Taggad: small town angst

Without the french, punk would simply been pub rawk with shorter hair

Gör något av ditt liv. Realisera din potential. Framgång, lycka och välmående är inte överskattat. Absolut inte. Det betyder någonting. Du kan bli och göra precis vad du vill. Le mot alla människor som du möter. Uppträd hövligt och var trevlig så ska du se att det går bra. Stärk ditt varumärke. Nätverka. Mingla. Du är din egen lyckas smed och allt det där bjäfset.

Men vad i helvete gör man om man känner att man har missat tåget? Och då menar jag inte ”missat tåget” som i att det kommer ett nytt tåg om några timmar, utan ”missat tåget” som i att man har missat det sista tåget till Kansas City eller vad fan det nu var för tåg som Shangri-Las sjöng om, och till råga på allt har nu Trafikverket och SJ bestämt sig för att dra in stationen som du befinner dig på, så nu är du kvar på den här platsen som alla från Gud till Satan glömt bort. För all framtid.

Vad i helvete gör man då? När livet hånskrattar en rakt i ansiktet. När man är för trött, för grinig och för orkeslös för att resa sig upp? När man somnar i soffan framför Antikrundan. Klockan tjugo-i-fucking-nio. En torsdags kväll.

Tja, inte fan är det mycket att göra, kanske är det bara dags att inse att det är hög tid att lägga sig ner för att dö. Problemet är bara att tiden går så förbannat långsamt. Och man är rastlös som satan, men saknar den rätta energin. För att inte tala om glöden, speeden, viljan och det rätta intresset.

Barf!

En sak som man kan göra om man är göteburgare eller om man  befinner sig i närheten av de göteburgska markerna är att man kan bege sig till Gårdaskolan i kväll klockan 22:00. På besök är nämligen de okrönta konungarna av artig och fartig wiresk pop, Tyvek. Det ryktas dessutom om att de har med sig en rykande färsk sjua från Les Disques Steak i bagaget. Och som om inte det var nog kommer Sveriges bästa Television Personalities-imitatörer, The Angry La’s, att försöka höja stämningen och livsglädjen i lokalen. Spelar gör även The Poppets och franska Shiva & The Dead Men.

The Angry La’s: I don’t think we should be friends no more

The Angry La’s: Wish that thing was mine

Vad du än gör se nu till att inte somna i soffan framför På Spåret!

Clap it, Clap it like it’s loud

Östkustens vurm för folkrock fortsätter (jmfr Low Anthem, Felice Brothers) för i Pittsburgh springer det omkring några unga, håriga multi-instrumentalister och skapar en slags fusion-americana. Det är Deliverance-banjo möter 13th Floor Elevators möter The Band och…hmm, Jenny Lewis? De kallar sig i alla fall Harlan Twins.

Harlan Twins – White Light

Namnet för självklart tankarna till Harlan County, Kentucky och det i sin tur leder tankarna till Barbara Kopples fantastiska dokumentär om gruvstrejken där 1973. En dokumentär som aldrig bör glömmas bort och som nu kan sägas vara lite extra aktuell som historisk ”back-drop” till den amerikanska baksida som filmen ”Winter’s bone” skildrar med sådan ackuratess.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=iCiVMngILEI[/youtube]

Vill man njuta av gruvstrejker på film så är det näst intill olagligt att inte nämna Matewan. En av världens bästa filmer som dessutom kan vara intressant för alla musiknördar som kan njuta av en ung lintott vid namn Will Oldham i en av huvudrollerna. Och nu när de söndagströtta kugghjulen verkligen satt igång så leder orden film, country och Kentuckygruvor oss utan svek fram till mitt framför fötterna på gruvarbetarens dotter, countrydrottningen i egen hög person. Det är dags att än en gång poppa in filmen med Sissy Spacek som Loretta Lynn och le åt en tokigt ung Tommy Lee Jones och njuta av filmens fina avslutning som verkligen ger ny mening åt de avslutande textraderna av ”Coal miner’s daugher”:

Well, a lot of things have changed since way back then,
And it’s so good to be back home again,
Not much left but the floor, nothin’ lives here anymore,
‘Cept the memories of a coal miner’s daughter.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=B8FvnTtT1oA&feature=related[/youtube]

It’s the 80s, do a lot of coke and vote for Ronald Reagan

Hallå förlorarsvin, lösdrivare och halvfigurer! Det var länge sedan vi sågs. Hur hänger den? Allt fine ‘n’ dandy? Vad säger ni, ska vi dra över till Tommy Jay en sväng. Jag menar vi behöver trots allt ett ställe där vi kan lyssna på nya vågenmusik. Ett ställe där vi kan spela nya vågenmusik. Ett ställe där ingen stör sig på att vi bankar och förstör. Att vi låter som vi låter. Att vi vandar och förstör. Om jag inte har helt fel kommer Nudge och Mike Rep komma över en sväng. Kanske drar vi en lina eller två eller så fuckar vi runt med trummorna. Om vi har tur har Tommy lite syra vi kan ta. Och om ni är sugna på det kan vi alltid mixa ner Teds senaste låt. Och vet ni vad det bästa är? Att jag har 200 spänn till ett flak budweiser.

Nudge Squidfish: Drinking for Christmas

Tommy Jay: No Place

We sell soul

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=wv-LXhHYRaY&feature=player_embedded[/youtube]

Ett par saker med anledning av det kommande albumet från Roky Erikson & Okkervil River, ”True love cast out all evil”. För det första måste man ju säga att det är skönt att se att Roky är så pass fräsch som han ändå är. Det där med elchocker, demoner och tvåhövdade hundar har alltid låtit så otäckt. Vild fantasi. Paranoia. Lite för mycket syra. Född på fel plats i fel tid. Tja, något var det väl som inte blev riktigt rätt. Nu verkar dock allt vara mer eller mindre fine and dandy även om låtteman tycks vara desamma som de varit sedan sent 1970-tal. Ondska och kärlek. Finns det något annat att fundera över? Knappast. Och att döma av låten som puttrar på i bakgrunden kan det här albumet bli riktigt fint. Släpps den 20 april på Anti.

Scouting the whale

Talang.  Det är något vissa bara har.  Ibland i irriterande mängd. Något att avundas. Thomas Turgoose har rå skådespelartalang.  Han knockade alla av stolen i This is England.
Visade att det inte var en engångsföreteelse i enkla Somers town.
Nu gör han sin första roll utanför regissören Sean Meadows mentorskap. Än en gång utan att göra ett felsteg. Han visar helt ny bredd i engelska indiefilmen Scouting book for boys, gjord av debutanten Tom Harper, skriven av manusförfattaren till vassa engelska ungdomsserien Skins.
Det är en välspelad historia där Turgoose matchas på ett väldigt fint sätt av nästan lika unga Holly Grainger. En berättelse om hur ödesmättad missriktad kärlek kan bli när den ska försöka förvaltas under extrema omständigheter av lite för omogna människor. En slags tonårig Möss och människor förvisad till en engelsk trailerpark by the sea. Långfilmsdebutanten Tom Harper kämpar lite mot slutet och har svårt att guida sin berättelse helt rätt men visar att han också är en talang att hålla ögonen på. Filmens inledning är briljant och för tankarna till Shunji Iwai och David Gordon Green som båda gjort moderna mästerverk om melankolisk ungdomlighet. Vill ni få en smak av Tom Harpers registil kan ni titta på två av hans riktigt fina kortfilmer Cubs och Cherries.

I Scouting book for boys visar han också ha en känsla för att plocka rätt musik. Mycket av filmen ackompanjeras av låtar från Noah and the whales debutalbum. Inget jag gick igång på då, men nu, till filmen lät det så pass intressant att jag lyssnade igen och jag måste säga att Blue skies från senaste skivan också visar på lite talang.

Noah And The Whale – Blue Skies

The Waiting place and the seven year itch


I julas fick jag en ny bokhylla. Låter kanske inte särskilt märkvärdigt men det var det. Inte minst för att när man flyttar böcker, skivor och annat smått och gott från ett hörn till ett annat hamnar man oundvikligen på fantastiskt oplanerade resor down memory lane. Resor som kan var upplyftande, informativa, pinsamma eller smått skräckinjagande.  En sådan resa, med en hyfsat skräckinjagande mittpunkt men lyckligt slut, började med ett trevligt återupptäckande av Sean McKeevers fina serie ”The Waiting place”. En av dessa ”coming-of-age-in-a-small-town-and-never-be-able-to-leave” historier som amerikanarna är så bra på. I filmtermer är ”The Waiting Place” en kombination av den ständigt underskattade ”Beautiful girls”, ”Clerks” och John Hughes samlade verk. Det handlar om tonårsangst, kärlek och popreferenser. En av de mer konstiga kommentarerna lyder;

”You ever listen to ”God lives underwater””?

”Yeah, why?”

”Doesn’t it sound like ”Alice in chains” goes ”NIN”, they should be called ”Nine inch cha…”

Någon som kommer ihåg ”God lives underwater”? Inte? Bra! Det är en den här typen av minnespromenader som kan få vem som helst att bli nostalgifobiker och aldrig någonsin mera vilja minnas något som varit. Grunge med metallklang. Pretty shitty stuff.

Men.

”The waiting place” håller. Och ibland bjuder McKeever på fantastiskt bildberättande.

En av huvudkaraktärerna är Scott. En wannabe-skådis som försökte fly hålan Northern Plains, gjorde slut med sin High School sweetheart Ami och stack iväg till college. Det funkade inte. Nu är han tillbaka, jobbar i föräldrarnas videobutik och drömmer om Ami som nu är mamma och gift med den lokala polisen. McKeever gör en perfekt summering av dessa drömmar och tillkortakommande i några få rutor. Och det är då jag minns sorgen över att McKeever inte fortsatte sin berättelse när han blev het serie-artist på Marvel. Tills nu, upptäcker jag till min förtjusning. Oh, kära nostalgitripp, vad underbart. McKeever har precis släppt ”The Waiting Place – The definitive edition” där han samlar alla berättelser och…halleluja…har skrivit till ett avslutande kapitel kallat ”Seven years later”. Cha-ching! It is so ordered och alla referenser till undervattensgudar är förlåtna.