Taggad: look forward in anger

Alla morgondagens partyn


Ni vet hur det är. Man står där lagom berusad, stirrar fåndumt på de glittrande raketerna och tänker att nästa år då jävlar blir det mitt år. Då ska jag inte släppa en negativ tanke över bron. Då ska jag nå den där potentialen som morsan alltid sagt att jag har. Nästa år ska jag visa var skåpet ska stå. Im going out to paint this town red!

Sen vaknar man några timmar senare, ser sig runt och konstaterar att samma skit som alltid ligger och skräpar i hallen och i huvudet. Samma idioter i telefon och på tv:n. Inte en chans att detta år är det jag väntat på…
Mr Adam Thorn har sagt det bättre än jag. I denna låt från hans nya platta.
Adam Thorn and The Top Buttons – Life’s a Bummer

His mama was a schitzo & his daddy was a vegetable man

If there's no tomorrow what is there to look forward to in anger etc.So what om du inte har någon talang. Det spelar väl ingen djävla roll. Tro mig. Vad i helvete har talang någonsin gett någon. OK, förutom pengar, berömmelse och framgång. Som att det vore något att sträva efter. Fuck that shit! Nej, talang har aldrig varit till någon hjälp. Verkligen inte. Utan det är bara att köra. Stenhårt. Typ rock out with your cock out and all that jive. Gör det själv. Liksom. Hur djävla svårt kan det vara. Inte särskilt. Och vid det här laget kan väl varenda djävel visan om de tre ackorden och alla de där underbara människorna som gick ut, bildade band och gjorde det på egen hand.

Anteenagers M.C. är ytterligare ett i raden av dessa band som behärskar både filosofin och hantverket. Och låt mig bara säga att Anteenagers M.C. gör mig på ett för djävla bra humör. Oregerlig. Blindgalen. Som en tysk indian. En befjädrad german.  ”Mike Rep is all right” är helt klart en av årets allra mest lysande poppärlor. Som de flesta av er säkert känner till blir jag sjövild så fort det blir tal om Iggy-piano (eller om man ska vara ärlig är väl Stooges-piano en mer korrekt benämning). Lättlurad? Jepp! So what. Men lyssna bara på pianospelet i sticket innan sista refrängen. Inte fan kan du säga att det är dåligt?! Som fucking svart regn mot fönstret en riktigt skön sommardag. Det är så rakt och plumpt spelat att man nästan kan tro att det är en utschasad, sliten vägarbetare som hamrar ut all sin frustration över brustna drömmar och ett uppfuckat äktenskap på pianot. Utsökt, nästintill fulländat.

”Mike Rep is all right” är hämtad från SDZ Records fantastiska samlingsplatta ”Flottante tension d’eclipse”, som jag har hyllat tidigare. En skiva som var enda djävel borde äga. Fan vet om man inte borde fundera på att införa någon form av lag som tvingade fram att varenda människa var tvungen att äga åtminstone ett exemplar av ”Flottante tension d’eclipse”. Sprängfylld med överdjävlig lo-fi, dekadent no wave och sönderplottrad kolsvart Stephen Eicher-pop. Mäktigt. Så djävla mäktigt. ”Let’s not have a party” är från en singel som släpptes på Plastic Idol Records, någon gång under 2005, medan ”Where is Billy Idol” gavs ut som sjua på Tubeway Army (fråga mig inte om vilket år det var men sannolikt någon gång runt 2004/05).

Anteenagers M.C.: Mike Rep Is All Right

Anteenagers M.C.: Where Is Billy Idol

Anteenagers M.C.: Let’s Not Have A Party