Taggad: waiting for the working week

Please split me into half

Pic credit:Matthew Buchanan / CC BY 3.0

Splitsinglar brukar, i mina öron, vara ganska irriterande. Trots att de borde vinna på erbjudandet ”2 för 1” känns det summerade värdet snarast devalverat. Men förstås, det finns undantag; som nu, när engelska Shrag och amerikanska Tunabunny delar på sidorna. Precis vad jag behövde. Shrag gör väntan på nästa Love is all-pärla lättare och Tunabunny levererar perfekt amerikansk indie med naturlig tvärsäkerhet.

Njut av respektive bands videos till låtarna på sjuan medan ni beställer hem sjuan från Fortuna Pop.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=NFBPXDsYMY4[/youtube]

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=lW5x0xcBses[/youtube]

I feel so blind, I can’t make out the passing road signs

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=sOcnITphyjk[/youtube]

Lite ledigt. Lite lugn. Hjärnan överkokad av sol. Då blir Our Favourite för en stund en videoblogg. Efter en långhelg, och efter att ha skrattat åt riffskäggisarna i Red Fang, vilar jag ögonen på Cass McCombs video till County Line, som är årets hittills finaste låt och minns med välbehag hans skiva ”A” från 2003 och låten som då var årets finaste.

Cass McCombs – I Went to the Hospital

Old enough to put on a sunday smile for nostalgia

2011. Intet nytt under solen (bakom molnen) och ett nytt bevis får jag genom en britt (!) som tar mig tillbaka till rötterna; de amerikanska musikaliska 90tals rötterna. I vad tycks vara ren och skär beundran tycks brittiska A Grave with No Name plockat fram varje Sub Pop/Matador/K/-trick som finns ur rockärmen. Klart man ska få göra det, precis som man får inspireras av 60popen. Och just idag var det precis vad jag behövde och avsaknaden av Mark Linkous blev precis lite lättare. (Skiva ute på No Pain in Pop)

‘Streams’ – A Grave With No Name by alaxander

A Grave With No Name – Crucifix

Hey mom, I’m gonna stamp love into my heart

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=YqRBSMBuy94&feature=artist[/youtube]

I gamla Slacker-landet, the home of Linklater och Mt Bonnell huserar en trio som tycks ha befriande få synliga tatueringar med tanke på att de kallar sig Love Inks. I vilket fall gör de konst av den allra enklaste popmusik, det är nästan som om någon skulle heta Wilson i efternamn. Blackey är en singel, men finns också på nya albumet E.S.P som släpps 2 maj på Hell, Yes!

LOVE INKS ”Blackeye” by HellYes

All the other kids

En arbetsdag kvar som ligger lika utstakad som spåren i Holmenkollen. Ett par möten kvar. Ett par mail att ta hand om. Ett par itches to scratch sedan är den här, den där så hajpade och ständigt eftertraktade helgen. Vare sig det innebär chips, På spåret och Amarone eller indieklubb med punkisar i bakfickan så är det några timmar kvar innan startskottet. Det är därför jag inleder dagen med lite fjäderlätt pop från LA. Tangentbordshamrandet blir lite lättare…”all the other kids with the pumped up kicks, you better run, run, run”…QWERTY!

Foster the People – Pumped up kicks

The lash of the whip

Jag vill ha min rock ‘n’ roll simpel, korkad och väldigt, väldigt rak. One-two-three-four. Typ. Helst ska den vara helt utan några som helst krusiduller. Så lite finess och flärdfullhet som möjligt. Idealet är väl Mac Rebennacks ”Storm warning” eller kanske The Falls ”Bremen nacht (LP version)” eller ”The war against intelligence”. Pang på rödbetan. Rakt in i kaklet. Pannan före. Etc.

Skräp. Gary Glitter. Urtuggade tuggummin. Slitna, uttråkade anleten som följer en La Liga match en lördagseftermiddag på Vickies Pizzeria. Helt utan intresse för varken spel eller resultat. Messi, who? Vem bryr sig. Nej, beställ ytterligare en stöl istället. Kanske vänder lyckan och livet om jag stirrar lite djupare i glaset. The Gizmos. Krossade drömmar. Tappade suckar. Uppgivna mål. Hopplöshet. Alltings djävlighet. All lycka består i de där 63 timmarna mellan fredag eftermiddag och måndag morgon då man tillåts rock out with the cock out. Ge gärnet. Hela vägen in i kaklet. Etc. Då man tillåts ikläda sig ett par Uggs och var hur packad som helst. Hela tillvaron kretsar kring att vänta ut arbetsveckan. Gör så lite som möjligt, samla kraft och stålar och när fabriksvisslan ljuder kl. 16:40 på fredag eftermiddag kan livet börja igen. Out on the floor. Ah, livet leker!

Guinea Worms: Drunk in yr Uggs