Taggad: teenage dreams so hard to beat

I’ll hang around and share your dream

Det finns de som hävdar att popmusiken saknar regler. Att den inte lyder under några som helst lagar. Och om den mot all förmodan skulle göra det så kan man ta för givet att någon osnuten snubbe eller snubbette från underklassen hittar ett sätt att bryta mot reglerna och därmed återupplivar den döende konstformen.

De som hävdar detta har givetvis fel. Så in i helvete fel. Eller så är de bara blåsta. Eller sjutton år och oerhört blåögda. Eller anställda av Bonniers eller Schibsted.

Självfallet lyder popmusiken under lagar och regler. Närmare bestämt två stycken:

1) 99,5 procent av all pop stinker grisskit. Något så oerhört.

Den här första regeln är egentligen helt ointressant. Banal. På gränsen till pinsamt given. Det är den andra regeln som är mer intressant, nämligen att 2) Alla popband – i alla tider – är bäst i samband med sin första inspelningssession (och vi snackar alltså nu om de 0,5 procenten som håller måttet och inte allt annat mög – att snacka skit är tämligen ointressant och icke-konstruktivt).

Varför är det då så undrar förstås en vän av ordning.

Tja, det är egentligen ganska enkelt. För det första är de allra flesta band eller artister vid den här tidpunkten unga och naiva. De har därmed dålig koll på popmusikens regler. Och kan därmed göra vad fan de vill. Sträcka två fingrar i luften åt allt och alla som kommit före dem. Vad i helvete har vi att lära av historien!?! Inte ett skit.

För det andra har de vanligtvis dåligt med cash, vilket gör att de måste använda sig av undermålig utrustning. En sprucken stärkare, såld av Hobbex för 49 kronor under mitten av 1980-talet, utlånad – tillsammans med en sjuhelvetes massa dist-, phaser- och fuzz-boxar – av en morbror som en gång i tiden drömde om att bli nästa Larry Parypa. Och en fyrkanals portastudio av märket Fostex.

Summan av kardemumman är att allt blir överstyrt, trasigt och låghalt. Men också alldeles himmelskt. Ta bara The Jesus & Mary Chain som exempel. Alla vet att JAMC var som allra bäst på sina tre första sessioner för John Peel och på ”Psycho candy”.

Och precis samma sak gäller Snakkes. De är givetvis som allra vassast just nu. På sitt allra första släpp – ”Above EP” – som släpptes i 120 exemplar för någon vecka sedan. Skör, överstyrd och himmelskt fin lo-fi. Precis som man vill ha den. Och ja, jag vet, om ett halvår har jag alldeles säkert glömt det här och om två år avfärdar jag förmodligen deras andra album genom att beskriva det som överproducerat junk som ingen djävel blir lycklig av. Men just nu sitter det djävligt fint tillsammans med en punkis.

Snakkes – Going Back

I’m furious about the way we’re being led towards socialism

Det finns nog inget jag ogillar så mycket som band som säger sig vilja låta eller som sägs låta som The Fall. Varför? Därför att det kan bara bli fel. Oftast blir det dessutom helt åt helvete. Ingen – förutom The Fall – kan låta som The Fall. Det borde vara bevisat vid det här laget.

Inte heller brukar det bli särskilt bra när band säger sig vara eller sägs vara inspirerade av The Fall. Det brukar mestadels falla helt platt. Det är något av en regel. Men förr eller senare får alla regler ett undantag. Och i det här fallet handlar det om Stockholmsbandet Holograms som inom kort släpper en EP på Captured Tracks.

Live låter Holograms som om Robert Smith och Lol Tolhurst blev gangbangade av Slates, Slags Etc-uppsättningen av The Fall. Medan de på skiva låter något mer som ett klassiskt Captured Tracks-band. Det vill säga enkel och rak post-punkig pop med pundiga melodier. 1-2-3-4. År Noll: Datapanik. 12XU. Diamanter, pälskappa och champagne. För guds skull börja inte improvisera. Etc. Jag tror ni fattar vad det handlar om – det är helt enkelt bra skit.

Holograms: Hidden Structures

Holograms: ABC City

Och du, glöm inte att köpa plattan när den väl är släppt. Stöd din lokala månglare och allt det där jiddret.

All the other kids

En arbetsdag kvar som ligger lika utstakad som spåren i Holmenkollen. Ett par möten kvar. Ett par mail att ta hand om. Ett par itches to scratch sedan är den här, den där så hajpade och ständigt eftertraktade helgen. Vare sig det innebär chips, På spåret och Amarone eller indieklubb med punkisar i bakfickan så är det några timmar kvar innan startskottet. Det är därför jag inleder dagen med lite fjäderlätt pop från LA. Tangentbordshamrandet blir lite lättare…”all the other kids with the pumped up kicks, you better run, run, run”…QWERTY!

Foster the People – Pumped up kicks

Touching you in ways that don’t feel comfortable

Vi bildades i maj 1978 eftersom vi var så jävla trötta på all jävla musik vi hörde. Utbudet i Gävle bestod mest av hippiejävlar som stod och spelade halvtimmeslåtar. Vår ursprungliga trummis har vi spolat för han var svennepopsbög, och istället har vi nu en skinhead från skogarna öster om Gävle, ett riktigt odjur. – Janne Ricknell P.F. Commando, 1979

Ah. Tänk att få vara 15 år igen. Sexuellt frustrerad. Utstött. Dryg. Barnslig. Bakom flötet. Med dålig hy. Dampad. Nihilist. Naiv. Energisk. Anarkist. Pantad. Ynklig. Uppkäftig. Som en bortskämd byracka. Med hundhalsband och skit. En ligist. Som skriver ”död åt raggarna” med bajs inne på toaletten på Kisas enda diskotek. En misslyckad abort. Som ber Svenne Pop och alla neohippies att fara åt helvete. Ett riktigt missfoster. En snorunge. Men som också vet allt om världen. Vad som är rätt. Vad som är fel. Att Pistols suger kuk och att The Pigs is where it’s at. Och som pekar finger åt allt och alla. Med ett gigantiskt självförtroende. Det är väl endast då som man kan få ur sig rader som:

The modern girls talks about liberation
The modern girls talks about human rights
The modern girls talks so much
But they just wanna get fucked

Det är så efterblivet att det är snudd på genialt. Urblåst. Korkat. Hjärndött. Check. Check. Check! På gränsen till osmakligt. För de av er som röstar i riksdagsval, prenumererar på nyhetsbrevet ”Genusteori 101” och som kan stava till Gudrun Schyman och Tina Rosenberg ter det sig säkert avtändande. Men kom igen, släpp sargen och kom in i matchen, det är bara rock ‘n’ roll. Dessutom är det faktiskt så att jag råkar gilla barnsligheter och fuckallism. Kanske är jag för dum för att fatta. Tjenare kungen!

Det finns de som vill hävda att det bästa som kommit från Sverige är Alfred Nobel, Björn Borg, Olof Palme och den svenska modellen. Men de som påstår det kan dra åt helvete. Fy fan för dem. Där kan vi snacka om pantade. Eller så har de aldrig hört P.F. Commandos överdjävliga debutalbum ”Manipulerade mongon”. Med låtar som ”Get fucked”, ”Failed abortion” och ”Raggare” välter P.F. Commando kiosker. Tar världen med storm. Med häpnad. Och brallorna kring anklarna. Redo att köra över allt och alla. Ingen pardon. Det roliga är att P.F. Commando låter som om någon ur Brainsbombs gjort ”the dirty” med Poly Sterene eller Lydia Lunch och att resultatet blev fyrlingarna från helvetet. Fast ser man till tidslinjen så är det förmodligen det omvända. Egentligen är det skit samma eftersom allt vi behöver veta är att ”Manipulerade mongon” borde vara en del av det svenska skolsystemet. Den borde vara inpräntad i ryggraden på varje svensk 15-årig. På så vis skulle det kanske kunna bli lite ordning och reda på det här djävla landet.

P.F. Commando – Get Fucked

P.F. Commando – Svenne Pop

Vägra raggarsvinen bensin!

Do You Want A Bloody Job Or Not?

Din mamma jobbar inte här

If you feel like you’re not good enough, well you’re probably not
(and the coloured girls go)
And you know what? You never ever will be

Den där förbannade Ian alltså. Trycker ner en när man behöver en uppmuntrande klapp på ryggen, när A-kassan flämtar en i nackhåren, jobbintervjuerna slutar med spillt kaffe över Macintosh produkter med silikonfodral som inte är lika täta mot fukt som de ser ut att vara och när kylan kryper in och förlamar kroppsdelar (eller ja, det är det vi skyller på när vi inte kan tillfredställa henne längre).

Kom igen lite support grabben. Be my wing man.  Stand behind your man and all that. Men nej, med Not Good Enough från kommande Music’s Not For Everyone LP på effing K records så sparkar han på oss som redan ligger ner med att släppa årets slacker anthem. And I like, love it, like it, love it. That bastard.

Chain & The Gang – Not Good Enough

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

I had a beef with my heart

Ni vet alla de där historierna om han den där brittiske dj:n – som alla säger är bättre än en gratis back öl – som hade en låda med alla sina favoritsjuor stående bredvid dörren så att han skulle kunna rädda dem om det skulle börja brinna. Jag är lite åt det hållet. Det tar emot att erkänna det, men det är jag. Åtminstone när det gäller mina sjuor med Tronics och The Pheromoans. De är mina små älsklingar. Mina babies. Jag skulle göra allt för dem. Döda? Jajamensan! Om jag ska vara helt ärlig tror jag att jag skulle rädda dem före frugan in case of an emergency. Så är det bara. Och ni kan ju då tänka er hur till mig i underbrallor jag blir nu när The Pheromoans bestämt sig för att göra en alldeles egen version av Tronics ”Shark fucks”. Och bara för att göra saker och ting ännu lite bättre är b-sidan en flådig version av The Modern Lovers ”Government centre”. Lite som om Calvin Johnson hade producerat en platta med Yeah Yeah Noh! Heavenly!

The Pheromoans: Shark Fucks

Om jag har förstått saker och ting rätt och riktigt kommer ”Shark fucks” att släppas på en extremt limiterad tiotummare på Scotch Tapes. Eller kanske är den rent av redan släppt. Den som lever får se. Fram till saker och ting träder fram i något mer tydlig dager får ni hålla till goda med den digitala versionen. Bra skit!

Nothing to do, sit around at home

Det här är precis vad du behöver nu. Det är det här som kommer rädda dig.  Snuttefilts gråtrunks tjejpunk är livbojen för dig under ännu en vinter i den här kalla förbannade landet med 130bpms bloggtechno DJande Nöjesguiden skribenter, Håkan Hellström dyrkande hipster mössor och där höjdpunkten på en utekväll är en överprisad Southern Tier Harvest Ale.

Jag kommer spela in ett c60-band med Sebadohs The Freed Pig, Big Blacks Kerosene, Dinosaur Jrs Out There, Wedding Presents A Million Miles, Christmas Islands Nineteen om och om och om igen och mellan varje låt ska jag lägga in en låt från Bad Bananas kommande kassett Crushfield och du och jag ska bittert gå, med nävarna knutna i jackfickan, och sparka in varenda glassruta på [stoppa in överetablerad kafékedja i din stad]. Du, Jag och systrarna Allison och Katie Crutchfield kommer aldrig låta de jävlarna ta oss!

Kassetten är inte släppt än men du kan hitta den här och på Bad Bananas Muxtape

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Ransom Eli Olds


Florida. Där verkar något flyta in från havet, just nu, något lätt, eteriskt. En vän röst som vyschar fram över tunna melodier. Sirenen bakom stämningen är Emily Reo. Hon låter som ett perfekt soundtrack till tonårsfilmen jag alltid drömt om men aldrig kommer få se, för Shunji Iwai blir aldrig amerikan. Emily, vem hon nu är, har dessutom gjort precis som alla bloggindies måste göra, en prestigefylld cover. Men hon misslyckas inte, i Car förvaltar hon inga mindre än Built to spills legacy.

Emiliy Reo – Blue Canoe

Emily Reo – Car (Built to spill cover)

The heart of r’n’r (is the profit)

Kvinna, mata mig! Ta mig till vildningarnas land. För helvete! Och det med en gång. Visa mig stjärnor och allt det där andra Starlettjafset som ni fick lära er på rasterna i småskolan. Jag vill höra sirener, krigslarm och fågelkvitter. Jag vill känna skakningarna av Hiroshima. Dra undan mattan från min fötter. Ta bort slöjan för mina ögon. Visa mig världen. ”Shaved women collaborators!” För en gång skull vill även jag känna mig normal. Som alla andra. 2.3 kids. Etc.

Jag kommer aldrig att glömma den där natten. Som vi dansade. Som djur. Let the wild rumpus begin! Som Carol. ”I walk alone”. The Gizmos. ”Califawnia gurls”. The Beguiled. Fuck it, det klart jag kan vara din hund för en stund. Om så bara för en natt. Vill du att jag ska skälla, rulla runt eller bara spela död? Jag gör ingenting snuskigt. Bara så att du vet det. Tonårsdrömmar. Så oerhört svåra att överträffa. Men du lyckades. Nästan. Äntligen visade vi våra riktiga jag. All rädsla var som bortblåst. Vi var uppfuckad bortom all igenkännlighet. Suck. Så här i backspegeln framstår den där nattten allt mer som den bästa i mitt liv.  Skakningar i hela kroppen. Utan brallor i Tyrolen. ”Slate, slags etc.”. Återigen svag hela vägen ner till knäna. Efterskalv. 8.5 på den där förbannade skalan som Richter uppfann.

The Reactors: I Want Sex

Det är helt klart så att det lilla amerikanska skivbolaget Last Laugh Records står för årets verkliga kulturgärning. I dagarna släppte man nämligen 500 exemplar av The Reactors ”I want sex”. Good stuff! En singel som varit mer eller mindre borttappad sedan 1979 då den släpptes i 100 exemplar (det är i alla fall vad KBD-myten vill göra gällande). Egentligen är det skit samma för det är så pass bra skit att det borde vara en mänsklig rättighet att äga en kopia av den här sjuan. Vad i helvete väntar du? Varför sitter du fortfarande här och läser? Va! Sluta genast upp med att läsa den här bedrövliga skiten. Ge dig istället ut på jakt efter något ställe som säljer sjuan. Hur svårt ska det vara? Som belöning bjuder jag på The Reactors fullkomligt lysande kakafoniska version av Otis Reddings ”Sitting at the dock of the bay”.

The Reactors – Sittin at the Dock of the Bay (I Want Sex Sessions Outtakes)

Snacka om att vara en gentil gentleman. Och jag är inte ens klädd i vitt utan i en svart Ramones-t-shirt och vita jeans. Ät det!

Hate me just a little bit

Låt oss klara av en sak med en gång. Psychedelic Horseshit är the bong! Inte the bomb. Utan the bong! Överstyrd, uppfuckad lo-fi när den är som allra, allra vackrast. Lätt på foten men med ett sting som ett sydamerikanskt mördarbi. Buzz. Buzz! BUZZ!!! Ni vet, av varianten ”If you fuck with me I fuck you up. Bad.” Lite som om My Bloody Valentine anno ”Loveless” mötte The C&B, Harry Pussy och The Fugs i en wrestlingmatch till döden. Ni vet en sådan där klassisk match som man kunde se på Eurosport eller någon annan av de där nu utdöda kabeltv-kanalerna på åttiotalet, där fyra eller fem urhårda och superbitiga wrestlingbiffar gjorde upp om världsmästarbältet i en ring utformad efter Mad Max-förebild eller nå’n annan så’n där skön, dekadent framtidsrulle. Ähh. Jag tappade visst tråden. Vad jag försöker säga är att Psychedelic Horseshit är ett gäng bitiga djävlar. Snubbar som vet vad de vill och de är inte rädda för att be om det. Oavsett om det betyder spö eller inte. Om Poison Idea var the kings of punk så är Psychedelic Horseshit the kings of lo-fi. I min bok är de fan-i-mig helt i en klass för sig. De kan helt enkelt bli större än Wavves och No Age. Tillsammans. Kom ihåg var du läste det först. Hippie scum!

Har du något att säga om saken behöver du inte säga det till mig utan gå du tillbaka till att sortera din Dandy Warhols– och The Brian Jonestown Massacre-samling. Förlorarsvin. Här har vi bara tid att ägna oss det allra mest väsentliga här i världen. Som Wire, The Fall, Guinea Worms, O. Rex och så förstås Psychedelic Horseshit. Ett av få band som har fucking cojones nog att hela tiden leta nya vägar, öppningar och möjligheter. Och på bandets senaste kassett, ”Acid Tape”, som släpps den 30 mars på Fan Death Records har man hittat helt rätt. Pricken över i:et. Så att säga. Klockren, svajjig och alldeles underbart slarvigt spelad pop. Och som ett slutgiltigt bevis på Psychedelic Horseshits överdjävlighet har jag även slängt med ”King Tubby’s baddness dub” i den här posten. Det var där någonstans den här resan började men av döma av ”Modern daze” och ”Unseen void” kommer det vara svårt att säga var någonstans den slutar.

Psychedelic Horseshit: Modern Daze

Psychedelic Horseshit: Unseen Voids

Psychedelic Horseshit: King Tubbys Baddness Dub