Taggad: sing-song

I feel so blind, I can’t make out the passing road signs

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=sOcnITphyjk[/youtube]

Lite ledigt. Lite lugn. Hjärnan överkokad av sol. Då blir Our Favourite för en stund en videoblogg. Efter en långhelg, och efter att ha skrattat åt riffskäggisarna i Red Fang, vilar jag ögonen på Cass McCombs video till County Line, som är årets hittills finaste låt och minns med välbehag hans skiva ”A” från 2003 och låten som då var årets finaste.

Cass McCombs – I Went to the Hospital

Apothecary love

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Vpadm5i_CKU[/youtube]

Det är snart fem månader sedan jag stod mitt i den pittoreska engelska landsbygden med 4995 fulla festivalbesökare runt omkring mig och mina fyra vänner och höll på att bli religiös. Ok, ok, ok jag vet att det är lite av en förbjuden liknelse men jag är inge Joan Didion eller Haruki Murakami och får faktiskt lov att ta till det mest lättillgängliga knep för att få fram man är ute efter. Dessutom har jag faktiskt bara en liten lunchbreak på mig att skriva om det jag vill säga, dvs att det är idag som The Low Anthem släpper sin nya skiva.

Det var nämligen de välutbildade folksångarna från Rhode Island som berörde så in i hjärtat på The End of the Road Festival. När de sjöng och spelade var nämligen hela festivalen tagna av stundens, inte allvar, men unika känsla. Det spelade ingen roll att The Low Anthem sjöng ljust och tyst, jag dristar mig till att säga ”lågt”. Publiken var knäpptyst, ölstinnet till trots. Det var, kort och gott, magiskt. Sedan dess har jag väntat och idag är det dags. Deras nya skiva, med det konstiga namnet ”Smart Flesh”, släpps på Bella Union idag.

Beställ direkt eller lyssna först på streaming via amerikanska radiostonen NPR:s First Listen och lyssna framför allt på hur amerikansk indiefolk ska låta i den vackra ”Apothecary love”.

Damn city boys in country clothes

”Damn city boys in country clothes” sjunger Alejandro Rose-Garcia i ”Roll the bones”. Själv är han från Texas, ser ut som på bilden ovan och bor i LA. Förbannar han sig själv? Det är svårt att veta. Har han kanske sökt sig till den soliga storstaden av samma skäl som alla andra: Drömmar. De drömmarna förtjänar att leva. (Så länge han gör fint ihopsnickrade låtar helt utan SoCal-sound.) Glöm inte att Neil Young rullade in i kosmopolen från lantliga Ontario i mitten av 60-talet utan att tappa folkrockskänslan. Inte för att säga att Alejandro  som uppträder som Shakey Graves på något sätt är en ny Neil. Det oket vill jag inte ge honom. Snarare är hans sound att likna vid Devendras. Men, herregud, det oket vill jag absolut inte ge honom. Shakey Graves är inte alls lika konstlad, han känns mer angelägen. Inte minst när han gör en kuslig version av Springsteens ”I’m on fire”.

Shakey Graves – Roll the Bones
Shakey Graves – Im On fire

It’s soft love

Det är ju mycket snack om kungligheter nu för tiden. USA – the big republic – är ju hemland för ganska många rojalister, motsägelsefullt nog. Ni vet, gräset är alltid grönare…trots det har de låtit en drottning smyga iväg norr om 49e breddgraden. USAs indiepopdrottning Rose Melberg har sedan födseln i sunny California sakta men säkert rört sig norrut. Ganska tidigt och länge. Det började i början av 90-talet hemma Sacramento då Rose tillsammans med några kompisar bildade Tiger Trap, bandet som bara fanns i ett år men som formade det som kan sägas vara amerikansk twee. Rose startade sedan Go Sailor, lika kortlivat, innan hon hamnade i Pacific Northwest, träffade Jen Sbragia och skapade The Softies vars fina ”It’s love” jag äntligen hittat på LP. Serietecknaren Adrian Tomines underbara artwork till skivan gör LP-formatet i stort sett omistligt.
I slutet av 90talet blev Rose ”solo” och släppte det magnifika albumet ”Portola”. Nu bor hon i Vancouver, Canada men efter att förra året ha släppt ännu ett strongt album på K-records hör jag ryktas att USA vill hämta hem sin förlorade drottning. Faktum är att djungeltrumman säger att Fox planerar ännu en säsong av ”24” som går ut på att den enda personen som kan rädda USA från moraliskt förfall är en späd sångerska vid namn Rosalie (!) som gömmer sig i Kanada. När alla övertalningsförsök misslyckats skickar presidenten Jack Bauer för att med våld hämta hem stackars Rosalie. Enligt hörsägen ska Bauers sedvanliga fysiska tortyr ha bytts ut mot audiell; han låser in Rose, förlåt, Rosalie i ett rum och spelar det ”absolute worst of American Idol” 24:7. Självklart överlever hon inte.
Rose lever, som tur är, och tidigare i år sjöng på ett spår på bandet Gigi’s nya skiva och låten ”Alone at the pier” är en underbar 60pastisch. Handklapp? Självklart!

Tiger Trap – Supercrush
Go Sailor – The boy who sailed around the world
The Softies (Live 1996)
Rose Melberg – Things That We Do
Gigi feat Rose Melberg – Alone at the pier

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=rS9aKXaxu74&feature=related[/youtube]

Hon kom ner från en filmduk och la sin varma hand på min axel

Eftersom den här bloggens största Emily Jane White-kramare är på annan ort och ägnar sig åt helt andra saker än sorgsna amerikanska gitarrpoeter (Offpiståkning i alperna!). Så gör jag min medborgerliga plikt och lägger upp den låt som släppts ut på nätet från Miss Whites kommande skiva. Alla som satt andlöst tuggande på läppen när hennes låt kom i slutet av Cam Archers fina film ”Wild tigers I have known” känner igen stämningen. 
Emily Jane White – Liza
Bonus Emily Jane White – Wild tigers I have known

Fågelsånger

När Stuart Murdoch skulle förverkliga sina våtaste 60’s drömmar på riktigt, döpte han projektet til God Help The Girl och så satte han Catherine Iretone bakom mikrofonen som sin egen Sandie Shaw eller Nancy Sinatra. Catherine Ireton axlade den manteln utmärkt. Miss Ireton har i många år haft en folkpopduo, Go Away Birds, ihop med Michael John McCarthy. Målet har hela tiden varit att en dag få ihop ett album.  När låtarna äntligen var tillräckligt många låste duon in sig hemma hos Michael John McCarthy och spelade in tills ögonen blödde, fingrarna värkte och strupen var torrare än en kväll på stan med UNF. Det blev så mycket inspelat att ett album var uteslutet. Istället lägger duon ut ep-långa plattor på sin hemsida för alla att ladda ner. Allt är inte bra – men här kan man hitta guldkorn som dessa
Go Away Birds – The Year of Letting You Down
Go Away Birds – Touch Sensitive

I’m gonna walk all over you

Det sägs att skivan tagit två år att få ihop, men så låter det inte. Det låter snarare som om Matt Kinder satt sig ner framför mikrofonen i ett tillstånd av lika delar melankoli och kärleksrus. Där har han börjat sjunga och de musiker som varit i närheten har bidragit med det de har kunnat. Resultatet är fint avskalat. Traditionellt men personligt. Vackert och ensligt i en enda härlig röra. Missa inte att kolla in den här paradens schema framöver.
Parade Schedule – Dye Your Hair
Parade Schedule – Backyard

Our world in rapture

Laura Veirs har mutat in en självklar plats bland 2000-talets musikaliska höjdare, om vi nu ska sjunka till att använda lite Filip-o-Fredrik-lingo. Lauras samlade 2000-tals diskografi (hittills 6 album) håller alla en oförskämt hög nivå men den stora kärleken föddes genom låten Rapture och den kärleken är evig.

Faktum är att det inte ens krävdes hela låten för att bli kär, det räckte med en enda vers vars rader lyder:

”The fate of kurt cobain
Junk coursing through his veins
And young virginia woolf
Death came and hung her coat”

Fantastic stuff.

Nu visar Laura att hon vill fortsätta vara en contender även under nästa decennium. 12 januari släpper hon sitt nya album och på sin egen hemsida har hon lagt ut två låtar från kommande skivan. Nivån? Den är fortfarande oförskämt hög.

Laura Veirs – I can see your tracks
Laura Veirs – July flame