Taggad: skronk

Touching you in ways that don’t feel comfortable

Vi bildades i maj 1978 eftersom vi var så jävla trötta på all jävla musik vi hörde. Utbudet i Gävle bestod mest av hippiejävlar som stod och spelade halvtimmeslåtar. Vår ursprungliga trummis har vi spolat för han var svennepopsbög, och istället har vi nu en skinhead från skogarna öster om Gävle, ett riktigt odjur. – Janne Ricknell P.F. Commando, 1979

Ah. Tänk att få vara 15 år igen. Sexuellt frustrerad. Utstött. Dryg. Barnslig. Bakom flötet. Med dålig hy. Dampad. Nihilist. Naiv. Energisk. Anarkist. Pantad. Ynklig. Uppkäftig. Som en bortskämd byracka. Med hundhalsband och skit. En ligist. Som skriver ”död åt raggarna” med bajs inne på toaletten på Kisas enda diskotek. En misslyckad abort. Som ber Svenne Pop och alla neohippies att fara åt helvete. Ett riktigt missfoster. En snorunge. Men som också vet allt om världen. Vad som är rätt. Vad som är fel. Att Pistols suger kuk och att The Pigs is where it’s at. Och som pekar finger åt allt och alla. Med ett gigantiskt självförtroende. Det är väl endast då som man kan få ur sig rader som:

The modern girls talks about liberation
The modern girls talks about human rights
The modern girls talks so much
But they just wanna get fucked

Det är så efterblivet att det är snudd på genialt. Urblåst. Korkat. Hjärndött. Check. Check. Check! På gränsen till osmakligt. För de av er som röstar i riksdagsval, prenumererar på nyhetsbrevet ”Genusteori 101” och som kan stava till Gudrun Schyman och Tina Rosenberg ter det sig säkert avtändande. Men kom igen, släpp sargen och kom in i matchen, det är bara rock ‘n’ roll. Dessutom är det faktiskt så att jag råkar gilla barnsligheter och fuckallism. Kanske är jag för dum för att fatta. Tjenare kungen!

Det finns de som vill hävda att det bästa som kommit från Sverige är Alfred Nobel, Björn Borg, Olof Palme och den svenska modellen. Men de som påstår det kan dra åt helvete. Fy fan för dem. Där kan vi snacka om pantade. Eller så har de aldrig hört P.F. Commandos överdjävliga debutalbum ”Manipulerade mongon”. Med låtar som ”Get fucked”, ”Failed abortion” och ”Raggare” välter P.F. Commando kiosker. Tar världen med storm. Med häpnad. Och brallorna kring anklarna. Redo att köra över allt och alla. Ingen pardon. Det roliga är att P.F. Commando låter som om någon ur Brainsbombs gjort ”the dirty” med Poly Sterene eller Lydia Lunch och att resultatet blev fyrlingarna från helvetet. Fast ser man till tidslinjen så är det förmodligen det omvända. Egentligen är det skit samma eftersom allt vi behöver veta är att ”Manipulerade mongon” borde vara en del av det svenska skolsystemet. Den borde vara inpräntad i ryggraden på varje svensk 15-årig. På så vis skulle det kanske kunna bli lite ordning och reda på det här djävla landet.

P.F. Commando – Get Fucked

P.F. Commando – Svenne Pop

Vägra raggarsvinen bensin!

Sitting in the dark with a crucifix in my pocket

I’m into it, man! I’m into rock ‘n’ roll. And I’m into art!

Julen har sina avigsidor. Det glättiga humöret. Köpångesten. Den fläskiga maten. Släkten. De röda färgerna. Allt guld och alla tända ljus. Mysfaktorn. Snöhelvetet. Kakorna. Tomtarna. Grisfötterna. Rödkålen. No X-mas for John Quays. Etc. Julen har dock vissa goda sidor. Som att det är den tid på året då man åker hem till sina gamla hemstad och får tillfälle att rota runt i skivhögar som man inte rotat runt i på åtminstone ett år. Och då gör man förstås också fynd. Riktiga djävla fynd. Årets höjdpunkt. Kioskvältare. Så att man knappt tror sina ögon. Jag menar, vem hade trott att denna jul skulle berikas av The Girls helt sagolikt magiska platta ”Reunion”?

Och nej, jag snackar inte om det extremt överskattade och hypeade San Franscisco-bandet utan om Bostons stolthet. The Girls bildades i Boston 1976 och fortsatte att vara ett band fram till och med någon gång i början av 1980-talet när bandmedlemmarna insåg att de aldrig skulle bli några ”riktiga” konstnärer om de höll på och harvade runt och spelade artig, fartig synthbaserad skrammelpop dagarna i ända. Sagt och gjort hängde man upp gitarrer och baser på spiselkransen och stuvade undan synthar och trumset på vinden och plockade fram akryl- och oljefärgerna.

Under sin livstid spelade bandet in och gav ut en singel, ”Jeffery, I hear you”, som producerades av ingen mindre än David Thomas. Singeln släpptes också på Pere Ubus bolag Hearthan. Förutom singelspåret innehåller ”Reunion” – som gavs ut på den för mig helt okända labeln Brasch Records 1986 – en massa tidigare outgivna låtar.

Efter det att ”Reunion” släpptes verkar det dock som att The Girls har fallit i glömska; utöver en post på Mutant Sounds, en recension på Head Heritage och en etthundra bloggposter om ”Jeffrey I hear you” är det ont om information om bandet. Å andra sidan krävs inte mycket mer än att man lyssnar på ”Methodist church” för att man ska förstå hur djävla storartade The Girls faktiskt var. Skevt, skakigt och benhårt. Metall på metall. På gränsen till himmelskt. I ”Methodist church” låter sångaren och trummisen, Daved Hild, som om han vore mitt uppe i panikångestattackernas panikångestattack och det samtidigt som Mark Dagley (gitarr) och Robin Amos (synth) matar på som om världen skulle upphöra att existera så snart de lägger i från sig sina instrument. Metalliskt, panikslaget och alldeles överdjävligt vackert. Hur The Girls undgått att haussas till förbannelse går bortom mitt förstånd. Det här är definitivt ett band i behov av upprättelse. Ge dem vad de förtjänar!

The Girls: Methodist Church

Utöver ”Reunion” ska det också finnas en inspelning från en av bandets livespelningar 1979 – ”Live at the Rathskeller 5,17.79”, men den har jag ännu inte lyckats få tag i. Men om det lilla jag har läst om bandets livespelningar stämmer lär den också vara värd att införskaffa. Efter att The Girls lade av bildade Robin Amos bandet Shut Up som spelade in en industriplatta – ”Hell in a Handbasket” – som också gavs ut på Brasch Records.

Sist men inte minst får ni inte missa den magnifika badrumsspelningen:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Dn9XYDTmXj0[/youtube]

What a nice way to burn

Om Druid Perfume var en aktie på börsen så vore det läge att sälja nu. På bara några dagar har skiten rasat i höjden. Mucho dineros, like a rocket in my pocket, etc. De kan nog inte bli så mycket bättre än vad de är just nu. Från den här punkten och framåt går det sannolikt bara utför. Lika bra att njuta av det hela medan tid finns. ”Don’t eat ‘em they’re poison” låter som om Hans & Greta hade gått vilse i en skog planterad av Julian Cope, Bill Drummond och Mark Manning. En skog som sedan kultiverats med fri hand och vilt sinne av skogvaktare James Chance och hans pillerglada hjälpredor i The Contortions. Fan vet om inte Killdozer var med på ett hörn också. Undervegetationen tyder på det. The pig was cool! Det är med andra ord bra skit. Pseudodjup skit. Rå skit. Ren skit. Fri skit. Fri jazz. Skronk. Lite som om Mi Ami lirat in en platta tillsammans med Ornette Coleman, Old Time Relijun och Harry Pussy. Kallade det vad du vill, jag lär inte bry mig i alla fall. Jag är nere på golvet och kör järnet. Fria ditt sinne och smaka på svampen nu. Skit i att de är giftiga. Det är helt klart värt det.

Druid Perfume: Don’t eat ‘em they’re Poison

”Don’t eat ‘em they’re poison” finns att inhandla från X! Records. Do it! Nu! Varför? För att även b-sidan ”Honk your horn” är freaking awesome. Följ Henry Lawrence Garfields uppmaning och DO IT!

Hate me just a little bit

Låt oss klara av en sak med en gång. Psychedelic Horseshit är the bong! Inte the bomb. Utan the bong! Överstyrd, uppfuckad lo-fi när den är som allra, allra vackrast. Lätt på foten men med ett sting som ett sydamerikanskt mördarbi. Buzz. Buzz! BUZZ!!! Ni vet, av varianten ”If you fuck with me I fuck you up. Bad.” Lite som om My Bloody Valentine anno ”Loveless” mötte The C&B, Harry Pussy och The Fugs i en wrestlingmatch till döden. Ni vet en sådan där klassisk match som man kunde se på Eurosport eller någon annan av de där nu utdöda kabeltv-kanalerna på åttiotalet, där fyra eller fem urhårda och superbitiga wrestlingbiffar gjorde upp om världsmästarbältet i en ring utformad efter Mad Max-förebild eller nå’n annan så’n där skön, dekadent framtidsrulle. Ähh. Jag tappade visst tråden. Vad jag försöker säga är att Psychedelic Horseshit är ett gäng bitiga djävlar. Snubbar som vet vad de vill och de är inte rädda för att be om det. Oavsett om det betyder spö eller inte. Om Poison Idea var the kings of punk så är Psychedelic Horseshit the kings of lo-fi. I min bok är de fan-i-mig helt i en klass för sig. De kan helt enkelt bli större än Wavves och No Age. Tillsammans. Kom ihåg var du läste det först. Hippie scum!

Har du något att säga om saken behöver du inte säga det till mig utan gå du tillbaka till att sortera din Dandy Warhols– och The Brian Jonestown Massacre-samling. Förlorarsvin. Här har vi bara tid att ägna oss det allra mest väsentliga här i världen. Som Wire, The Fall, Guinea Worms, O. Rex och så förstås Psychedelic Horseshit. Ett av få band som har fucking cojones nog att hela tiden leta nya vägar, öppningar och möjligheter. Och på bandets senaste kassett, ”Acid Tape”, som släpps den 30 mars på Fan Death Records har man hittat helt rätt. Pricken över i:et. Så att säga. Klockren, svajjig och alldeles underbart slarvigt spelad pop. Och som ett slutgiltigt bevis på Psychedelic Horseshits överdjävlighet har jag även slängt med ”King Tubby’s baddness dub” i den här posten. Det var där någonstans den här resan började men av döma av ”Modern daze” och ”Unseen void” kommer det vara svårt att säga var någonstans den slutar.

Psychedelic Horseshit: Modern Daze

Psychedelic Horseshit: Unseen Voids

Psychedelic Horseshit: King Tubbys Baddness Dub

For the first 10 minutes it was like a fist fight set to music

Var tusan börjar man när det gäller Chinese Restaurants? Art school assholes supreme. Noise improv rawk connoisseurs. För mycket tid över till att hitta på fanstyg. Dåligt föräldrainflytande under uppväxten. Every other child left behind? Fuck all! Fan vet om det inte låter lite som jag föreställer mig att det hade låtit om ZZ Top mött Unsane i en trång gränd i Hudik någon gång under slutet av åttiotalet och Unsane valde att dra ishacka samtidigt som The Tops flashade sina switchblades. Blodigt. Darrigt. Smutsigt. Taggat. Irriterat. Som ett öppet sår. Lite småskrämmande. Oundvikligt. Slutet är nära. Simultaneous suicide. En boogie woogie tills döden skiljer dem åt.

Chinese Restaurants: River of Shit

Om du har pengar som brinner i fickan kan du alltid bege dig över till S S Records som gladeligen tar emot dina surt förvärvade slantar. Har du tur skickar de tillbaka en kopia av Chinese Restaurants senaste singel.

Girl group week, entry #2: Sleater-Kinney

”Corin and I met in 1992 in Bellingham, WA. Her band, Heavens to Betsy, played at a gallery downtown. I was too young to be in college, barely seventeen and not too happy about being in a remote town in northern Washington. I told her I might be moving out of there. Sure enough, the next fall I transferred to a different school, one in Olympia where Corin happened to be living. A lot of other folks were there as well; making music and art, recording one another in basements and putting out records on their friend’s labels”

Carrie Brownstein

Självklart kan inte jag, och det borde egentligen vara så för alla, utelämna Sleater-Kinney under Girl group week. Det är dryga tre år sedan de la bandet på hyllan på obestämd tid.  Och det är snart fem långa år sedan deras senaste skiva och kanske finaste stund, ”The Woods”. Vi fick dryga tio år tillsammans men det enda jag kan säga är att I miss you so. Rätt attityd i rätt tid och med förmågan att förena klassiska girl-group-körer med riot grrrl rock och ett statement utan att någonsin kännas som något annat än ett förbannat bra rockband, alla kategorier.
Ni vet den där klassiska tankeleken, ”om du fick åka tillbaka i tiden vart….”. Det skulle ligga nära till hands att välja att då bosätta sig på Sleater-Kinney Road i Olympia i slutet av 80-talet och hänga på neohippiecolleget Evergreen State. Det var ju där som Calvin K hängde. Det var där som Kathleen Hanna väggsprayade ”Kurt Smells Like Teen Spirit” och det var där som Carrie mötte upp Corin och till slut hittade Janet och gjorde 7 grymma album ihop. ”You can’t get to heaven with a three chord song” sjunger de i ”All hands on the bad one”, hmm, jag tror att S-K kan.

Sleater-Kinney – Words and guitar
(Dig me out, 1997, Kill Rock Stars)

Sleater-Kinney – You’re no rock and roll fun
(All hands on the bad one, 2000, Kill Rock Stars)

Och så två videos:

Sleater-Kinney – Get up
(The Hot Rock, 1999, Kill Rock Stars)
Videon är regisserad av Miranda July
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=ubyVReV2gDc[/youtube]

Sleater-Kinney – Jumpers
(Woods, 2005, Sub Pop)
[vimeo]http://vimeo.com/633920[/vimeo]

White dudes who think they are chulos

Stiltje. Bwoy, do I hate that shit. It’s the worst. Leder till apati, orkeslöshet och dåliga filmer. Tröst: skräpmat. Törst: Sierra Nevada Torpedo. Oroväckande konsumtion. Före lunch? Efter lunch. Påfallande den-går-att-dölja-under-en-bylsig-kofta-fetma. Ångest. Självhat. Revanschlusta. Som avtar. Kvickt. Frustration. Irritation. Men nu får fan i mig nå’t hända! Om inget händer i morgon så kommer jag. Vart då? Ingen aning. Vart som helst. Bara något händer. Nu.

Tystnaden och stillheten. Vissa prisar den. Själv förbannar jag den. Sjung långsamhetens lov. Knulla det! Jag vill ha action. Balls to the walls. Fart. Fläkt. Flärd. Nycklar. Pengar. Cigaretter. Då kör vi. Diamanter. Pälsrock. Champagne. Direkt belöning. Pedal to the metal. Ner, ner, ner, ner för backen ner. Simply fucked honey. Pang på rödbetan. Neo-hippies, proggare och newagefreaks, jag spottar i er riktning när jag ser er komma gående på gatan. Nej, när det gäller alla dessa människor som pratar om hur stressade och pressade de är och att de inte hinner med jobb, familj, privatliv och att förverkliga sig själva samt hur det moderna samhället tär på dem så tycker jag att Metallica och Black Humor har sagt det bäst: Kill (‘em) all.

Black Humor: Kill All!!!

Och när det gäller Black Humor och deras album ”Love god, love one another” så får man väl säga – Äntligen! Enligt lösa rykten kommer nämligen detta extravaganta och extraordinära album äntligen att återutges. Äntligen! Varför det har dröjt så här länge är en gåta, för mig lika ogripbar och svårförståelig som svarta hål, rumtidens krökning (det har väl något att göra med att man får dålig koll på tid och rum när man krökar, inte sant) och hur tusan man får en kvinna att få orgasm. Way over my head. Inte ens nära.

Om alla uppgifter stämmer kommer nämligen Parts Unknown senare under våren att återutge detta magnifika monster till album.

”Love god, love one another” är i stil med Axemens ”Big cheap motel”, Crass ”Reality Asylum” och tidiga UT som vi alla älskar så mycket. Spelar det någon roll? Att det är bra skit är egentligen allt du behöver veta. Rent musikaliskt låter det väl som om P.I.L. hade skrivit låtar åt Pere Ubu som sedan hade producerats av Throbbing Gristle. Kontroversiell och utmanande högskolan-för-design-och-konsthantverk-punkrock när den är som allra vackrast. Knivskarpt. Renande. Upplyst. Rakt in i väggen utan en massa gnäll. Fuck att få livet runt köksbordet att gå runt. Vi röstar inte. Och gör vi det, gör vi det med plånboken.

Ursprungligen släpptes ”Love god, love one another” bara i 1000 ex. 1000 ex. som tack vare en mycket kritisk recension i punkrockbibeln Maximum Rock ‘n’ Roll sålde slut snabbare än vad jag hinner säga balls. Anledningen till att the god almighty of american punk sågade Black Humor var att den ena av etiketterna pryddes av en svastika gjord av kryckor, låttiteln ”Auf weidersehn juden” och att man sjöng om att alla tonåriga punk- och hardcorekids inte hade lösningen på världens alla problem.

Den illasinnade recensionen ledde sedermera till att en av Black Humors bandmedlemmar skrev ett brev till MRR och förklarade att:

(1) tonåriga punk- och hardcorekids har inte lösningen på världens alla problem,

(2) ”Auf weidersehn juden” handlar om offermentalitet (eller så är det bara en version av The Beatles ”Hey Jude”), och att bandet består (bestod) av personer som själva kom från judiska familjer och som var OK med text och etikett, samt

(3) vart Black Humor stod rent politiskt var ganska uppenbart (any intelligent person can tell) om man valde att inte lyssna på MMR:s åsikter och förutfattade meningar om punk och vad punk är utan köpte plattan och lyssnade på den själv.

Så vad väntar du på? Ladda ner skiten. Lyssna. Sätt sedan undan ett par spänn varje dag så att du kan köpa plattan när den väl finns tillgänglig igen.

Fuck art! Fuck punk! Fuck people! Let’s dance!

Ain’t no hate in the heart of the city

Hot dang! Ding-dong! Vem har nycklarna till jeepen? Är alla på det klara med att Tindersticks är tillbaka? Fo’ real. Richiemanicstyle! Och dessutom i sitt esse. Formtoppade som en ung Mats Wilander på Roland Garros centercourt 1982 eller som Diego Maradona i VM86. Jag tror faktiskt att det luktar lite Morphine, lite Dr John och Paul ”The Modfather” Wellers ”Wild wood”. Nu tänker du förstås, hmm, att det låter som Wellers ”Wild wood” är det bra eller dåligt? Skit du i det, ladda istället ner låtdjävel, och ge din käresta en riktig smällkaramell till kyss istället för att fundera över sådana meningslösheter. Sedan knallar du ner till din lokala skivmånglare och köper skivan för this shit rocks hard!

Tindersticks: Falling Down a Mountain

Avslutningsvis måste jag även posta min absoluta favoritlåt just nu. Det är Mats Gustafssons The Thing som tillsammans med jazzlegenden Joe McPhee gör PJ Harveys ”Too bring you my love”. Så. Djävla. Monumental. Brök! Oink! Ymf! För er som gillar bråkig stöt-jazz. Maskingevär! Det låter ungefär som om den där bråkstaken som alltid satt längst bak i klassrummet och gjorde sig rolig på lärares och klasskamraters bekostnad blev utlurad på skolans lastkaj där han blev uppspöad av skolans ”Nerds United”. Tjoff! Papp! Dank! Brat! Aoaoaoao. Grrr. Bomp! Dratt! Hur lysande som helst. Helt klart den låt jag har lyssnat mest på över de senaste veckorna, och det trots att den är från år 2001 och är producerad av Christian Falk! Good stuff!

The Thing with Joe McPhee: To Bring You My Love