Vinterkväll. Huset sover. Lurarna är på. Bandcamp-surfar. Plötsligt blir jag kvar, pekfingret klickar inte vidare. Det är fina folkpopslingor som dyker upp och gör att mitt lilla vardagsrum känns större, som en del av något. Åtminstone för stunden. Och när handklappen kommer så hänger jag på. Tar ett mentalt kliv ut och blir en del av det där större. Allt tack vare ett syskonpar från Texas.
Down under alltså. Det är tydligen där det händer i vinter. Woollen Kits är allt annat än ur gängorna. De har hittat det oemotståndliga popsvänget. Debutskivan är precis släppt på RIP Society.
På deras Bandcamp kan man hitta lite äldre pärlor att ladda ner gratis, som till exempel den här dängan
Woollen Kits – Maths
För två år sedan gjorde dessa aussies årets låt. Frågan är om de inte gör det i år igen, trots att det bara är januari och trots att de nu gör smittande pop a’la grannlandet Nya Zeeland istället för hypnotisk drone-rock. De släpper nytt album senare i år men just nu finns en briljant ny singel via Negative guestlist där de trillar nerför trapporna.
Är man döpt efter Mr Van Zandt och har en pappa som förutom att ha rockat längs den där gitarrvägen har talat Bubbles tillrätta i The Wire så har man lite att leva upp till. Nu har han dessutom sig själv att leva upp till. Justin T’s förra platta, Harlem River Blues, var en av 2010 års bästa. I mars kommer det nytt men titellåten går att ladda ner redan nu på hans webbsida. Sweet. Där finns även denna lilla fina trailer:
Neal är en kille som spelar med Joanna Newsom. Neal är en kille som spelar med Bill Callahan. Mer behöver ingen på ett CV. Men låt oss säga att Neal är en kille som trummar och Neal är en kille som sjunger. Neal har idag släppt sin andra soloplatta. Jag säger let’s hang with Neal.
Bläddrar i Mike Schreibers fotobok True Hip-Hop, ser bilden av Common (ovan) och minns hans storhet, minns när han made sense och levererade Resurrection.
Minns när han han sa att en dag ska allt bli förståeligt och han fick vatten att smaka choklad. Minns när han fortfarande hängde med Erykah och spred The Light.
Minns. Med värme. En värme så stark att det spolar bort minnet av hans senaste två plattor. En värme som får mig att våga lyssna på nya skivan The Dreamer/The Believer bara för att finna att värmen finns kvar och att det även idag kan smaka sött.
Nu när året snart går in i sitt slutskede känns det naturligt att Our Favourite återvänder till ett band som inledde detta fina år vi kalla tjugohundraelva. Det är Austinborna och superba lofirockarna The Zoltars som har lagt upp nya låtar på sin bandcamp.
Ibland kommer det ljudcollage längs ens väg som är precis det man behöver. Just denna lördag visade det sig vara Oneothrix Point Nevers nya skiva.
Oneohtrix Point Never – Replica by Mexican Summer
Inte varje dag som man närmar sig ett nytt kanadensiskt band via en svensk gjord video (ovan). Bara för att upptäcka att det är ett band som redan har släppt en briljant platta tidigare i år och har en purfärsk fin sjua ute. Bara för att komma på att man faktiskt redan har en sjua med bandet, en splitsjua med musikaliska genrekusin U.S Girls. Inte desto sämre väg att vandra så länge man hittar rätt.
Royal Trux + Flying Nun men via Brooklyns distpopsvåg får vi The Hairs som precis släppt sjutummare via Magic marker och som ger bort en helt ny fri låt hos en annan av alla dessa musikbloggar.