter kommer allt te sig grått och glåmigt. Dassigt. Platt. Inte riktigt allt det där som du vill att det ska vara. Lite som en text av Andres Lokko eller som när du återvänder till The Breakfast Club efter 25 år. Det värsta är att jag känner att det är nära nu. Glåmighet. Det gråa och det trista. Jag menar, hur ska något någonsin bli sig likt igen efter det här. ”Murder in my heart” med Home Blitz är så knäckande och galet bra att det är lika bra att någon drar ut mig på bakgården nu med en gång, lägger mig i en säck och går över mig med en kofot eller ett basebollträ. Gör mig mör! Och när ni är klara med er workout, var då så vänliga och skjut mig, för nu är nog kickarna slut.

Inte sedan Buzzcocks storhetstid har ett band (eller i det här fallet en person) levererat singel på singel på singel med så här skönt sönderskavd power-pop. Tro mig, Daniel DiMaggio kan alla knepen. Det skulle inte förvåna mig ett skit om det var han som redigerade den senaste utgåvan av regelboken. The Lo-Fi-Glam-Bible. Du snor några riff från Slade, kanske lånar du något från en vers av T. Rex och på slutet slänger du in en refräng som du köpt av Big Star för en femhunka. Saken är biff. Kioskvältarnas kioskvältare är konstruerad. Upp med volymen. Tänd elden! På med bensin! Nu kör vi! Fredagen är här.

Home Blitz: Murder in my heart

What a nice way to burn

Om Druid Perfume var en aktie på börsen så vore det läge att sälja nu. På bara några dagar har skiten rasat i höjden. Mucho dineros, like a rocket in my pocket, etc. De kan nog inte bli så mycket bättre än vad de är just nu. Från den här punkten och framåt går det sannolikt bara utför. Lika bra att njuta av det hela medan tid finns. ”Don’t eat ‘em they’re poison” låter som om Hans & Greta hade gått vilse i en skog planterad av Julian Cope, Bill Drummond och Mark Manning. En skog som sedan kultiverats med fri hand och vilt sinne av skogvaktare James Chance och hans pillerglada hjälpredor i The Contortions. Fan vet om inte Killdozer var med på ett hörn också. Undervegetationen tyder på det. The pig was cool! Det är med andra ord bra skit. Pseudodjup skit. Rå skit. Ren skit. Fri skit. Fri jazz. Skronk. Lite som om Mi Ami lirat in en platta tillsammans med Ornette Coleman, Old Time Relijun och Harry Pussy. Kallade det vad du vill, jag lär inte bry mig i alla fall. Jag är nere på golvet och kör järnet. Fria ditt sinne och smaka på svampen nu. Skit i att de är giftiga. Det är helt klart värt det.

Druid Perfume: Don’t eat ‘em they’re Poison

”Don’t eat ‘em they’re poison” finns att inhandla från X! Records. Do it! Nu! Varför? För att även b-sidan ”Honk your horn” är freaking awesome. Följ Henry Lawrence Garfields uppmaning och DO IT!

It’s the 80s, do a lot of coke and vote for Ronald Reagan

Hallå förlorarsvin, lösdrivare och halvfigurer! Det var länge sedan vi sågs. Hur hänger den? Allt fine ‘n’ dandy? Vad säger ni, ska vi dra över till Tommy Jay en sväng. Jag menar vi behöver trots allt ett ställe där vi kan lyssna på nya vågenmusik. Ett ställe där vi kan spela nya vågenmusik. Ett ställe där ingen stör sig på att vi bankar och förstör. Att vi låter som vi låter. Att vi vandar och förstör. Om jag inte har helt fel kommer Nudge och Mike Rep komma över en sväng. Kanske drar vi en lina eller två eller så fuckar vi runt med trummorna. Om vi har tur har Tommy lite syra vi kan ta. Och om ni är sugna på det kan vi alltid mixa ner Teds senaste låt. Och vet ni vad det bästa är? Att jag har 200 spänn till ett flak budweiser.

Nudge Squidfish: Drinking for Christmas

Tommy Jay: No Place

Hate me just a little bit

Låt oss klara av en sak med en gång. Psychedelic Horseshit är the bong! Inte the bomb. Utan the bong! Överstyrd, uppfuckad lo-fi när den är som allra, allra vackrast. Lätt på foten men med ett sting som ett sydamerikanskt mördarbi. Buzz. Buzz! BUZZ!!! Ni vet, av varianten ”If you fuck with me I fuck you up. Bad.” Lite som om My Bloody Valentine anno ”Loveless” mötte The C&B, Harry Pussy och The Fugs i en wrestlingmatch till döden. Ni vet en sådan där klassisk match som man kunde se på Eurosport eller någon annan av de där nu utdöda kabeltv-kanalerna på åttiotalet, där fyra eller fem urhårda och superbitiga wrestlingbiffar gjorde upp om världsmästarbältet i en ring utformad efter Mad Max-förebild eller nå’n annan så’n där skön, dekadent framtidsrulle. Ähh. Jag tappade visst tråden. Vad jag försöker säga är att Psychedelic Horseshit är ett gäng bitiga djävlar. Snubbar som vet vad de vill och de är inte rädda för att be om det. Oavsett om det betyder spö eller inte. Om Poison Idea var the kings of punk så är Psychedelic Horseshit the kings of lo-fi. I min bok är de fan-i-mig helt i en klass för sig. De kan helt enkelt bli större än Wavves och No Age. Tillsammans. Kom ihåg var du läste det först. Hippie scum!

Har du något att säga om saken behöver du inte säga det till mig utan gå du tillbaka till att sortera din Dandy Warhols- och The Brian Jonestown Massacre-samling. Förlorarsvin. Här har vi bara tid att ägna oss det allra mest väsentliga här i världen. Som Wire, The Fall, Guinea Worms, O. Rex och så förstås Psychedelic Horseshit. Ett av få band som har fucking cojones nog att hela tiden leta nya vägar, öppningar och möjligheter. Och på bandets senaste kassett, ”Acid Tape”, som släpps den 30 mars på Fan Death Records har man hittat helt rätt. Pricken över i:et. Så att säga. Klockren, svajjig och alldeles underbart slarvigt spelad pop. Och som ett slutgiltigt bevis på Psychedelic Horseshits överdjävlighet har jag även slängt med ”King Tubby’s baddness dub” i den här posten. Det var där någonstans den här resan började men av döma av ”Modern daze” och ”Unseen void” kommer det vara svårt att säga var någonstans den slutar.

Psychedelic Horseshit: Modern Daze

Psychedelic Horseshit: Unseen Voids

Psychedelic Horseshit: King Tubbys Baddness Dub